Porträtt

Gillar att jobba med kniven mot strupen

Sedan sju år är tårtkonstnären Liv Sandberg drogfri. Idag är skapandet viktigast. Hon kompromissar vare sig med det ena eller det andra.

Ett kök, ett litet rum med massor av penslar och färgburkar, och så själva butiken, målad helt i svart. Det är Liv Sandbergs skaparplats. Här gör hon de mest fantastiska konstverk. Och kunderna kommer hit för att handla praliner, macarones och tårtor. Trots det lite avsides läget en bit från Hökarängens centrum, i södra Stockholm.

– Att det blev just här var känslostyrt, jag ville ha stora fönster och bra ljusinsläpp, förklarar Liv Sandberg.

Hon är varken utbildad konditor eller bagare, utan helt självlärd. Som liten var hon familjens kakmonster och började tidigt baka tillsammans med mamma och mormor. Nu är hon artist. Det går knappt att tro att allt på hennes tårtor är ätbart, men det är det. Det passar henne perfekt att hennes konst – tårtorna – äts upp.

När hon ställer upp i tävlingar är det både tidskrävande och dyrt. Drivkraften är att visa att det går att vara nyskapande.

– Det jag håller på med har så dålig status bland konditorer. Jag vill att de ska se att det går att göra otroligt vackra och goda tårtor på nya sätt, både när det gäller smak och teknik. Och så gillar jag att jobba med kniven mot strupen, att bara få en chans.

Precis allt på Liv Sandbergs tårtor går att äta. Foto: David Magnusson

I Årets konditor 2017 föll hon på tidsbrist och blev fyra. I januari i år fick hon utmärkelsen Årets Stella-konditor. Juryns motivering löd: Med sina konstnärliga och mästerligt utförda tårtor har Liv Sandberg slagit världen med häpnad. Hennes många vinster i tävlingar på både svensk och internationell nivå visar på ett enormt driv och skicklighet. Sammantaget är Liv Sandberg med sitt kunnande, sitt mod och sina goda smaker en sann förebild för konditorer.”

Liv Sandberg kompromissar inte, vare sig i sitt skapande eller med sin drogfrihet. I teve-programmet Dessertmästarna häromåret blev det därför dramatiskt, fast tittarna fick aldrig se hur det gick till bakom kulisserna. Programansvariga hade tjatat för att få Liv Sandberg att delta. Hon hade ställt kravet att skulle hon vara med då fick det inte vara någon alkohol i programmet. Och fått okej på det. Men ganska snart kom ändå ett moment där desserten skulle innehålla alkohol.

Liv Sandberg blev ursinnig när hon såg spritbordet. Det gick inte att värja sig.

– De visste att jag var alkoholist, jag trodde i min enfald att de förstod och att de skulle hålla vad de lovat. Att de sa till mig att jag kunde få använda alkoholfria alternativ, det spelade liksom ingen roll.

Foto: David Magnusson

Hon beskriver hur hon fick flashbacks från sin missbrukstid.

– Mitt missbruk körde full sula för att knäcka mig. Det är din värsta fiende och går på dina största svagheter. Nu kom en massa känslor av saknad efter vänner jag hade då, och tankarna om att de flesta är döda idag.

Efter att ha skällt ut programledningen blev Liv Sandberg lovad att få använda hörlurar. Med punk och black metal i öronen gick det att tränga undan jobbiga tankar och fokusera.

–Jag jobbade på jävligt bra. Så kom de och sa att jag inte fick ha hörlurarna på mig, att det inte såg bra ut i tv. Då avbröt jag tävlingen och gick min väg. Jag accepterade att bli utröstad för att slippa frågor om missbruk. Jag orkar inte riktigt med det.

Att vinna och att prestera i andras ögon spelar egentligen inte så stor roll för Liv Sandberg. Hon skapar för sin egen skull och låter tårtorna tala.

– Tävlingarna är mer för att utmana mig själv, jag känner mig inte exalterad eller har kamplust.

Kanske är det en fördel att hon har diagnosen asperger, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

– Men det är också en nackdel att jag inte riktigt bryr mig och inte känner direkt glädje heller. När jag drar fingrarna över barken på ett träd, då kan jag känna eufori. Textur, natur och olika smaker, det gör mig glad.

Är du en väldigt stor och kreativ person med ett jävla driv, då är det svårt att klämma in dig i ett fack. Jag tar plats och jag har aldrig fått plats i ett fack

Foto: David Magnusson.

Hon är en person som ger allt. Det gällde också hennes beroende.

– Jag gick all in på att supa och knarka. Och det började tidigt.

Liv Sandberg har aldrig gått ut gym­nasiet. Hon var där till och från in på andra året.

– Alla är inte gjorda för att gå i skolan, det beror på vad du är för person. Jag kan inte ta till mig saker om jag inte är intresserad.

För henne hade det varit bättre att vara lärling hos en keramiker eller en snickare, var som helst där hon hade fått använda händerna. Under några månader fick hon vara på en tapetserarverkstad. Men det var en lösning för att hon betett sig illa på skolan, inte för att ta tillvara hennes kapacitet. Idag minns hon bara att hon trivdes under den perioden.

– Är du en väldigt stor och kreativ person med ett jävla driv, då är det svårt att klämma in dig i ett fack. Jag tar plats och jag har aldrig fått plats i ett fack.

– Alkoholen var ett sätt att överleva, en respirator, fram tills jag visste hur jag skulle kunna kringgå det som var jobbigt på andra sätt, och kanalisera min kreativitet.

Hon flyttade från Sverige, levde i många år i drogliberala subkulturer. Brytpunkten kom när hennes lillasyster fick en adhd-diagnos.

– Om jag har adhd, då har du det också! sa hon.

Det innebar en stor skillnad för Liv Sandberg att kunna förstå sig själv. Hon hade nått en punkt där hon inte kunde skapa någonting.

– Jag hade bilderna av vad jag ville göra, men händerna lydde inte. Jag hade ångest och smärta, jag var för väck, för trasig. Det var som ett aha, helt plötsligt fattade jag var jag var i livet. Jag kände att antingen dör jag eller så får jag vända på det.

Det blev många års väg bort från bero­endet. De som stod henne nära hade försökt få henne att lägga av åtskilliga gånger tidigare.

– Ingen kan få någon annan att vara nykter och drogfri. Har du inte viljan, så har du inte kraften. Du måste göra det för din egen skull. Och ibland vill du inte, men du gör det ändå, för att du vet att du egentligen vill.

Det handlar om att våga vända sitt liv.

– Missbruk är inte bara att sluta knarka, man måste lära sig leva också.

För Liv Sandberg har ett 12-stegs­program varit vägen till tillfrisknade och ett drogfritt liv.

Hon är jättedålig på att be om hjälp berättar hon. Men mamma och syskon har funnits där.

– Hjälp kommer också från ställen där man minst anar det, säger hon.

Och när Liv Sandberg väl bestämt sig så finns inget alternativ.

– Nykterheten är inte förhandlingsbar. Jag kan inte riskera att fantisera om, eller romantisera droglivet.

Det hon gör idag hade inte varit möjligt om hon inte blivit drogfri. Hon började baka för fem år sedan när hon bodde i skogen i Östergötland.

– Det var mitt första år som nykter, jag blev rastlös och började göra blommor i modelleringschoklad. Sedan måste jag sätta dem på något. Störst för mig nu är kärleken till min konst, att skapa.

Vill du läsa mer om alkohol och andra droger? Prenumerera kostnadsfritt på Accents nyhetsbrev och få veckans nyheter direkt i din mejlbox:

»

Mer från Accent