Politik

Punknizze har hittat hem

I dag är Niclas Nilsson en välbetald IT-chef som gillar heminredning. Men minnena från åren som ilsken punkare och hemlös lever kvar.

Niclas Nilssons handslag är kraftigt. Han bjuder mig att kliva in i lägenheten som ligger i närheten av Globen i Stockholm. Han och sambon Pernilla Larding gillar formgivning och design. Det märks. Att Niclas Nilsson numera är IT-teamchef med god lön märks också.

Däremot är det svårare att upptäcka den hemlöse, ilskne punkaren. Niclas Nilsson skrattar och drar med handen över det rakade huvudet och konstaterar att de dubbla tuppkammarnas tid är över. Men musiken finns kvar i hans liv. Samma punkmusik som var hans räddning, men också blev hans fall då han 17 år gammal hamnade utanför socialens trygghetsnät och blev bostadslös.

– Fast vi spelar inte längre med en gaffel och slår på strängarna, säger han och smeker sin blankpolerade gitarr.

Det finns ett tydligt då och ett nu i Niclas Nilsson liv. En Nizze och en Niclas. Men det var först då han lät båda sidorna av sig själv komma fram som han fick ordning på sitt liv. Och när han slutade supa förstås.

– Det är märkligt att jag inte blivit alkoholist eller fastnat i tyngre droger så mycket som jag har druckit. Whisky var det enda som bet mot kylan och skammen. Jag drack en flaska nästan varje dag.

Det är ingen höjdare att kränga på sig skitiga kallingar utan att ha någon möjlighet att torka sig först.

Det värsta av allt var att bli upptäckt i en portuppgång och bli utkörd. Hygienen skötte han på offentliga toaletter.

– Jag var alltid fuktig. Det gick att tvätta sig under vattenkranen och få tag i tvål. Men det är ingen höjdare att kränga på sig skitiga kallingar utan att ha någon möjlighet att torka sig först.

Bröd och räkost var hans husmanskost. Han tiggde pengar för att få ihop till bröd, räkosten snodde han i obevakade ögonblick. I övrigt gick pengarna till whisky och till punkkonserter.

Niclas Nilsson. Foto: Jonas Malmström.

Men hur kan en kille, född i slutet av 1960-talet i välfärdens Sverige hamna på gatan? Och hur lyckas han ta sig därifrån och bli en medelklassig snubbe, med bra lön, insatslägenhet och designmöbler?

Niclas Nilsson berättar att han i stort sett inte minns något av tonåren. Från att han var 13 år tills han blir 21 år finns bara fragment av minnen, resten har försvunnit i en dimma av alkohol, ilska och självdestruktivitet.

Som barn blev han mobbad. Han och hans yngre bror bodde med sin mamma, pappan försvann innan brodern ens var född. Det var ont om pengar och de flyttade ofta, i perioder bodde mamman ihop med någon man, men oftast kämpade hon ensam för sin och barnens överlevnad.

Till slut försökte jag göra mig osynlig, men ju mer jag kröp ihop och visade mig osäker, desto mer stryk fick jag.

– jag var osäker och blyg och ett lätt offer för mobbare. Det var inte bara verbala trakasserier. Fler gånger åkte jag på gruppspö. Till slut försökte jag göra mig osynlig, men ju mer jag kröp ihop och visade mig osäker, desto mer stryk fick jag.

I sjuan hände någonting. Han fick en kompis. Tillsammans brukade de snatta godis och folköl i affären. Med alkohol i kroppen blev han gladare, modigare och glömde för en stund allt som var svårt. Men i praktiken var allt förstås som vanligt. Han var precis på väg att få spö av en äldre kille då det hände något i hans huvud.

– Det var som om jag befann mig in i en stor boll. Det var helt overkligt. Jag har aldrig vare sig förr eller senare varit så galen av ilska.

Vreden som hade samlats i den lilla kroppen kom ut som en våldsam explosion.

– Med någon form av urkraft flög jag på killen, fick ner honom på marken, tog struptag och tryckte knät mot hans strupe. Hade inte en lärare kommit hade jag dödat honom. Det fanns ingen som helst spärr hos mig, jag var rasande.
Från att ha varit skolans hackkyckling beskriver Niclas Nilsson hur han på ett ögonblick blev fruktad.

– Jag insåg att jag fått makt. Efter det var det ingen som rörde mig. Jag lydde inga regler. Jag behövde inte ens slåss, det räckte med att jag tittade på folk med fast blick så gjorde de som jag önskade.

