Narkotikahandel

Matias väg ut ur knarkkiosken

I Argentinas tredje största stad Rosario har drogkriget dödat hundratals ungdomar. Många jobbade i droggängens knarkkiosker. Accent träffade Matias, som lyckats ta sig därifrån.

”Jag kommer att dö när jag är 21, det har jag klart för mig…”. Orden kommer från en 16-årig soldadito, intervjuad i journalisten och politikern Carlos de Frades bok Ciudad Blanca Cronica Negra om Rosarios droghistoria. Att hinna fylla 30 är en lyx i vissa av Rosarios bostadsområden. De senaste åren har dödsstatistiken i Rosario varit fyra gånger högre än genomsnittet i Argentina. Ungdomar mellan 15 och 25 år utgör en stor del av offren.

Min pappa dog när jag var sju år, min mamma var inte särskilt närvarande, och min mormor ville inte erkänna min existens.

I ett av Rosarios hamnkvarter La Sexta träffar Accent 23-åriga Matias. Han är uppvuxen i området, ett typiskt arbetarklassområde med inslag av kåkstad. Här hamnar många ungdomar på gatan och här hittar knarkgängen sina ”soldaditos” (små soldater), som fungerar som de kriminella ligornas springpojkar.

– Min pappa dog när jag var sju år, min mamma var inte särskilt närvarande, och min mormor ville inte erkänna min existens, berättar Matias.

När Matias var tolv år började han hänga på gatan och samtidigt ta droger. La Sexta var ett av de områden där droggängen etablerade sig och med åren började knarkkiosker, så kallade bunkers, att dyka upp. Inlåsta, med ett vapen tillhands, säljer unga tonåringar droger genom en galler-försedd lucka. I en av knarkkioskerna arbetade Matias under en tid som tonåring. För honom var det ett alternativ till att leva på gatan.   

– Jag passade perfekt i deras profil. De fokuserar målinriktat på hitta ungdomar som är i den situation jag var i då, säger Matias.

Arbetspassen i bunkern var vanligtvis 24 timmar långa.

– Under den tiden kunde man inte gå någonstans, man var inlåst. Det fanns ingen toalett, men en hink, berättar Matias.

Lönen för ett 24-timmarspass var 400 pesos (cirka 300 kronor) och några påsar droger, oftast marijuana. Matias berättar att många av ungdomarna som jobbar i knarkkioskerna är drogberoende redan när de börjar, men att arbetet förvärrar beroendet. Själv missbrukade Matias tabletter och kokain.

– Allt du tjänar går till droger. På så vis behöver de aldrig betala någon lön. De betalar dig i droger, och det är snarare så att du är skyldig dem pengar till slut.

Matias vill helst inte prata så mycket om vilka ”de” är, eller om den relation han hade till sina arbetsgivare.

I bunkern träffade Matias sin före detta flickvän och mamman till hans son.

– Vi brukade sova över på golvet i bunkern.

Men en dag fick han nog och bestämde sig för att försöka få med sig flickvännen och lämna bunkern.

– Min tjej sa att hon föredrog att vara i bunkern framför att vara ute på gatan. Att bunkern var säkrare, och det kan jag förstå, säger han.

Med att vara ute på gatan menar Matias att försörja sig genom rån, ett alternativ som han till slut valde i stället för att jobba för droggängen. Samtidigt blev flickvännen gravid.

– Hon bestämde sig för barnets skull för att sluta med droger.

Men Matias fortsatte med drogerna. Han brukade gå in på universitetsområdet i Rosario, som ligger nära det område där han vuxit upp, och stjäla från studenterna för att ha råd med sitt missbruk. Inom honom fanns också en önskan att bli en del av den världen, berättar han.

En dag blev Matias till slut tagen av polisen och dömdes till tre månaders fängelse.

– Det var när min son hälsade på mig i fängelset som jag kände att så här borde det inte vara. Och då bad jag till Gud att han skulle hjälpa mig. Det var en jobbig period – för jag var tvungen att bestämma mig.

För att fördriva tiden i fängelset började Matias läsa. En författare som han fastnade särskilt för var den tysk-amerikanske poeten och författaren Charles Bukowski (1920 – 1994), känd för sin råbarkade och direkta stil och som inte väjde för att närgånget berätta om det hårda vardagliga livet för fattiga och marginaliserade amerikaner.

– Det var ett naket språk som jag tilltalades mycket av. Och det inspirerade mig till att börja skriva poesi, säger Matias.

dsc_2114

När han kom ut ur fängelset sökte han upp författar-workshops för unga i ett närbeläget område och i dag ger han själv workshops i skrivande på Rosarios ungdomsfängelse. Han läser också in gymnasiet och har även gett ut två diktsamlingar. Skrivandet har blivit Matias sätt att engagera sig, och en av hans dikter handlar just om den roll som knarkkioskerna spelar i Rosario.

– Jag stötte på en pojke, inte mer än ett barn, som skulle köpa droger i en bunker. Han bad mig om pengar för att det skulle räcka till en påse knark och vi började prata. Jag berättade för honom att jag börjat skriva poesi och han frågade mig om en dikt, jag var tvungen att läsa den högt för honom eftersom han inte kunde läsa. Jag blev så arg över situationen att jag skrev dikten ”La poesia del bunker”, Bunker-poesi.

Matias är kritisk till staten och menar att det inte finns mycket hjälp att få från myndigheterna.

– Det finns gott om politisk aktivism i min stad, men få som verkligen gör något. Få som verkligen vill hjälpa ungdomar som är beroende av droger, säger han.

Mer från Accent