Svårt nå barn i familjer med missbruk
Foto: Petras Gagilas/Flickr-CC by 2.0

Svårt nå barn i familjer med missbruk

Stödet till barn i familjer med missbruk har ökat. Men fortfarande har kommunerna svårt att hitta deltagare till verksamheterna.
Av: Eva Ekeroth

Junis har följt utvecklingen med en årlig enkät till samtliga kommuner sedan 2004. Resultaten publiceras i en årlig rapport som bekräftar bilden att stödet har ökat.

Majoriteten av kommunerna, 93 procent, uppger idag att de hänvisar till någon form av stödverksamhet, vilket är något fler än förra året. För tio år sedan var motsvarande siffra 74 procent och för fem år sedan 86 procent så utvecklingen går åt rätt håll.

– Men att kommunerna erbjuder stöd är inte samma sak som att alla barn som vill, och behöver, får stöd. Kommunerna hittar inte barnen och barnen hittar inte dem. Det är ett stort problem, säger Mona Örjes, ordförande i Junis.

 

Och här går utvecklingen snarast åt motsatt håll. År 2008 rapporterades att 2 709 barn gått i stödgrupp, 2013 var det cirka 2 000 barn och i årets rapport redovisar kommunerna att 2 648 barn deltagit i någon form av stödgrupp.

– Men de siffrorna får man ta med en nypa salt. Dels finns det kommuner som inte rapporterar och dels är det svårt för de kommuner som erbjuder stödsamtal att veta hur många barn som går dit på grund av att deras föräldrar dricker för mycket. Innehållet i stödsamtal registreras inte, säger hon.

 

En möjlig förklaring till svårigheterna att få barnen till grupperna tror sig Junis hitta i en undersökning som gjorts på uppdrag av föreningen Maskrosbarn 2011: ”Studien visar att många ungdomar tycker att det är svårt att hitta stödverksamheterna, att de ibland har namn som inte uppfattas som lockande samt att kopplingen till socialtjänsten inte alltid uppfattas som något positivt.”

– Det är ofrånkomligt att tänka på skolans roll. Där finns ju alla barn. Personalen måste lära sig att öppna ögonen för att en förklaring till barns beteende kan vara att de lever med den här typen av problematik i hemmet. Det är så lätt att söka svar hos barnet, säger hon.

 

Enlig Mona Örjes kan det ge samma symptom som ADHD att leva med vuxna som dricker för mycket.

– Föreningen Maskrosbarn har rapporterat om barn som fått ADHD-diagnos, men när de flyttat till familjehem eller föräldern slutat att dricka så har symptomen försvunnit. Att leva i familjer med missbruk kan ge samma symptom som ADHD, säger hon.

Hon betonar att hon inte vill lägga någon extra börda på lärarna.

– Som lärare är man van att vara den som fixar allt. En del kan tänka att det är deras ansvar att se till att barnet mår bra och till och med ta ansvar för förälderns drickande, men tanken är ju att om de hittar barnen så kan andra ta vid, säger hon.

 

Inte ens barn som har föräldrar som är registrerade i beroendevården får alltid stöd.

– Det är fortfarande inte självklart att fråga vuxna som går i behandling om de har barn, och erbjuda barnen stöd. Och får barnen stöd så kretsar samtalen allt för ofta om den vuxne, inte om barnet och vad barnet behöver. Men på det här området händer det, tack och lov, en del, säger hon.

Hon ser en stor förändring i synen på anhöriga.

– Idag är det många kändisar så går ut och berättar hur det varit att växa upp i en tuff miljö. Det är viktiga berättelser som ger barnen hopp.

 

Barn till föräldrar som dricker för mycket är en riskgrupp.

– De riskerar att själva hamna i beroende i framtiden, de löper större risk att utsättas för sexuella övergrepp, begå självmord eller drabbas av psykisk ohälsa. Det finns också många exempel på att det gått bra, men då har det nästan alltid funnits någon trygg vuxen som sett barnet och varit ett stöd, säger hon.

Att bli sedd och få den hjälp man behöver kan föra att erfarenheten blir en styrka.

– Jag önskar att barnen ska gå stärkta ur det här, inte bara ta sig igenom det. Då kan det bli en extra superkraft. Då har vi gjort något bra av erfarenheten, säger hon.

 

 

Ett annat problem är att kunskapen om vilka effekter stödgrupper och andra insatser har är otillräcklig. Mycket pekar på att deltagarna ändå uppfattar det som positivt att delta i en grupp, anser Junis och hänvisar till flera studier, bland annat Annemi Skerfvings doktorsavhandling Barn till föräldrar med psykisk ohälsa.

– Vi skulle gärna se mer forskning på området, men jag kan också förstå att det är svårt. Hur ska man till exempel göra med kontrollgrupper, säger Mona Örjes.

Hon tycker att mer fokus borde läggas på grundproblemet.

– Vi är många som engagerar oss för barn till föräldrar som dricker för mycket och det är ju bra, men om vi ska komma åt problemet på lång sikt så måste vi komma åt problemet med att allt för många vuxna dricker alldeles för mycket alkohol. Åtgärder som minskar alkoholkonsumtionen gynnar alltid barnen, säger hon.

Dela artikeln:
0