80 procent av fängelsekunderna under 18 år i Italien röker cannabis. Upplysningen kring droger är bristfällig och ses varken som ett problem av politiker eller media, menar Fabio Bernabei. Nu vill han ändra på det – med vad han kallar den svenska modellen.
– Italien har mycket att lära av Sverige, men det gäller att få politiker och allmänhet att förstå det, säger Fabio Bernabei. Som journalist och författare, med drogpolitik som specialområde och ett engagemang i föreningar som European Cities Against Drugs (ECAD), World Federation Against Drugs (WFAD) och Drug Watch International (DWI) har han arbetat med frågan i över tio år.
Han engagerade sig när han insåg att det i Italien varken arbetas förebyggande mot droger eller med rehabilitering. Missbrukande ungdomar som tas av polisen blir ifråntagna pass och körkort, men är snart ute på gatan igen utan uppföljning eller ytterligare åtgärder.
– Det är ett alltför byråkratiskt och kallt beteende, som inte löser problemet i längden. I Italien arbetar enbart läkare och poliser med missbrukare, vi saknar helt den sociala biten. Ingen ser människan bakom missbruket, säger Fabio.
I sitt sökande efter ett tillvägagångssätt som fungerar kom Fabio i kontakt med svensk behandling av drogmissbrukare, där sjukvårdspersonal och socialarbetare arbetar tillsammans för att hjälpa missbrukaren.
– I Sverige är man intresserad av orsakerna bakom ett missbruk, ungdomarna erbjuds att delta i program för att bli av med sitt missbruk och både psykologer och familj kopplas in. Ett sådant tillvägagångssätt slår inte mot ungdomen utan mot dennes missbruk. Det måste finnas en anledning till att Sverige är bland de hårdaste i Europa när det gäller droger, men samtidigt har jämförelsevis få i fängelse, slår Fabio fast.
1975 legaliserade Italien innehav av droger för eget bruk, och tillsammans med Spanien är man det land som har störst andel användare av både marijuana och kokain.
I Italien har 20 procent av ungdomarna i åldern 13-15 år provat dessa droger och den största anledningen tror Fabio är bristande information från vuxenvärlden.
– I Sverige sker upplysningen kring droger inte enbart i formella undervisningssituationer – lärare, idrottsrörelsen och civilsamhället samarbetar. Vi måste försöka jobba på samma sätt här.
I Italien handlar det inte om brist på vilja och engagemang – föräldrarna finns där och vill förändra, men de saknar både kunskap och instrument för att göra det.
– De måste organisera sig, och det tror jag fungerar bäst genom att skapa frivillighetsorganisationer. Det finns en lång tradition av volontärarbete i det italienska samhället, och dessutom är det svårt att gå via staten, eftersom det genast blir politik av frågan.
Fabio berättar hur lärare som tar upp drogfrågan genast anses inta en politisk position. Droger är mycket politiserat i Italien, eftersom höger och vänster står mot varandra i frågan om legalisering, och en lärare som pratar om droger anses göra politik av undervisningen.
– Den svenska modellen går över båda blocken, i alla politiska riktningar och den är transparent. I Sverige finns nationella, partipolitiskt obundna organisationer, något som är främmande för oss i Italien.
Eftersom Italien dessutom är en ung nation, 150 år, kan det vara svårt att få allmänheten att arbeta nationellt. Att börja med spontana projekt på regional och kommunal nivå tror Fabio är lösningen. Det blir lättöverskådligare, man får mer kontroll och väljarna känner sig närmare politikerna. Det kan även skapa tryck på de nationella politikerna om en förändring, framförallt genom att visa att man vill diskutera problemet.
Fabio Bernabei är medveten om att allt inte kan förändras över en natt, men är optimistisk.
– Kan vi bara få till stånd ett bra arbete i en enda region eller kommun har vi nått långt. En fungerande kommun kan fungera som förebild och inspirera resten av landet. Det är en utmaning, men jag vet att viljan finns där ute i landet och det kommer man långt med.
Hanna Sandgren