Före detta kokabönder: ”Vi har lämnats i sticket”
Carlos Romo är bonde i Putumayo I Colombia, och har tidigare odlat koka. Nu är familjens gård en del av det nationella omställningsprogrammet. Foto: Gerald Bermudez.

Före detta kokabönder: ”Vi har lämnats i sticket”

Familjen Romo Chamorro gick med i den colombianska regeringens omställningsprogram och slutade odla koka. Ett beslut Elias Romo idag ångrar.
  • Odlarna fattiga bönder

    • 70 procent av det kokain som produceras i världen kommer från Colombia.

    • År 2017 odlades 171 000 hektar koka i landet, mer än någonsin tidigare.

    • Landets runt 400 000 kokaodlareär till största delen fattiga små­brukare. 99 000 familjer har gått med i programmet för omställning till legala grödor sedan januari 2017. De omfattas av en straffamnesti, men ertappas de med koka igen kan de få upp till 18 års fängelse.

    • Under år 2018 ökade antalet mord i alla landets kokadistrikt. Ökningen var i genomsnitt 48 procent jämfört med 2017.

    • Utöver flera kriminella grupper är rester av Farcgerillan, så kallade dissidenter, och vänstergerillan ELN med och konkurrerar om makten över kokainhandeln.

    • Den kommunistiska Farcgerillan blev i och med fredsavtalet 2016 ett politiskt parti med tio platser i kongressen. 2017 togs gruppen bort från EU:s terrorlista.

    Källa: UNODC, colombianska polisen, tankesmedjan Fundación Ideas para la paz.

Av: Kinga Sandén

Åren som kokabönder syns på familjen Romo Chamorros hus vid den gropiga vägens slut i Putumayo i södra Colombia. Det är inte ett skjul på träpålar, utan har murad grund och putsade väggar med fönsterlösa öppningar. Köket har inget kylskåp – till det räcker inte elen från solpanelen på taket – men det är stort som ett svenskt vardagsrum. Här lagade Adriana Chamorro tre mål om dagen till sju barn, åtta barnbarn och 15 skördearbetare, tills de gick med i det statliga programmet för att ställa om till lagliga grödor. Något de ångrar.

– Förr åt vi kött varje dag, och odlade tomat och gurka till sallad. Nu odlar vi bara mättande grönsaker som kassava och matbanan. Men maten är det minsta problemet, säger Adriana Chamorro, där hon sitter på baksidan och pressar färskost genom en silduk med barnbarnen springande runt sig.

Familjen vet att utbildning är den enda långsiktiga vägen ur fattigdomen, utsattheten och beroendet av kriminella nätverk. Så inkomsterna från kokan har de investerat. De av barnen som velat har fått studera, en son är lärare och en dotter är miljöingenjör. Nu vill minstingen läsa till fysioterapeut. Men pengarna är slut.

– Jag är desperat faktiskt, säger 18-årige Cristian Romo.

– Jag vill bort från slitet i solen och alla faror med kokan, men nu vet jag inte hur det ska gå till.

En kusin har tvingats hoppa av sina studier efter två år. Han daglönar som skördearbetare. Med det enda som ger pengar – koka. Hur kunde det bli så här? Cristian Romo sammanfattar det rätt väl:

– Regeringen lovade oss guld och gröna skogar och sedan lämnade de oss i sticket.

Familjens situation är inte ovanlig bland de 99 000 hushåll som gått med i omställningsprogrammet. De som registrerade sig och förstörde sina kokaplantor skulle få teknisk hjälp och rådgivning för att ställa om till lagliga grödor. De skulle också få ett bidrag på motsvarande 2 800 kronor i månaden i ett år för att överleva under omställningen. Programmets utformning visar på flera viktiga insikter.

Vivian Acosta och Danyeli Romo hjälper sin farmor med att rensa bönor till lunchen. Foto: Gerald Bermudez.

För det första att den tidigare politiken inte fungerar. Under de senaste tjugo åren har en miljon hektar koka förstörts genom besprutning, en halv miljon hektar grävts upp av polisen, och tusentals bönder fängslats. Men odlingarna har inte minskat, utan ökat. Kokan planteras igen, på samma mark eller precis intill, med tre månader till skörd.

För det andra att kokabönderna inte är vanliga kriminella, och absolut inte rika. De är desperata människor som saknar marginaler och alternativ. Genom programmet tar regeringen på sig ansvaret för att ha lämnat landsbygden vind för våg och låtit kriminella grupper kontrollera den.

Vi ska skörda majs nu, men jag har ingen att sälja till. Det har hänt att vi låtit fåglarna äta upp det vi inte äter själva.

Därför utlovades även en genomgripande landsbygdsreform. Staten skulle upprätta ordning och säkerhet i kokaregionerna, öppna skolor och vårdcentraler, dra el och mobilnät, och det allra viktigaste för bönderna: bygga vägar och skapa kanaler för kommersi­alisering av legala grödor.

– Vi ska skörda majs nu, men jag har ingen att sälja till. Det har hänt att vi låtit fåglarna äta upp det vi inte äter själva. Bara transporten kostar mer än vi får för majsen, säger Cristians storebror Carlos Romo.

Han knäcker loss en majskolv från den gulbruna, slaka plantan och pillar loss kornen medan han pratar. På fältet där vi står, en kvarts gångväg genom träskig regnskog från bostadshuset, växte tidigare koka. De torra uppgrävda buskarna ligger kvar här och var. På fältet intill har grannen kvar sina manshöga, ljusgröna kokabuskar, rätt lika benjaminfikus.

