Stark alkoholnorm bland normbrytare
Jens Jonsson jobbar som bartender på gaybaren Sidetrack vid Mariatorget i Stockholm. Foto: Nathalie C. Andersson

Stark alkoholnorm bland normbrytare

Minoritetsstress, mötesplatser med mycket alkohol och färre som blir föräldrar. Det är några av förklaringarna till att hbtq-personer dricker mer än genomsnittssvensken.
Av: Eva Ekeroth

Jens Jonsson bartender på Side Track:
”Många skäms för att be om alkoholfritt”

Över en oansenlig dörr vid sidan av puben Half Way inn vid Mariatorget, på Södermalm i Stockholm, vajar en regnbågsflagga. Det är entrén till gaybaren Side Track: Stockholms äldsta enligt bartendern Jens Jonsson som arbetat där i drygt tre år.

– Hit kommer många stammisar, det här är deras vardagsrum. Vi är inte så trendiga, det här är ett familjärt ställe med blandad publik: killar, tjejer och transpersoner, säger han.

Även om Side Track inte är något typiskt festställe – här finns till exempel inget dansgolv, golvytan är till stor del täckt av bord eftersom baren även serverar mat från pubens restaurang – så har alkohol en framträdande roll.

– De som kommer hit kommer för att umgås med andra. Alkohol fyller en social funktion, annars skulle de gå på kafé i stället. Med alkohol blir det lite festligare stämning och lite mer avslappnat, även om jag kan tänka mig att om man har ett stamfik, där man känner många, så blir det antagligen samma sak där. Men på en bar är publiken mer vuxen jämfört med på ett kafé, säger han.

Jens Jonsson. Foto: Nathalie C. Andersson

Jens Jonsson. Foto: Nathalie C. Andersson

Att alkohol tar stor plats i hbtq-samhället tror Jens Jonsson delvis påverkas av att färre skaffar barn.

– Eftersom det inte är lika många som får barn och bildar en traditionell familj kan man vara evig tonåring. Många har ett socialt umgänge som gör det möjligt att festa mycket och ofta.

Att homo- och bisexuella personer har mer riskabla alkoholvanor än heterosexuella har framkommit i flera undersökningar. Det gäller särskilt kvinnorna. Även narkotika och icke receptförskrivna läkemedel används i större utsträckning av homo- och bisexuella, samt av transpersoner.

Minoritetsstress nämns ofta som en förklaring till den högre alkoholkonsumtionen, men Jens Jonsson tror inte att det är huvudorsaken.

– Det har säkert betydelse, men när jag först hörde om undersökningarna som visar att hbtq-personer dricker mer än andra tänkte jag: ”Är det verkligen så hemskt att vara homo- eller bisexuell att man måste dricka så mycket?”. Nu har jag börjat tro att det är tvärtom. Det är för att man festar så mycket och är ute och träff­ar folk och har kul som det blir för mycket, säger han.

Många dricker av slentrian tror Jens Jonsson.

– Det kanske är lite stereotypt, men i en traditionell bögmiljö har flärd och lyx ofta varit en grej. Då ska det gärna serveras champagne. Det är en hyllning till dekadensen – sorgfritt och ungdomligt, säger han.

Att alkoholnormen är stark märker han tydligt.

– Många skäms för att be om alkoholfritt. Många tänker nog också att de vill göra rätt för sig. De frågar vad ett glas vatten kostar, men jag bjuder gärna på vatten. Som bartender blir jag glad om gäst­erna dricker vatten. Det visar att de har lite koll och mår bra. Då kan de stanna längre i stället och det blir en trevligare arbetsmiljö för mig, säger han.

 

Jens Jonsson tycker att kvinnor är bättre än män på att välja alkoholfritt.

– Bland våra gäster är det vanligare att kvinnor inte dricker. Dels att de inte dricker alls, dels att de väljer att inte dricka just i kväll.

I sitt jobb som bartender och servitör finns det en del han kan göra för att hjälpa gästerna att hålla nere konsumtionen.

– Man får inte servera någon som är berusad. Det är nog det svåraste i det här jobbet, att neka någon som man serverat tidigare under kvällen. Då får man förklara att det är dags att ta ett glas vatten i stället eller kanske gå hem och lägga sig, säger Jens Jonsson.

Viktigast tycker han ändå är ett bra utbud av alkoholfritt.

