Föräldraideal styr umgänget
Foto: iStock

Föräldraideal styr umgänget

Nästa år kan barnkonventionen bli lag. Men frågan är om det innebär att barns rätt att inte träffa en våldsam eller missbrukande förälder stärks. Accent har pratat med en forskare och en psykolog om barn som tvingas umgås med föräldrar som brister i omsorg.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

I den färska doktorsavhandlingen Better safe than sorry? har Örebroforskaren Anna L Jonhed intervjuat 165 barn, varav tre fjärdedelar har umgänge med sina våldsamma, och i flera fall missbrukande, fäder. En del av dessa barn har oövervakat umgänge.

Hon menar att umgänget är i enlighet med rådande familjeideal och normer om det jämställda föräldraskapet. Lagtexten är skriven så att alla barn har rätt till god omvårdnad och att vårdnadsföräldern ska underlätta kontakten med umgängesföräldern – förutsatt att det inte föreligger en risk för barnet.

– Men om mamman vägrar att låta barnet träffa pappan för att hon anser att det är farligt så riskerar hon själv att förlora vårdnaden, eftersom hon inte underlättar kontakten med pappan. Det blir fel hur hon är gör, säger Anna L Jonhed.

Hon säger att man måste skilja på kärlek och förmåga till omsorg.

– En förälder kan älska sitt barn men ändå sakna förmåga att tillgodose dess behov, och i dessa fall måste man överväga vad som är i barnets bästa. Då kanske inte oövervakat umgänge är lämpligt. Men en förälder som vill ha umgänge agerar helt enligt de familjeideal vi har. En mamma som hävdar att pappan inte är lämplig agerar i motsatt riktning, säger Anna L Jonhed.

I dag handlar umgänget om kvantitet och inte om kvalitet.

Anna L Jonhed. Foto: Örebro Universitet

Ett exempel är att en mamma kan få böter om hon vägrar släppa iväg sitt barn till pappan. Men om pappan inte dyker upp vid avtalat tillfälle för att träffa sitt barn händer ingenting.

– Man säger att det inte är bra att tvinga en förälder till umgänge, samtidigt som barnet inte har rätt att vägra träffa en förälder, säger Anna L Jonhed.

Utifrån sin forskning kan hon konstatera att det inte är någon skillnad i barnens psykiska mående om de har kontakt med sin våldsamma pappa eller inte. Det blir alltså ingen positiv pappa-effekt.

– Teoretiskt, och enligt de föräldraideal som råder, borde de barn som träffar sin pappa må bättre. Men så är inte fallet, säger Anna L Jonhed.

Hon anser att den svenska lagen, föräldrabalken, borde skrivas om för att barnets perspektiv ska vägas in mer i besluten om umgänge.

– Lagen talar om behov av nära och god kontakt, men i dag handlar umgänget om kvantitet och inte om kvalitet. Med kvalitet som främsta begrepp kan man vid behov villkora kontakten. Ett villkor kan vara umgängesstöd i de fall barnet vill träffa sin pappa. Ett annat kan vara krav på drogfrihet.

Många barn tar på sig ett stort ansvar och får inte vara barn. De lever med en ständig oro.

Bo Blåvarg. Foto: Ersta Vändpunkten

Bo Blåvarg är psykolog och verksamhetschef på Ersta Vändpunkten i Stockholm, där stöd till familjer som lever med missbruk erbjuds. Han träffar dagligen nyktra föräldrar som oroar sig för att behöva lämna sina barn till en missbrukande umgängesförälder, ofta – men långt ifrån alltid – pappan.

Men då lagen ger även en missbrukande förälder rätt till umgänge, om inte barnet far illa, måste den andre föräldern lämna över sitt barn.

– Tyvärr lyssnar man alldeles för lite på barnen. De vet ofta själva om de vill träffa föräldern eller inte. Men om denne har rätt till umgänge måste barnen träffa henne eller honom, oavsett vad de känner. Det kan knappast vara för barnens bästa. Inte heller är det för barnets bästa att träffa sin missbrukande förälder för att barnet vill ta hand om föräldern. Många barn tar på sig ett stort ansvar och får inte vara barn. De lever med en ständig oro, säger Bo Blåvarg.

