Efter att ha marinerats i folkrörelseforskning i en vecka sitter jag nu och läser Filip Wijkströms essäsamling ”Civilsamhällets många ansikten”. Klart läsvärd, men jag kan inte låta bli att reflektera över hur forskningen inte bara studerar och utforskar, utan också påverkar.
Ska man forska på något fenomen är bland det första man behöver göra att definiera begreppsapparaten. Skapa rutor, boxar och begrepp som man sedan fyller med innehåll. Rimligt förstås – utifrån forskningens behov.
Ett exempel på sådana begrepp i Wijkströms bok är ”de tre huvudroller som ofta tillskrivs organisationer: röstproducent, serviceproducent och demokratiskola”. Jag brukar själv använda dem ibland, och de kan nog användas för att förstå någon dimension av vad folkrörelserna håller på med.
Men: De här orden definierar folkrörelserna som producenter. Och i takt med att vi läser dem allt oftare och använder dem för att beskriva oss själva… så tror jag att vi börjar se oss själva på samma sätt. Vi blir det vi säger.
Ett annat sätt att se på folkrörelserna (hämtat ur samma bok) är som ”vågor av idéer som skapar rörelser i folket”. Vågor producerar ingenting. Men de ändrar landskapet. Långsamt, våg efter våg. Det är en bild som jag känner mig mycket mer tillfreds med.
Språkbruk är murbruk, var det någon som sade. Så sant.