– Ibland när gästerna frågar vad som passar att dricka till maten säger jag Ginger ale eller något annat alkoholfritt. Då blir de förvånade. Annars är det viktigaste att ha ett bra alkoholfritt sortiment. Vi har minst tre sorters öl, drinkar, läsk och mineralvatten. Sedan kan man gärna ställa fram ett glas vatten till gästen, särskilt om de beställt starksprit. Det är ju vanligt att man gör vid matservering, men inte så vanligt i barer.

53 procent av hbt-personer har ett riskbruk av alkohol, jämfört med 16 procent av hela befolkningen.*

 

Suzann Larsdotter, RFSU:
”Den som inte dricker måste ständigt ’komma ut’”

Suzann Larsdotter. Foto: RFSU

Suzann Larsdotter. Foto: RFSU

Suzann Larsdotter, sakkunnig på RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, har skrivit rapporten Alkohol spelar roll – en studie i hbt-kvinnors alkoholbruk. Rapporten skrev hon när hon arbetade på RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter.

Hon anser att orsakerna till den riskabla användningen av alkohol och andra droger är flera, men att minoritetsstress är en viktig faktor.

– Särskilt på mindre orter blir man gärna sedd som en avvikare. Kvinnor som har sex med kvinnor blir ofta trakasserade och får närgångna frågor. De måste hela tiden förhålla sig till att heterosexuella män tar sig friheter mot dem, säger Suzann Larsdotter.

En annan faktor är att alkohol gör att man vågar mer.

– Många tycker att alkohol underlättar när man ska flirta och ragga. Ett annat problem är att de traditionella mötesplatserna för homo- och bisexuella har varit präglade av alkohol. Det har främst handlat om klubbar och restauranger, och där är alkohol en viktig del av miljön.

Alkoholnormen är stark i samhället och ännu starkare bland grupper som är mycket ute i bar- och restaurangmiljöer.

– Jag var inte så medveten om alkoholnormen tidigare, men nu har jag insett att den har varit oerhört stark i hbtq-världen. Det börjar sakta ändra sig genom att vi börjat prata om normen. Är det något som RFSL och hbtq-gruppen kan så är det normkritik. Det utanförskap som kommer med normbrott är de väl förtrogna med, säger hon.

Hon berättar om en speciell dryckeskultur bland lesbiska och bisexuella kvinnor.

– Man dricker inte gärna feminint kodade drycker. Det är ett sätt att manifestera sin identitet att välja mer maskulina drycker som whiskey och öl. Vin går också bra, men färgglada paraplydrinkar är för fjolligt. Det kan då hellre män på gayklubb välja. Valet av alkoholsort förstärker vem jag vill vara, säger hon.

I intervjuerna hon gjorde för arbetet med rapporten framkom tydligt hur man många gånger försvårar för den som vill bryta alkoholnormen.

– Den som inte vill ha alkohol får inget fint glas. Ofta finns bara vatten som alternativ. Förutom att det är tråkigt är det också väldigt synligt. Den som inte dricker måste ständigt ”komma ut”.

 

Hon säger att normkritiken är nyckeln till förändring.

– En ökad medvetenhet är nyckeln. För det krävs ett medvetet normkritiskt arbet­e. För många är det ett uppvaknande, säger hon.

En annan åtgärd hon tycker är viktig är att det skapas alkoholfria miljöer och att det satsas på bättre alkoholfria alternativ.

– Vi var ute och provade alkoholfria drinkar på gayställen. Kvaliteten var undermålig. Alkoholfritt vin fanns inte alls. Det måste finnas alternativ som gör att man kan smälta in om man vill, säger hon.

När hon gjorde intervjuerna för rapport­en fick hon höra flera historier om jobbiga situationer för den som inte vill dricka alkohol.

– En intervjuperson hade varit på ett releaseparty där alla drinkar innehöll alkohol. När personen frågade efter alternativ så fanns det bara kranvatten, när de kom med vattnet så hade de glömt att ta med sig ett glas. Personen fick verkligen känna att den var till besvär. En annan hade varit på hummerfest och serverats läsk i ett vanligt dricksglas, berättar hon.

 

Emelie Mire Åsell. Foto: Nathalie C. Andersson

Emelie Mire Åsell. Foto: Nathalie C. Andersson

Emelie Mire Åsell, UNF:
”För hbtq-personer krävs att man har så stor kontroll jämnt”

Emelie Mire Åsell, politisk sekreterare på UNF, Ungdomens nykterhetsförbund, sitter i RFSL:s styrelse och har varit aktiv i hbtq-rörelsen i mer än tio år. I UNF blev hen medlem i augusti, i samband med anställningen.

