Politik

Märta – ett liv i motvind

Lagom är inget för författaren Märta Tikkanen. I hela sitt liv har hon sökt utmaningar. Den allra största blev äktenskapet med konstnären Henrik, som var alkoholist. Men hon vägrar att se sig som ett offer. ”Att leva med Henrik var mitt eget val.”

Text: Maria Zaitzewsky | Foto: Anita Johansson

Trettio år har gått sedan Märta Tikkanen kom ut med diktromanen ”Århundradets kärlekssaga”, en bok som då väckte stor uppmärksamhet, både i Finland och Sverige. Med sitt raka språk och nakna beskrivningar av livet tillsammans med en alkoholist slog hon an en sträng hos många kvinnor. Ingen hade tidigare i Finland vågat tala så öppet om alkoholismens fula ansikte; lukten av sprit, skammen och smusslandet.

Nyligen medverkade hon vid ett författarsymposium samt i en utställning om litterära skildringar av beroende och medberoende på Vin&Sprithistoriska museet i Stockholm.

Men medberoende vill Märta inte kalla sig.

– Jag värjer mig mot ordet, för jag såg mig aldrig som ett offer, som den underdåniga hustrun som anpassar sig och tassar på tå. Tvärtom var jag ofta fly förbannad på Henrik och protesterade högljutt. Jag hade också en egen identitet som författare och ett eget liv. Det tror jag var min räddning. Men naturligtvis förstod jag så småningom att Henrik var alkoholist. Och tystnaden, att inte tala om det, är förstås också ett sätt att hantera situationen och delta i spelet, säger hon och berättar att hon ofta ställde sig frågan om hon skulle stanna eller gå, om det var värt all smärta. Paret Tikkanen hade tre gemensamma barn och självklart tänkte Märta på dem och på sitt äldsta barn, som följt med från hennes första äktenskap. Hur mådde de av att bevittna sin fars djupdykningar i flaskan?

– Man är skyldig barnen och sig själv att inte gå med på det. Samtidigt så tänkte jag att nu må det vara sista gången han dricker, inte kan någon människa vilja ha det så jäkligt som han hade det. Och efter varje period så sa han att nu, nu ska jag aldrig mer dricka. Jag ville förstås tro på det, även om jag efter hand begrep att det inte skulle bli så.

Märtas val blev att stanna – och hoppas.

– En gång höll han upp i ett helt år. Då trodde jag att det var över på riktigt.

Man frågar sig förstås; varför stannade hon, även när det stod klart att det inte skulle bli bättre?

Svaret kommer direkt. Kärleken.

– Henrik var ju inte bara sin alkoholism. Han var en fascinerande, vacker och fantastisk människa. Också. När han steg in i ett rum dominerade han. Han var karismatisk, rolig, begåvad och snabb i ord och tanke. En av de saker jag föll för var just hans ordbriljans.

Ordrikedomen är också Märtas – något hon skrattar ursäktande åt samtidigt som hon oförtrutet fortsätter att prata. Hon talar rakryggat och omedelbart, men finlandssvenskans lite saktmodiga melodi gör att orden landar med viss eftertänksamhet. Glädjen över att trots allt ha valt äktenskapet och den starka kärleken är inte att ta miste på. Hon säger att hon aldrig har ångrat sig, trots att hon och barnen betalade ett högt pris.

– Barnen led naturligtvis av det, ingen går skadeslös ur ett hem med missbruksproblem Samtidigt så gav Henrik dem mycket som var bra. Han förde dem in konstnärsvärlden, han var bildad, rolig och oerhört kreativ. Och han såg alltid till att det fanns mat på bordet, att vi hade pengar till det vi behövde. Där fanns mycket kärlek och omtanke.

För egen del upplever Märta att hon har lärt sig mycket av äktenskapet. Att vara ödmjuk, att inte ta någonting för givet. Att inte döma någon.

– Jag vet av egen erfarenhet att problem är mångfacetterade, det finns inga enkla lösningar. Vissa knäcks av att leva med en alkoholist, men så blev det inte för mig. Jag blev i stället starkare.

Hon avbryter sig själv under några sekunder. Sitter tyst och väger orden innan hon fortsätter.

– Jag blir tydligen inspirerad av att leva i motvind.  Och livet med Henrik var onekligen rikt på upplevelser, samtidigt som det var svårt. Man ställdes på prov hela tiden; hur ska jag handskas med det här? Hur gör jag nu? Det var aldrig lagom, slätstruket.

Men en dag tog det trots allt stopp. Märta och barnen hade kommit till vägs ände. Hon sa till Henrik att till sommaren går jag. Strax därefter fick han diagnosen leukemi.

– Så jag stannade. Jag gjorde det inte av medlidande, utan för att jag inte hade kunnat leva med mig själv om jag hade lämnat honom när han var sjuk. Så mycket vi hade genomlevt så var det alldeles självklart att vi skulle gå också den sista biten tillsammans.

Henrik Tikkanen fick fem år till. Märta var fyrtionio år när han dog. Något nytt äktenskap har det inte blivit. Henrik var och förblev den stora och centrala upplevelsen.

De träffades när Märta var helt ung. Redan då längtade hon efter att få skriva och arbetade som journalist. Hon visste att hon ville dela sitt liv med en man som hade ett passionerat förhållande till orden. Men att Henrik också drack förstod hon inte.