Lärarna och mamman stod handfallna. Den lille, blyge pojken började klä sig i nitar och trasiga jeans, kallade sig punkare och hade sockervatten eller raklödder i håret så att han kunde ställa det rakt upp i en kaxig kam. I punken hittade han en subkultur som passade honom: Ilskan, utanförskapet och kreativiteten fick äntligen utlopp. Men med punken följde för hans del även också alkohol, normlöshet och provokationer mot vuxenvärlden.

När Niclas Nilsson hamnade på Danderyds barnpsyk slog han sönder allt som kom i hans väg. Han minns inte att han någon gång kände sorg eller saknad. Allt var avstängt – förutom ilskan.

Niclas Nizze Nilsson. Foto: Privat.

Niclas blev Nizze, som sjöng i punkband, hamnade på ungdomsvårdsskola, hade ihop det med olika tjejer, rymde så ofta han kunde från allt som samhället försökte ”tämja” honom med. Till slut hade han lyckats bryta all kontakt med de sociala myndigheterna. Då föll han. Hårt. Utan bidrag och med en sista strimma av stolthet som hindrade honom från att ta kontakt med vänner och anhöriga var hemlöshet hans enda alternativ.

Kanske hade Nizzes liv slutat där om inte Therese hade kommit in i bilden. En tjej som gillade punk, men som var helnykterist och som hade en pappa som såg igenom fasader av ilska och trots.

– Han bad mig kamma ner tuppkammen och komma och hjälpa honom på jobbet. Efter några månader fick jag nyckeln till lägenheten där han och Therese bodde.

Den där nyckeln och allt den stod för blev vändpunkten.

– Tillsammans med Therese blev det inga spritfester, vi fick ganska snart en dotter, April, och sedan följde två döttrar till. Jag som aldrig hade haft en far ville vara en närvarande pappa och ge mina barn allt det där som jag själv inte fått.

Han blev erbjuden ett jobb som hade med IT att göra och ganska snart insåg både han och hans kunder att han hade talang. All den kreativitet och rastlöshet som han tidigare ägnat åt självdestruktivitet kanaliserade han nu i jobbet. Han blev snabbt en ansvarsfull trebarnspappa som tjänade rejält med pengar.

Jag försökte vara perfekt. Kontrollera allt, hinna allt, kunna allt.

Men det fanns ett glapp mellan den destruktive punk-Nizze och den propre Niclas som erövrade allt högre positioner i den lukrativa IT-branschen.

– Jag försökte vara perfekt. Kontrollera allt, hinna allt, kunna allt.

Till slut gled identiteterna allt längre isär och Niclas gick rakt in i väggen. Relationen med Therese tog slut och det blev lite ”stökigt” – som jag snart lär mig är ett standarduttryck i Niclas vokabulär för de situationer när nykterhet övergår i alkohol och det rationella tänkandet förvandlas till självdestruktivitet.

Foto: Jonas Malmström.

Efter flera år som sjukskriven och någ- ra år med socialbidrag träffar han Lotta som är mamma till hans yngste son Loke. Men inte ens ett barn till får honom riktigt på banan. Relationen spricker – som så många gånger förr. Någonstans där träffar han den andra kvinnan i sitt liv som är spik nykter.
Pernilla Larding, som mest suttit i köket under intervjun, kommer nu och sätter sig i soffan. Förhållandet har varat i åtta år. Hon och Lokes mamma är goda vänner, precis som paret har en god relation till döttrarna och deras mamma.

Tillsammans med Pernilla är det naturligt att avstå från alkohol.

Pernilla Larding delar Niclas Nilssons intresse för musik, och hon har producerat flera musikvideor som han gjort. Hon har upp- muntrat honom till att gå i terapi och att inte förneka den ledsne och förtvivlade Nizze som en gång var hans enda identitet. Hon stöttar honom i att möta de rädslor som fortfarande kan komma över honom:

– Tillsammans med Pernilla är det naturligt att avstå från alkohol. Jag kämpar fortfarande för att bli en hel person. Ibland kan det komma över mig att jag inte är värd allt det här.

Han ser sig runt i det vackra hemmet. Han drivs av en önskan att betala tillbaka. Båda jobbar för olika projekt som stöder barn som har det svårt.

– Att se och våga möta blicken på alla som är hemlösa, som tigger, som är utsat- ta på olika sätt är livsviktigt. Ingen har rätt att se ned på någon. De bär sin skam själva, vi får inte ytterligare skambelägga den med vår bortvändhet.

Niclas Nizze Nilsson

Familj: Sambo, 9-årig son, tre vuxna döttrar och ett barnbarn.

Ålder: 49 år.

Yrke: It-teamchef, har utvecklat en molntjänst.

Bor: Nybyggd trea i Blåsut i södra Stockholm.

Intresse: Spelar punkmusik i bandet The Dead Pollys, och visor med Eldinger.

Mer från Accent