Han menar att den nyktra föräldern ofta måste vara nykter för två, och att många lever med dubbla almanackor och i ständig beredskap. De vet att de kan tvingas rycka ut snabbt, eftersom umgängesföräldern inte dyker upp eller faller igenom. Det är också ofta de som har det ekonomiska ansvaret. Ofta blir dessa mammor och pappor utmattade, trötta och ledsna, vilket paradoxalt nog kan ligga dem i fatet.

– De kan få frågan av socialtjänsten om de verkligen klarar av att ta hand om sina barn, säger Bo Blåvarg.

Han tycker att utredningstiderna kan vara ett problem och att många mammor har lärt sig att bli oändligt tålmodiga. De är måna om att aldrig visa sig trötta, arga och ledsna, eftersom det kan slå tillbaka emot dem.

Ett annat stort problem är att socialtjänsten har för dåliga resurser, vilket ofta resulterar i att man inte alltid pratar med barnet enskilt. Ofta har man inte heller tillräckligt med underlag för att gå vidare och måste invänta fler anmälningar.

– Det är viktigt att ta reda på hur barnet känner och tänker, och att den nyktra föräldern får hjälp och stöd. På Ersta Vändpunkten finns stödgrupper för föräldrar och barn som lever med missbruk där de öppet kan prata om hur de har det med andra i samma situation, säger Bo Blåvarg.

I den bästa av världar skulle han önska att socialtjänsten inte för snabbt släpper misstankar om missbruk. Föräldraskap i kombination med beroendesjukdom fungerar inte, och det är viktigt att lägga resurser på att göra efterforskningar och ta prover. Den som har ett missbruk måste också förstå sitt ansvar att tillfriskna för att därefter eventuellt få umgänge eller vårdnad om sitt barn.

När det gäller alkohol är det knepigare, eftersom det är en laglig drog och vi är vana vid att tänka att alkohol är okej.

– Men i nära relationer kan det drabba hårt. Jag hoppas att barnkonventionen blir lag och att man blir bättre på att ta reda på hur barnet har det och dömer till umgänge utifrån barnets villkor, inte umgängesförälderns

Foto: iStock

”Jag måste lämna mina barn till en missbrukare”

Varannan vecka tvingas Sabina lämna sina två barn, 8 och 9 år gamla, till deras missbrukande pappa. Hon är ständigt orolig för att något ska hända dem. Men socialtjänsten hotar att ge vårdnaden till pappan om hon inte samarbetar. Här är hennes berättelse.

Sabina var drygt 20 år när hon träffade den fem år äldre Alex på en utbildning. Hon föll för hans charm och för att han fick henne att skratta. Hon är uppvuxen i en dysfunktionell familj och hade flera destruktiva förhållanden bakom sig. Nu ville hon skynda långsamt. Och till en början blev det som hon ville. Men snart började Alex ställa krav på att Sabina måste välja: satsa eller göra slut.

– Jag valde att satsa och efter det gick det väldigt fort. Jag fick träffa hans familj och vänner och såg snart att han levde i en värld med mycket alkohol och droger. Jag hade själv umgåtts i sådana kretsar, men hade aldrig testat droger, säger Sabina.

Sabina berättar att hon blev allt mer indragen i hans leverne, trots att hon kände att det var något som inte stämde.

– Jag var förälskad och blind för hans brister. Vi flyttade ihop och efter det blev jag snabbt helt beroende av honom. Jag slutade att träffa mina gamla vänner. Han blev hela min värld och jag tappade bort mig själv och mina behov, säger hon och tystnar.

Jag var förälskad och blind för hans brister.

Ju hårdare den känslomässiga bindningen blev, desto sämre mådde Sabina psykiskt. För att blidka hans lynniga humör gick hon med på att prova droger. Hon tänkte; kanske får jag hans villkorslösa kärlek om jag anpassar mig och gör det han gör?

– Jag tänjde på mina gränser för vad som är okej. Han odlade cannabis och det accepterade jag. Han krävde sex och jag ställde upp. Jag gjorde allt han sa i hopp om att bli älskad. För vid det här laget var han aldrig nöjd. Allt var mitt fel. Han lovade att bättra sig, men det blev aldrig bättre, säger Sabina.

Efter några års samliv blev hon oplanerat gravid. Vid det laget knaprade Alex i sig tabletter, förutom alla droger han tog.