– Jag var aningslös. Jag kommer från en borgerlig miljö där ”en flaska konjak praktiskt taget gick i arv från far till son” enligt Henrik. Jag hade aldrig umgåtts med människor som drack. På den tiden odlades dessutom myten om spriten som en förutsättning för skapandet. I Finland hörde det till att konstnärer drack, det var bara så det var. Spriten var naturligtvis en komplikation i vårt förhållande och nog är det så att jag alltid har sökt mig till komplicerade män. Jag tycker om utmaningar och har alltid sett till att jag har det lite för jobbigt, lite för mycket att göra.

Jobbigt och svårt blev det periodvis. Märta skötte hela markservicen med barn och hushållvid sidan av sitt yrkesarbetande och skrivandet. Trots att hon under 1970-talet höll den feministiska fanan högt och pläderade för kvinnors rätt till ett eget liv, levde hon själv i ett traditionellt äktenskap.

– Aldrig att Henrik läste en saga eller bytte en blöja. Tvärtom tog han sig ofta rätten att gå ut medan jag nattade barnen för att senare ta emot honom med en kopp té och en varm famn. Nog blev jag arg på honom. Och jag brydde mig inte så värst mycket om hushållet heller. Jag var aldrig intresserad av matlagning eller av att påta i vår radhusträdgård i Esbo. För mig stod det mellan att hinna skriva och hålla hemmet i perfekt skick. Jag valde skrivandet. Min första roman är faktiskt tillägnad min diskmaskin. Det var tack vare den som jag fann tid att skriva.

Hur gjorde hon?

– Jag fick karva ut korta stunder här och där, skrev för det mesta om nätterna. Det var så ”Århundradets kärlekssaga” fick den här korta prosadikt-formen. Det var mest för mig själv jag skrev, för att komma vidare, klara nästa dag och förstå mina motstridiga känslor lite bättre. Det skulle ju inte bli någon bok, inga transportsträckor, bara rätt på. Man kan säga att formen fann sig själv efter ett tag, det kändes rätt och naturligt. Varje ord får en starkare och djupare innebörd när de står så glest. Men när barnen var riktigt små arbetade jag som modersmålslärare. Jag insåg att skrivandet fick vänta för min del.

Märtas ämnesval är jordnära – och har alltid ett kvinnligt perspektiv. Hennes böcker handlar om psykisk sjukdom, relationer, sexualitet, alkoholism, ADHD (som yngsta dottern lider av). Varför?

– Jag valde inte ämnena utan det var livet som liksom stjälpte över mig. Jag var och är en mycket samhällsengagerad person som kände ett ansvar att öppna människors ögon. Genom att kombinera tanke och känsla insåg jag att jag nådde ut. Att försöka kamouflera mitt jag genom ett annat ”jag” tyckte jag bara var fånigt. Jag valde att skriva rakt och enkelt och utifrån mitt eget perspektiv. På 70-talet var ju budskapet det viktigaste, inte formen.

Samhällsengagemanget har hon kvar, liksom skrivglädjen. Just nu arbetar hon på en antologi om mormödrar. Någon nattsvart syn på dagens samhälle har hon inte, trots att hon lakoniskt konstaterar att vi lever i en egocentrisk och individualistisk era. Men med svåra tider i antågande utgår hon ifrån att det svänger.

– I depressionstider tenderar människor att vilja ta hand om varandra, funderar hon.

Positiv är hon till den ökade jämställdheten, en av de frågor hon vurmat mest för.

– Jag blir så glad över alla dessa mjukispappor som tar hand om sina barn. Jag har två stycken på nära håll, säger hon med ett leende.

Hon syftar på sönerna, varav den ena är ensamförälder på heltid.

– Men visst har vi fortfarande en lång väg att gå. En ensamstående pappa ses som oerhört duktig om han klarar att sköta hem och barn, medan en mamma bara förväntas klara det.

Barnen och de sju barnbarnen tar upp mycket tid i Märtas liv. Kanske en smula för mycket, tycker hon. Alla sliter och drar. Märta beskriver sig som en ivrig och social människa som älskar sällskap – och som samtidigt aldrig får nog av ensamhet och stillhet.

– Bristen på tid är ett ständigt problem. Det är så många som behöver mig. Samtidigt är det ett stort privilegium, detta att vara så behövd. Jag är lyckligt lottad och stolt över att vi har klarat oss, barnen och jag. Trots allt.

Maria Zaitzewsky

Fakta:

Namn: Märta Tikkanen

Ålder: 73 år

Yrke: Författare

Familj: fyra barn, två söner och två döttrar. Sju barnbarn. Maken, författaren Henrik Tikkanen, avled 1984, 59 år gammal.

Bor: I en stor våning i Helsingfors. Lägenheten från 1913 tillhörde en gång Märta Tikkanens mormor. Ett gammalt torp i Västra Nylands skärgård, där hon vistas så ofta hon kan.

Egenskaper: Nyfiken, impulsiv, ivrig.

Böcker (i urval): Nu imorron (1970), Män kan inte våldtas (1975) Århundradets kärlekssaga (1978), Sofias egen bok (1982) Rödluvan (1986) Två (2004)

 

Mer från Accent