– Men jag hade redan ett starkt engagemang i frågan. Jag var tidigare ordförande för RFSL Ungdom. Där är alla evenemang alkoholfria och under min tid skruvade vi åt reglerna ytterligare och blev till exempel tydligare med vad som gäller i andra sammanhang när man representerar RFSL Ungdom, säger hen.

Emelie Mire Åsell har inte upplevt att det är svårt att vara nykter i hbtq-sammanhang.

– Men jag är inte ute och festar så mycket. Jag ägnar mig mer åt den politiska sidan och så umgås jag mest i queer-kretsar, där det finns många som har funderat över normer och hur de bidrar till att förminska människor. Där finns en förståelse för normbrytande beteende.

Det betyder dock inte att det är alkoholfritt.

– Nej, alkoholen är väldigt närvarande, men för mig är det inget problem att folk dricker runt omkring mig. Jag har svårare för när alkohol förekommer i organiserade hbtq-sammanhang, särskilt när man vet hur problemen i vår grupp ser ut, säger hen.

Även narkotika förekommer, särskilt bland män som har sex med män. Skälet till det tror hen kan vara historiskt.

– På den tiden då homosexualitet inte var socialt accepterat kunde ändå kvinnor ses hemma hos varandra, eller bo tillsammans, medan män var hänvisade till det offentliga rummet. Ofta handlade det om skumma ställen som mörka parker och offentliga toaletter. Plats­er där också narkotikaförsäljning sker.

Ett hinder för att åstadkomma förändring anser Emelie Mire Åsell vara de alkoholbetonade mötesplatserna samt att alkoholnormen är så stark.

– Alkohol är något som folk tenderar att lägga mycket pengar på. Att servera alkohol blir en möjlighet för hbtq-samhället att finansiera egna mötesplatser, säger hen.

 

En alkoholtät mötesplats är Pride-fest­ivaler.

– Hela Pride är en alternativ verklighet och ett firande. Alla andra dagar på året är hbtq-personer ganska osynliga och mycket fokus ligger på tråkiga saker som utanförskap och dåligt bemötande, men under Pride är det fest. Pride och andra fester är nästan som heliga platser för vissa. Ifrågasätter man något i konceptet blir det snabbt motstånd.

Att alkoholen har en så stark ställning vid fester i hbtq-sammanhang tror Emeli­e Mire Åsell har med minoritetsstressen att göra.

– För hbtq-personer krävs att man har så stor kontroll jämnt. Man måste tänka på vad man säger när, vilka uttryck man använder och vilka diskussioner man orkar ta. Då kan man kanske förstå att man vill släppa loss när man är i ett tryggt sammanhang. Och för många betyder släppa loss och slappna av att de ska dricka alkohol.

Emelie Mire Åsell tycker sig ändå se en förändring till det bättre.

– Utbudet av alkoholfria drycker har blivit bättre. Det har nog att göra med det allmänna uppsvinget för den typen av drycker. Och numera finns ett alkoholfritt område för ungdomar på Stockholm Pride, säger hen.

Att situationen förbättras är en iakttagelse som stämmer överens med Folkhälsomyndighetens rapport. Där framgår att andelen riskkonsumenter bland homo- och bisexuella minskar, vilket den inte gör bland heterosexuella.

 

Alfie Martins. Foto: Eva Ekeroth

Alfie Martins. Foto: Eva Ekeroth

Alfie Martin, FPES:
”Många transpersoner känner en press …”

Alfie Martins, ordförande för transföreningen FPES, Full Person Expression Sweden, tror inte att transpersoner är överrepresenterade när det gäller alkoholkonsumtion.

– Visst dricks det alkohol, men inte mer än i andra befolkningsgrupper. Tvärtom känner många transpersoner en press på sig att uppträda korrekt vilket snarare bidrar till att man dricker mindre, säger hon.

Däremot är Alfie Martins orolig för unga transpersoner.

– Min känsla är att våra ungdomar är högre belastade, men då är det framför allt narkotika jag tänker på, säger hon.

Den uppfattningen stämmer överens med Folkhälsomyndighetens bild av situationen (ur rapporten Utvecklingen av hälsan och hälsans bestämningsfaktorer bland hbt-personer, 2015):

”Alkoholvanorna bland transpersonerna i enkäten skiljer sig inte nämnvärt från alkoholvanor i befolkningen i sin helhet. Dock har nästan en tiondel svarat att de har använt droger under de senaste sex månaderna, vilket var vanligare bland de yngre åldersgrupperna. De vanligaste drogerna var cannabis följt av amfetamin, andra ospecificerade droger, kokain, ecstasy och poppers.”

