Dålig kunskap om läkemedel mot ADHD

Att vissa läkemedel lindrar ADHD-symptom på kort sikt är klarlagt, men risken för biverkningar på lång sikt är oklar. Det krävs mer forskning för att ta reda på hur metoder för både diagnostik och behandling fungerar.

Idag används ett tiotal olika instrument för att ställa diagnoser som ADHD, Aspbergers syndrom, autism och atypisk autism. Trots det saknas forskning som visar hur de fungerar. Det visar en granskning som Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, gjort.

– Bristen på vetenskapliga svar får inte tolkas som att instrumenten inte har något värde alls i diagnostiken. Men, de behöver utvärderas systematiskt för att specialistvården ska kunna avgöra vilka som ska användas och på vilket sätt, säger Lars Jacobsson, ordförande för SBU:s projektgrupp.

Lika bristfälligt är det på behandlingssidan. Många olika behandlingar används, men nyttan och riskerna har sällan studerats vetenskapligt.

Ett undantag är läkemedlen metylfenidat och atomoxetin, där man har kunnat visa att de lindrar symtom som uppmärksamhetsproblem, impulsivitet och överaktivitet, både hos barn och vuxna med ADHD. Men hittills bara effekten av behandlingen studerats på kortsikt, mellan 3 veckor och 6 månaders. Där har man funnit att läkemedlen kan ha biverkningar i form av nedsatt aptit och mag-tarmproblem.

Om nytta och risker när behandlingen pågår längre än 6 månader vet man ingenting. Därför behövs långtidsstudier. Man behöver exempelvis bedöma om risken för missbruk i vuxen ålder påverkas hos personer som behandlats med centralstimulerande ADHD-läkemedel som barn.

Eva Ekeroth

Mer från Accent