Konsumtionsgränser för alkohol ifrågasätts

De råd som ges, om hur många glas alkohol per dag och vecka vi kan dricka, ifrågasätts av forskarna Robin Room och Tim Stockwell. Vetenskapligheten bakom råden liksom möjligheten för allmänheten att följa dem är tveksamma anser de.

I en artikel i marsnumret av Drug and Alcohol Review skriver Robin Room som tidigare var chef för SoRAD, men nu är verksam i Australien, smat Tim Stockwell som är verksam vid Victoriauniversitet i Kanada, att trots att det blivit så populärt att tala om nivåer för hur mycket alkohol vi kan dricka utan att oroa oss för skador, finns det betydande brister i underlaget.

De flesta länder har idag riktlinjer för riskkonsumtion. Vanligen har man dels rekommendationer för medelkonsumtion för en vecka och dels en övre daglig gräns. De kompletteras ofta med råd för när man ska avhålla sig helt från alkohol. De vetenskapliga grunderna för råden har sällan ifrågasatts.

En utmaning för forskningen är att man vill ha begripliga och enkla riktlinjer för konsumtion av alkohol trots att alkohol är så starkt sammankopplat med både sociala och medicinska risker. Riskerna är dessutom olika från individ till individ och kan också variera för samma individ, beroende på vilka omständigheter man befinner sig i, om man har ätit eller inte, i vilken form man är fysiskt och psykiskt och på vilket sätt, och i vilket sammanhang man dricker.

En annan utmaning är att få människor att ta till sig riktlinjerna och tillämpa dem på rätt sätt. Alkoholdrycker finns av många olika slag och de innehåller skiftande halt av alkohol. Öl kan innehålla allt från 0,5 procent till 25 procent alkohol. Dryckerna serveras också i allt från små snapsglas till enorma sejdlar. Då är det svårt att ge riktlinjer i form av antal glas.

En tredje utmaning, enligt Robin Room och Tim Stockwell, är att de studier från vilka man drar slutsatser om nivån för riktlinjerna, baserar sig på självrapportering av konsumtionen. När människor ombeds uppge hur mycket de dricker underskattar de oftast sin konsumtion. När man jämför risknivåer jämför man ofta med nykterister. I den gruppen rensar man inte alltid bort före detta alkoholkonsumenter som kan ha varit både måttlighetskonsumenter och högkonsumenter, vilket ger ytterligare fel.

Inte blir det lättare av att de olika sjukdomar och skador som alkoholen kan medföra har olika samband med konsumtionen. För visa skador ökar risken linjärt med konsumtionen, medan för andra verkar det finnas en skyddseffekt av måttlig konsumtion som sedan övergår i en risk om konsumtionen ökar, vilket ger ett J-format samband. Det finns exempel på ännu fler olika typer av samband.

I artikeln ställer Robin Room och Tim Stockwell frågan om det med sådana utmaningar verkligen är värt att försöka hitta riktliner att föra ut till allmänheten. De nämner ett par forskare, Nick Heather och Sally Casswell som ifrågasätter detta. Nick Heather anser att det är omoraliskt. Sally Casswell anser att det ger stort utrymme för missförstånd, finns få bevis för att det skulle ha någon effekt och riskerar att flytta fokus från fungerande alkoholpolitiska åtgärder.

Flera studier från Kanada, Storbritannien och Australien visar att människor inte känner till de konsumtionsgränser som myndigheterna försökt förmedla. I de fall de känner till dem har de ofta missförstått dem och de underskattar vilken nivå de själva befinner sig på.

Robin Room och Tim Stockwell har de senaste 15 åren varit involverade i arbetet med att ta fram, och revidera, riktlinjer i Australien och Kanada. Deras erfarenhet visar att det inte finns en given nivå, utan forskarna kommer ofta till olika resultat. Genom artikeln hoppas de få igång en nyanserad debatt som förhoppningsvis kan leda till riktlinjer som står på bättre grund än dagens.

Eva Ekeroth

Mer från Accent