Politik

Fick lägenhet, lärde sig surfa och återfann dottern

För tre år sedan fick hemlöse Christer Parander lägenhet på ett boende i Malmö. Därefter lärde han sig surfa på nätet. På så vis fick han kontakt med sin dotter som han inte sett på 18 år. Nu har han även börjat leva ett nyktrare liv.

Facebook kittlade mig och jag började söka min dotter. Det var lite skakigt för jag hade inte träffat henne på 18 år, säger Christer Parander med ett stort leende.

Han skickade ett sms och innan det gått en timme kom ett svar. Han vågade knappt läsa. Christer grät i flera dagar efteråt. Han var en av de första papporna i landet som fick vara med under förlossningen. Året var 1974. Men det blev sämre med kontakten under dotterns uppväxt. Senast de sågs var på en restaurang i Malmö.

Christers dotter Ewa har hunnit bli 38 år. Under åren i parker och trappuppgångar har han blivit morfar till en pojke på 9 år och en flicka på 4 år. Men Christer har hållit sig undan. Han har skämts för supandet och hemlösheten. Nu har Ewa berättat att pojken frågat efter sin morfar många gånger.

– Man vill inte visa andra hur man krälar i skiten, säger Christer och tar ett bloss på cigaretten.

Det har varit ledsamt för dottern att ha en pappa och barnbarnen en morfar som ligger i parken. När vi träffar Christer ska han snart träffa sin dotter. Hon kommer ner till Malmö från Småland för att hämta honom. De har bestämt sig för att skynda långsamt i sin återförening. Alla ska hinna vänja sig.

Christer körde lastbil under många år. Turerna gick till Mellanöstern vilket innebar att han var borta i 40-45 dagar i stöten. Han körde prylar till utbyggnaden av telefonnät i Saudiarabien och Irak. Efter fyra-fem dagar hemma bar det iväg söderut igen. Lastbilen blev hans hem.

– En dag åkte jag rätt in i väggen. Det var 1989. Jag kunde inte gå ner från trottoaren en gång.

Christer blev deprimerad och började dricka. ”Ta dig i kragen”, uppmanade folk i omgivningen, men det gick snabbt utför. Depressionen blev än djupare när kvinnan han levde tillsammans med avled.

Tidigare var det lättare att ta sig in i trappuppgångar, källare och tvättstugor. Ibland kunde han slå på tvättstugans värmefläkt en stund. När det blev svårare att komma in i flerfamiljshusen flyttade han till en av Malmös parker. Han tar oss dit för att visa var han höll till under många år.

– Där under låg jag med en presenning över så här, säger han och visar hur den hängde över ett par stora grenar. Här har jag firat påsk, pingst och midsommar.

Platsen under trädet har han gett den galghumoristiska adressen ”Buske nummer 13 i Kungsparken”.
Christer minns kölden och vätan. Han minns också andra hemlösa som tillbringade nätterna i parken under den tiden. De hade en viss kontroll på varandra. I dag finns de flesta inte längre kvar i livet. Han tycker att det verkar som om de som har parkerna som sitt hem numera är yngre jämfört med tidigare.

Fyra gånger fördes Christer till sjukhus för dubbelsidig lunginflammation. Läkarna konstaterade att det var ett under att han överlevde.

– Jag har sett döden i vitögat.

Vi kommer fram till en grottliknande inbuktning i en stor sten. Längs väggen står bänkar.

– Ibland låg vi här. En gång var vi tre stycken. En förfrös foten så att de fick ta bort halva, säger han eftertänksamt och vänder sig bort.

Vi åker tillbaka till boendet Lönngården i Malmö där Christer nu har en lägenhet med kök och dusch sedan tre år. Han har möblerat den med säng, bord, bokhylla och en stationär dator av senaste snitt. Socialsekreteraren som förmedlade bostaden visste att hans hälsa inte var den bästa efter alla åren utomhus.

På Lönngården har 45 tidigare hemlösa i åldern 50+ fått en lägenhet. Flera är aktiva missbrukare medan andra lyckats bli drogfria. Av dem som fortfarande dricker har alla minskat sin alkoholkonsumtion kraftigt enligt uppgift från stadsdelen.

Fem vårdare och en kurator jobbar dagtid på boendet. Entrén är bemannad med vakt dygnet runt. Besök måste anmälas. Det är inte tillåtet att vara berusad i korridorer, uppehållsrum och matsal. Boendet drivs av Södra Innerstaden, en av Malmös tio stadsdelar. Röda Korset och ABF ordnar aktiviteter, bland annat studiecirklar, för dem som vill.

Omställningen har varit stor. Några av de före detta hemlösa kunde inte vänja sig vid egen lägenhet. Christer beskriver sig själv som vingelkantig under första året. Som hemlös sov han alltid med ett öga öppet. Därför var han tvungen att ta sömntabletter för att vänja sig vid att sova inomhus.

– Jag fattade inte att det var sant att den här lägenheten var min. Jag fick id-kort och post. Jag började finnas till. Egen säng och kaffekokare… Tänk dig att vakna genomfrusen klockan fem i parken, inte ha någonstans att värma sig och inget kaffe.

Som hemlös gick all energi till att få värme, hitta mat och sprit. Den energin kan han nu använda till att upptäcka nya världar. Internet är en. Fotografering, litteraturläsning och promenader är andra.

– Jag kunde absolut ingenting om datorer. Någon gång hade jag provat lägga patiens med spelkort. Det var allt. Jag var motståndare när Södra Innerstaden skulle starta IT-kurs för hemlösa. Det kunde inte vara något för oss som kom från buskarna, tyckte jag först.

Men nyfikenheten tog överhanden. En kärngrupp på nio kursdeltagare är nu inne på fjärde terminen.
Christer skaffade sig sin första dator, men den var så långsam ”man hann röka en cigg innan nästa sida kom fram”. Den är nu ersatt med en betydligt snabbare. Han har även skaffat en webbkamera så att han och en kompis kan säga god natt och god morgon till varandra.

– Det är en plojgrej, säger han och skrattar.

IT-kursen följdes av en kurs i fotografering. Med lånad kamera fick deltagarna i uppgift att fotografera något som var viktigt för dem. Christer fotograferade en jättelik klätterställning formad som en skruv. Den påminner honom om hans gamla liv. Det har varit begränsat och följt en neråtgående bana. Den skruven vill han aldrig hamna i igen.

Tack vare internet har han återknutit kontakten med dottern Ewa. Snart ska han träffa både henne och de två barnbarnen. Det kunde han knappt drömma om för ett par år sedan.

– Det går sakta men inte säkert framåt. Jag har en jävligt stor ryggsäck att släpa på och den är inte helt tömd ännu, säger Christer med ett leende.

Text: Sven Rosell
Foto: Adam Haglund

Mer från Accent