Carlos Romo odlar majs som ett led i omställningen, men har svårt att hitta köpare. Foto: Gerald Bermudez.

När kokablad från en hektar har förädlats till koncentrerad kokapasta återstår ett kilo som enkelt kan transporteras till uppköparen i en ryggsäck. Efterfrågan är konstant. Med fyra skördar per år blir inkomsten runt 28 000 kronor. Samma yta majs ger just nu ungefär en tiondel i inkomst. På ett år ger en hektar två skördar på sammanlagt runt ett ton majs.

– De som köper upp kokapastan kommer till byn, så det tar oss två timmar fram och tillbaks. Majsen måste vi köra i ett par dagar på hästar och åsnor och sedan hyrd lastbil, säger Carlos Romo.

Vägen som slutar vid familjens hus liknar mer en stig med grästuvor och stora gropar. Först några kilometer bort börjar en grusig och gropig landsväg som är farbar för en vanlig bil. Många av kokabönderna bor ännu mer avlägset och måste frakta allt på hästar som leds genom regnskogen. Kokan har varit den enda möjliga försörjningen på stora delar av landsbygden, och ensam stått för den lilla utveckling som skett.

– Före kokan dog folk hemma av malaria därför att de inte hade råd att ta sig till vårdcentralen, minns brödernas far Elias Romo.

När han var 13 år kom kokan till bygden, och folk började köpa boskap, förbättra sina hus – och överleva.

– När mina barn blev sjuka betalade vi en läkare. Om barnbarnen blir sjuka nu vet jag inte vad vi gör. Vi har ett litet kapital kvar, men det tar snabbt slut nu när vi inte har några inkomster. Och grannarna kan vi inte låna av, de flesta är ju lika panka som vi.

FN och medier har dokumenterat hur väpnade grupper har tvingat bönder som slutat att så koka på nytt. Över fyrtio lokala ledare som har främjat omställnings­programmet har mördats. Foto: Gerald Bermudez.

Av allt de blivit lovade är det enda de fått den första utbetalningen på 2 800 kronor. Under det första året, fram till september 2018, hade fyra av tio familjer som gått med inte fått en enda utbetalning, enligt FN:s drogorgan UNODC. Sju av tio har inte fått något av den utlovade rådgivningen. Några vägar eller nya möjligheter till kommersialisering har ingen sett röken av. Polis och militär har hela tiden fortsatt förstöra kokabuskar med våld. På några håll har de jagats bort av desperata bönder som krävt att regeringen uppfyller sina löften. Det ska ske ”så fort resurserna frigörs i statsbudgeten”, sa chefen för omställningsprogrammet Emilio Archila i februari. Att så lite gjorts hittills skyllde han på ärvda problem och dålig planering från den förra regeringen.

– Jag vill dra mig ur och plantera koka igen, men de har oss som gisslan. Vi är ju registrerade i programmet och om de kommer på oss med koka kan vi dömas till fängelse. Många är så desperata att de ändå har börjat odla på nytt, säger Elias Romo.

– Jag skulle mycket hellre leva på kassava och majs. Vi behöver bara en väg och någon som köper. Jag gillar jordbruk. Jag har inget annat jag vill göra, ingen annanstans att vara. Mitt liv är det här, säger han och sveper med armen över omgivningen: fälten, skogen, de sömniga korna, barnbarnen som drattar omkull i leran, sonen som står och rör i ett fat kokande mjölkkola, svärdottern som lugnt nappar åt sig höna efter höna och nackar dem.

Delar av storfamiljen Romo Chamorro på plats: Jorge Elías Romo, 31 år, Oscar Romo, 24 år, Cristian Romo, 18 år, Carlos Romo, 30 år med Santiago, 2 år. Andra raden: Vivian Acosta, 15 år, Adriana Chamorro, 50 år, Danyeli Romo, 10 år, Tatiana Romo, 7 år. Foto: Gerald Bermudez.

Det är inte bara polisen de behöver vara rädda för. Omställningsprogrammet är en del av fredsavtalet som slöts mellan regeringen och Farcgerillan år 2016. Gerillan kontrollerade kokainhandeln i stora delar av landet, och freden sågs som ett tillfälle för staten att ta kontroll över landsbygden. Men när insatserna uteblev började andra väpnade grupper strida om makten över den lönsamma handeln.

– Med Farc var det stabilt, sedan blev det konflikt om territorierna och vi hamnade i kläm. Om man sålde till fel grupp kunde de döda en, säger Carlos Romo.

FN och media har dokumenterat hur väpnade grupper har tvingat bönder som slutat att så koka på nytt. Över fyrtio lokala ledare som har främjat omställningsprogrammet har mördats. Just nu är det lugnt i området.

– Men jag är rädd att våldet ska komma hit, att det ska explodera. Och att mina barn ska bli rekryterade till de kriminella gängen, säger Adriana Chamorro.

Mest av allt är jag rädd att barnen ska börja med droger. Det är fruktansvärt hur de förstör människor.

Men hennes största oro är paradoxalt nog att hennes barn och barnbarn ska använda det som familjen har levt av i alla år.

– Mest av allt är jag rädd att de ska börja med droger. Det är fruktansvärt hur de förstör människor, säger hon.

– Vi är inte glada eller stolta över att vi har odlat koka, utan vi har gjort det därför att vi inte har haft något enda alternativ. Vi ville ställa om och litade på regeringen, men nu vet vi inte hur vi ska fortsätta. Jag hoppas vi slipper plantera koka igen.

Dela artikeln:
0