Enligt Alfie Martins förekommer diagnos­erna ADHD och Aspberger i högre utsträckning bland transpersoner.

– Det är diagnoser där narkotika redan är överrepresenterat. I kombination med utsattheten som det innebär att vara transperson är det inte svårt att förstå att risken är stor, säger Alfie Martins.

Alfie Martins känner inte heller igen problemen med mötesplatser.

– Vi går till samma ställen som heterosexuella. De som är öppna går dit som den de vill vara. Trans har inget med kön eller sexuell läggning att göra. Jag definierar mig själv som heterosexuell, men i gruppen finns förstås också homosexuella, säger Alfie Martins som fötts som man, men numera definierar sig som kvinna.

 

Transföreningens sammankomster är alkoholfria och föreningen har som policy att aldrig bjuda på alkohol.

– Vi ska inte främja alkoholkonsumtion och de bidrag vi får av staten för vår verksamhet ska inte heller användas till alkohol. Det är något som medlemmarna har mottagit väldigt positivt, säger Alfie Martins.

Frågan har dock varit uppe till diskussion.

– Föreningen fyller 50 år och vi ska ha en jubileumsfest i november. Då har vi diskuterat om vi skulle frångå principen och servera ett glas vin, men det har blivit nej. Vi har inte alkoholförbud, men den som vill dricka alkohol när vi har fest får beställa och betala själv, säger hon.

Trots att inte alkoholproblemen verkar vara överrepresenterade i gruppen är den psykiska ohälsan stor.

– Hälften av alla unga transpersoner har funderat på att begå självmord. Mår man så dåligt är nog inte steget långt till alkohol eller andra droger. Det är en del av ett självskadebeteende, säger Alfie Martins.

Hon efterlyser en utökad skolhälsovård för att fånga upp ungdomarna.

– Ofta är de här ungdomarna inte ens medvetna om vem de är. De behöver bli lotsade till utredning eller bara få prata av sig. För transsexuella barn är det en fördel att få komma till utredningsteamet på Astrid Lindgrens sjukhus så tidigt som möjligt i puberteten, säger hon.

 

Christian Antoni Möllerop, RFSL:
”Vi får inte bidrag till något annat än HIV-prevention”

Foto: Peter Knutson

Foto: Peter Knutson

Enligt Christian Antoni Möllerop, vice ordförande i RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, är organisationen medveten om problemet och vill gärna göra mer.

– Vi har sökt bidrag från Folkhälsomyndigheten för förebyggande arbete vid flera tillfällen men alltid fått avslag. De ser oss inte som en aktör på området, säger han.

Christian Antoni Möllerop skulle önska att RFSL fick medel för att jobba med alkohol- och drogprevention.

– RFSL Stockholm har lanserat en hemsida, alkoholsmart.se, men på förbundet får vi inte bidrag till något annat än HIV-prevention. Vi försöker få Folkhälsomyndigheten att ta med oss bland de grupper som får del av insatser och har pekat på behovet av riktade insatser. Det är oerhört frustrerande, faktiskt, säger han.

Han jämför med övriga världen.

– Där ses HIV i ett större hälsosammanhang. Så skulle vi också vilja jobba.

Alkohol har betydelse för HIV-spridningen.

– Den som använder alkohol och droger blir mer omdömeslös och utsätter sig för större risker. Det är inget nytt, men ändå är det ingen som axlar ansvaret. Men det är Folkhälsomyndigheten och Gabriel Wikström som måste göra prioriteringen, säger Christian Antoni Möllerup.

 

Att inget händer ser han som en politisk fråga.

– Svensk hälsopolitik är präglad av lokalt självstyre. Det är oklart vilka nationella styrdokument som gäller. Det finns elva folkhälsomål, men det är upp till varje landsting och kommun att avgöra om de vill anta de nationella målen eller om de vill formulera egna. Från regeringens sida har man försökt styra med ”soft power”, genom att sprida goda exempel.

I praktiken anser Chrisitan Antoni Möllerup att hbtq-gruppen osynliggörs.

– Våra frågor försvinner bland frågor om hur man ska få ut fler att promenera. Den HIV-prevention som ges har också ett språk som riktar sig till 19-åriga heterosexuella killar och passar dåligt för män som har sex med män. Inom psykisk ohälsa och folkhälsa måste man bli duktigare på att målgruppsanpassa budskapet. Att göra det kräver riktade insatser, säger han.

 

Dela artikeln:
1