Sommarlovet står för dörren och för Sara Korkuts del innebär det sannolikt jobb här på Tollare. Sommartid omvandlas nämligen skolan till vandrarhem och restaurang. Sara har fått löfte av rektor Anders Svensson om att få bo kvar på området under lovet – och dessutom få sommarjobba, eventuellt i restaurangen.
Bakgrunden till löftet är beskedet om att priset för mat och internat kommer att höjas från och med nästa läsår. För Saras del innebär det en ökad kostnad på 1 200 kronor i månaden. En hög summa för den som lever på marginalen.
– Jag blev jätteorolig när jag fick höra det. Jag jobbar redan extra för att få ihop min ekonomi. Ett tag tänkte jag att jag kanske får hoppa av skolan om jag inte får ihop pengarna. Men rektorn har varit väldigt tillmötesgående och lovat mig och andra oroliga elever att det ska ordna sig. Och eftersom jag inte har någonstans att ta vägen över sommaren får jag bo kvar. Det känns fantastiskt!
Tollare betyder allt
Sara tar sig för bröstkorgen som för att understryka hur tacksam hon är mot rektorn och skolan. Tollare betyder allt för henne. Under de sex månader som hon hunnit gå här har livet förändrats radikalt. Inte bara genom det faktum att hon numera har uppehållstillstånd, vilket är en stor lättnad i sig. Hon har dessutom fått nära vänner, blivit frimodigare, öppnare, gladare och vågar visa känslor på ett sätt hon inte gjort på evigheter. Att tvingas sluta skulle vara ett oerhört bakslag.
– Jag ger aldrig upp och vet att oavsett vad som händer kommer jag att nå mina mål, även om det kan ta längre tid än planerat. Jag vill absolut bli socionom, kanske med inriktning på invandrare och deras specifika problem. Men att behöva byta miljö och kompisar skulle förstås vara knäckande. Motgångar kan vara stärkande. Men blir det för många går man under. Man orkar inte mer. Där vill jag inte hamna, säger Sara bestämt och lyser upp i ett snabbt leende. Det kan hon kosta på sig efter veckor av ångest över ovissheten kring ekonomin. För nu verkar det ju finnas hopp, trots allt.
Brutit sig loss
Hoppfull ser också relationen med mamman och syskonen ut. De var till en början oroade över Saras önskan om att stå på egna ben och bo för sig själv på ett internat. I den kurdiska kulturen är hennes val kontroversiellt. En flicka går inte sin egen väg. Men nu verkar de acceptera.
– Mamma och två av mina bröder kommer hit från Turkiet och hälsar på. Det ska bli roligt, säger Sara utan att närmare gå in på sina känslor inför besöket.
Det är uppenbart att den kurdiska kulturen är något Sara helst inte talar om. Åtminstone inte i en tidning.
Hon fingrar på sin rosa sjal och låter blicken vandra ut mot de grönskande träden. Hon säger sakta att oavsett vad som händer vet hon i alla fall säkert att hon även fortsättningsvis kommer att gå sin egen väg och inte bry sig om vad omgivningen anser. Det är hennes liv och hennes val.
Nykter profil kan lugna oroliga föräldrar
Under våra samtal har Saras bakgrund legat som ett raster över kämpaglöden och den fnattiga glädjen över att ha hittat ”hem” här på Tollare. Hon ser sig lite som en pionjär i sin grupp: ung kvinna med invandrarbakgrund. Och hon har några handfasta tips till den som är i hennes situation och vill hitta sin egen väg i livet.
– Tänk på dig själv och strunta i vad familjen säger eller tycker. Våga ta steget att stå på egna ben och ta emot hjälp från skolan, lärare och rektorn. Här på Tollare har jag känt ett fantastiskt stöd. Alla ställer upp och hjälper till om man har det svårt. Att skolan har en nykter profil är förstås ett bra argument för att få bo här. Utan alkohol blir det lugnare, vilket kan kännas tryggt även för en orolig förälder.
Sugen på revansch
Sara återkommer gång på gång till den kämpaglöd som hon känner. Hon fullkomligt sjuder av revanschlystnad och en intensiv känsla av att ingenting, absolut ingenting, är omöjligt.
– Herregud, om någon för två år sedan hade berättat om Tollare hade jag aldrig trott det. Men man vet aldrig vad som händer i livet. Nu är jag här och har aldrig varit så lycklig och nöjd. Jag har utvecklats enormt, inte bara studiemässigt, utan också som människa. När jag kom hit var jag tyst och tillbakadragen och skämdes för att visa om jag mådde dåligt. Jag sa alltid med ett leende att allt var bra, även när det inte var så. Nu står jag för den jag är och hur jag mår. Det är otroligt befriande.
Superlativen bubblar ur Sara och med yviga gester understryker hon vad hon menar. Förändringarna är så många att orden knappt räcker till. Som det här med att sätta gränser. Tidigare vågade hon inte säga nej. Nu säger hon ifrån om det inte passar. På köpet kommer respekt, både från andra och från henne själv. I studiesammanhang vågar hon ta mera plats och vågar prata högt och tydligt inför klassen. Självförtroendet har ökat.
– Jag har fått höra från några lärare att jag har utvecklats enormt. Då bli man glad!
Maria Zaitzewsky Rundgren