Ökar alkoholmissbruket efter en katastrof som den på Haiti? Accent bad frilansjournalisten Gunilla Kinn kolla läget. Resultatet blev dubbelt: Folk på gatan är säkra på att missbruket ökat, men den enda studien som gjorts visar något annat.
Tio gourdes, knappt två svenska kronor, kostar en mugg kleren i ett gatustånd i korsningen av Rue St Honoré och Rue Oswald Durand, ett stenkast från det kollapsade presidentpalatset mitt i Port-au-Prince.
Ama Boss och Jean-Louis Kensly lägger fram några slantar. Försäljaren skruvar upp locket på en av sina dunkar och häller en liten plastmugg full med sprit.
De båda tonåringarna turas om att dricka av de begärliga dropparna och poserar utstuderat mot kameran med sin kleren och varsin cigarett. De är lite lagom tjafsiga, som om de redan druckit för mycket, men kanske också för att de är fulla av tonårshormoner.
– Kleren är som en medicin för oss – fast vi dricker mest för att ha kul, förklarar Jean-Louis Kensly som är 18 år.
Ama Boss, som är 16, fyller i:
– Vi har inga föräldrar, de dog i jordbävningen.
Killarna låter förstå att de varken har arbete eller möjlighet att gå i skola. Konversationen försvåras av språkförbistring och av att alkoholen gjort deras tal osammanhängande.
Men de rör sig i en del av centrala Port-au-Prince som blivit ökänd för att det hänger unga, rätt stökiga män på gatorna. Många av dem försörjer sig genom stölder och andra brott.
Efter jordbävningen i fjol har området lockat till sig barn och ungdomar som blivit föräldralösa och inte har någon annanstans att ta vägen. Parkerna kring de ihoprasade ministeriebyggnaderna har fyllts av tält där hemlösa familjer tränger ihop sig under miserabla förhållanden.
Hur Jean-Louis och Ama får ihop pengar förblir oklart, men de berättar att de prioriterar kleren när de har råd. Det är hembränd sprit gjord på sockerrör, det billiga alternativet till rom i Haiti. (Kleren är majoritetsspråket kreolska; clairin heter det på franska.)
Jag noterar en hel del liknande ”barer” med plastflaskor och dunkar på gatorna i Port-au-Prince. En del säljer bara kleren; andra har också nationaldrycken rom – relativt billig Bakara importerad från Dominikanska republiken, och det mer exklusiva märket Barbancourt som tillverkas i Haiti (en av få framgångsrika exportvaror).
Även om blott en liten minoritet haitier faktiskt verkar påverkade av alkohol är utbudet av billiga, starka drycker större än jag sett vid flera tidigare besök i Haiti – och de flesta jag frågar är ense om att konsumtionen av sprit och droger ökat avsevärt det senaste året.
– De som hade för vana att dricka redan tidigare började dricka mycket mer efter den 12 januari i fjol, säger Carl Dufrene Ulysse som säljer rom och kleren från ett stånd på Rue Capois, i en annan del av Port-au-Prince.
– Män dricker mest, kvinnorna röker hellre. Det är inte precis någon hälsosam livsstil. Kyrkorna gör vad de kan för att propagera för ett nyktrare liv, och ibland hör man ljudsnuttar i radion om att ungdomar ska avstå från att dricka.
Men när jag frågar människor som jobbar för kyrkor och ideella organisationer känner ingen till några som arbetar specifikt med information om alkohol och droger i Haiti. De humanitära behoven – vatten, tak över huvudet, mat, sjukvård och mycket annat – är så enorma att de flesta sociala problem drunknar. De internationella organ som fokuserar på hälsa tycks ha fullt upp med att stävja den växande koleraepidemin.
– Folk dricker alkohol för att glömma alla sina bekymmer. Många är inte vana vid att dricka utan började efter jordbävningen. säger Marco Pierre, en chaufför som har koll på det mesta som händer i Port-au-Prince.
Nog fanns det tillräckligt med problem även tidigare, undrar jag. Haiti är ju ett av världens fattigaste länder, drabbat av kronisk fattigdom, politiskt våld, grov kriminalitet och andra förhållanden som skulle kunna hänga samman med drogmissbruk.
– Kanske det, men jordbävningen tycks ha blivit droppen för många, säger Marco.
– Häromdagen mötte jag en man som berättade om sin situation. När jordbävningen skedde för ett år sedan skyndade han hem så snart han kunde. När han kom dit såg han hur familjens hus hade rasat över frun och de två barnen. De var vid liv – men han kunde inte få ut hustrun ur rasmassorna, och hon och barnen dog. Efter det började han dricka. Han sade att hans huvud skulle explodera annars. Sådana berättelser är inte ovanliga. Och den sociala kontrollen har minskat, särskilt i de läger där det bor många föräldralösa ungdomar.
Ett år efter den svåra jordbävningen som drabbade Port-au-Prince och småstäder som Jacmel och Léogâne lever drygt en miljon haitier fortfarande i tält eller enkla bostäder av plåt och presenningar i trånga läger.
De pressade förhållandena och bristen på arbete tar sig ofta uttryck i apati. I ett flyktingläger i Pétionville strax utanför Port-au-Prince som jag besökte i våras fördrev männen kvällarna genom att dricka öl, och de blev åtminstone tillräckligt berusade för att få de kvinnor och barn jag talade med att känna sig otrygga.
I ett annat läger, alldeles framför presidentpalatset, träffar jag två unga kvinnor som sedan länge är beroende av marijuana. De bor i varsitt trångt skjul med sina barn och olika inneboende män, och säger även de att de tror att drog- och alkoholmissbruk ökat kraftigt sedan jordbävningen.
Eftersom det är förbjudet att röka marijuana i Haiti gömmer de vant sina rykande stumpar i händerna.
– Jag har rökt sedan jag var 16 år, säger Chery Louna som nu är 24.
– Vi lägger det mesta av våra pengar på marijuana. Vi tigger från vänner och från folk på gatan, säger jämnåriga Din-Din Riche.
– Vi röker för att slippa känna oss stressade och för att slippa tänka på alla problem, säger båda.
– Men de flesta vi känner röker och dricker mycket mer nu, alla har blivit helt tokiga sedan jordbävningen inträffade. Det är som om folk inte bryr sig om sina liv längre.
Text och foto: Gunilla Kinn
Inte socialt accepterat att använda droger. Läs mer.