– Jag ville att han skulle lägga in sig för behandling, men han vägrade. Då anmälde jag honom till socialtjänsten, vilket gjorde honom rasande. Men eftersom han är bra på att manipulera hände inte så mycket efter anmälan. I stället skickades jag gravid till Systembolaget för att köpa alkohol till honom. Som jag skämdes med min stora mage…

Efter sonens föddes blev det ännu värre. Alex vinglande berusad ut med barnvagnen och när babyn skrek stoppade han ett öldoppat finger i hans mun för att han skulle vara tyst, berättar Sabina, som var livrädd för att han skulle göra barnet illa. Men när hon hotade med att lämna honom lovade han att han skulle göra hennes liv till ett helvete om hon drog.

– Så jag stannade. Ett år senare blev jag gravid igen och efter vår dotters födelse förvärrades situationen ytterligare. Jag ville lämna honom, men var jätterädd att han skulle ta barnen eller skada dem. Han skämtade om att han skulle kväva vår dotter.

Efter en tid blev Sabina återigen gravid och då bestämde hon sig för att kasta ut Alex. Hon tog kontakt med kyrkan, som hjälpte henne och hon gjorde en ny anmälan till socialtjänsten. I det här kaoset mådde hon så dåligt att psykiatrin fick kopplas in.

Sabina tror att den stress och ångest hon kände bidrog till att hon fick missfall. Och snart var hon tillbaka hos Alex igen. Psykiskt skör och med självförtroendet i botten. Hon såg ingen utväg efter allt som hänt, och trots att de nu inte längre bodde ihop hade Alex en enorm makt över Sabina. Han ringde på dörren och krävde att få ligga med henne. Efter en våldtäkt gjorde hon en polisanmälan. Socialtjänsten kopplades åter in och rekommenderade henne en kontaktfamilj.

– Men Alex nekade förstås till alla anklagelser. Det beslutades att han skulle få umgänge med barnen om han inför varje umgängestillfälle testades för alkohol, säger Sabina, som hoppades på att få ensam vårdnad.

De är solidariska med honom, det är ju deras pappa

Men i stället för att äntligen få lite lugn och struktur i tillvaron blev det tvärtom. Hon beskriver hur socialtjänsten, av anledningar som hon inte begriper, gjorde en helomvändning. De ansåg nu att Sabina var dysfunktionell och att hennes psykiska status påverkade barnen negativt. Hon och barnen skickades till ett utredningshem.

De ansåg att barnen mådde bättre utan mig, säger hon uppgivet.

Kontaktfamiljen fasades ut och Alex fick ha barnen varannan vecka – och så är det fortfarande. Ibland kommer hans mamma, som enligt Sabina ofta luktar alkohol, och hämtar. Hemma hos Alex är det kaos. Han får inte i väg barnen till skolan, de får ingen frukost och får reda sig själva medan han sover ruset av sig.

– De har berättat att pappa dricker sprit och sover mycket. Men de är solidariska med honom, det är ju deras pappa. Och Alex säger till barnen att om de skvallrar för mamma så kommer de inte att få träffa honom. Så de har lärt sig att lägga locket på och inte berätta allt, säger Sabina.

Det är tydligen mig det är mest fel på, eftersom jag inte vill samarbeta.

Hon har berättat om situationen för socialtjänsten.

– Men de säger att jag inte ska prata illa om Alex. Då kan han få hela vårdnaden. Så jag vågar inte säga för mycket, för då kan det vändas emot mig. Tjänstemännen ser ju att Alex har brister. Men det är tydligen mig det är mest fel på, eftersom jag inte vill samarbeta.

Sabina menar att Alex är manipulativ och att han duperar tjänstemännen. Men hon tycker att det är märkligt att de inte tror på barnen som öppet berättar att pappa dricker. Även barnens skola har gjort en anmälan och pappan har ombetts lämna blodprov, men när han vägrar får det inga konsekvenser.

De menar att jag brister i omsorg och kärlek till barnen.

Sabina har nästan gett upp hoppet om att få vårdnaden om sina barn och hon känner sig knäckt och uppgiven.

– Får det verkligen gå till så här? Jag känner mig sviken av samhället. Myndigheterna tycks leta efter fel hos mig. De menar att jag brister i omsorg och kärlek till barnen. Men ingen går hem till Alex och kollar. Han har inga rutiner alls, allt är ett enda kaos. Hos mig finns struktur, kärlek och omsorg. Jag använder inga droger och dricker inte alkohol. Jag fattar inte hur det har kunnat bli så här.

Dela artikeln:
0