– Vi är besvikna på att färre barn får stöd än tidigare år. Det gör mig ledsen, arg och orolig för de barnen. För barn som får stöd kan både må bättre här och nu, men chansen är också större att de inte utvecklar psykisk och fysisk ohälsa, eller ett eget missbruk som vuxna, säger Mona Örjes, förbundsordförande i Junis.
För 16:e året i rad släpper Junis Kommunrapporten som redovisar vilket stöd Sveriges kommuner erbjuder till barn i familjer med missbruk. Totalt svarade 75 procent av kommunerna på den enkät Junis skickade ut, det vill säga 219 av landets 290 kommuner.
– Det är svårt att jämföra mellan olika år, eftersom det är olika kommuner som återkommer med svar. Men fler kommuner har svarat än tidigare, ändå visar siffrorna att färre barn nås av stöd, Det är ett svek mot de barnen, säger Mona Örjes.
Trenden visar att stödinsatserna minskat under det senaste året, samt att av de minst 100 000 barn som lever i en familj med missbruk, fick enbart 2 500 barn hjälp och stöd under 2018.
– Två och en halv procent, det är en löjligt liten del av de barn som borde vara kända av socialtjänsten. Hundra tusen barn till föräldrar med missbruk är kända i beroendevården – kommunen vet vilka de är. Därför måste det vara bristande rutiner om inte barnen erbjuds stöd, säger Mona Örjes.
Hon menar att alla personer med missbruk bör få frågan ”lever du med barn?” i vården. Även om ett barn inte bor tillsammans med föräldern för tillfället, så kan barnen vara oroliga för sin mamma eller pappa på distans. Enligt Junis ser man att viljan finns i en del kommuner, medan samordning mellan olika instanser i kommuner och regioner saknas. 17 kommuner uppgav att de inte hänvisar till någon stödverksamhet alls för barn.
– Om den vuxne svarar ja på frågan om de har barn i sitt liv, måste kommunerna tänka på vilket stöd de kan erbjuda och ha ett paket redo så att man vet hur man agerar. En sådan struktur är helt avgörande, säger Mona Örjes.
Hon konstaterar också att det finns en stark föräldrarätt i Sverige, vilket innebär att minst en förälders godkännande krävs för att barnet ska få stöd och hjälp.
– Det skulle kunna vara en lärare, eller barnet själv, som ser att barnet skulle må bra av en stödinsats. Men säger föräldern nej kan barnet inte ta del av hjälpen. Det är något som enbart kan förändras med lagstiftning.
Rapportens viktigaste slutsatser:
– 219 av landets 290 kommuner svarade på enkäten.
– 92 procent av de kommuner som svarade uppgav att de hänvisar till någon typ av stödverksamhet.
– Sjutton kommuner uppgav att de inte hänvisar till någon stödverksamhet alls för dessa barn. Två svarade att de inte vet om stödverksamhet erbjuds.
– De vanligaste stödformerna som erbjuds är stödsamtal och stödgrupp.
– Många kommuner har svårt att få kontakt med barnen/rekrytera deltagare till stödverksamheterna.
– Ökad samverkan inom kommunala instanser anses vara den viktigaste åtgärden för att kunna utveckla stödverksamheten för barnen