Afrika – alkoholindustrins paradis
Olivier van Beemen har skrivit boken Heineken in Africa. Foto: Nathalie C. Andersson

Afrika – alkoholindustrins paradis

Svag alkoholpolitik och korrupta politiker gör många afrikanska länder till ett paradis för alkoholindustrin. Där dikterar de själva villkoren och drar sig inte för att samarbeta med diktatorer.
Av: Eva Ekeroth

Det var en ren tillfällighet att Olivier van Beemen började granska Heinekens affärer i Afrika. Han arbetade som utrikeskorrespondent i Frankrike när det avslöjades att Heineken i Tunisien samarbetade med en affärsman som är ingift i klanen kring diktatorn Ben Ali. Ett släktskap som Heineken först förnekade, och sedan förnekade kännedom om. Enligt Olivier van Beemen en lögn, och han började fundera över vad mer de kunde tänkas ljuga om.

Vid det här laget har han ägnat flera år åt att granska Heinekens förehavanden i Afrika och i början av året presenterade han resultatet i boken Heineken in Africa.

Det är ingen positiv bild han målar upp, när han berättar om sina upptäckter vid ett seminarium i Sigtuna under IOGT Internationals kongress.

– Afrika är framtiden. Nigeria har 200 miljoner invånare, Kongo och Etiopien 100 miljoner vardera. Men redan nu är Afrika en viktig kontinent. Trots att många är muslimer och inte dricker alls, så har Heineken exporterat öl till Afrika i över 100 år och bryggt lokalt sedan 1930-talet. Vinsten är dessutom större i Afrika. På varje öl tjänar de 50 procent mer än på en öl som säljs i USA, säger han.

 

Ur en kommersiell synvinkel är han imponerad av Heinekens insatser.

– I länder som knappt fungerar lyckas Heineken få ut sitt öl till platser dit inte ens myndigheterna når.

Att den afrikanska marknaden är en lönsam affär för Heineken är inget de vill kännas vid.

Men att den afrikanska marknaden är en lönsam affär för Heineken är inget de vill kännas vid, enligt Olivier van Beemen.

– I deras narrativ är Afrika en kontinent full av hinder: fattigdom, låg utbildningsnivå, brist på fungerande lagstiftning, dålig infrastruktur och många nykterister, och Heineken gynnar kontinenten genom att verka där.

 

Olivier van Beemen. Foto: Nathalie C. Andersson

I verkligheten är de uppmålade hindren möjligheter, enligt Olivier van Beemen.

– Personer med låg utbildning är lättare att påverka, den bristfälliga lagstiftningen är ofta en barriär mot konkurrens vilket ökar profiten. Möjligheten att påverka politiker, myndigheter och andra intressenter är stor.

De stora företagen har goda möjligheter att påverka lagstiftningen till sin egen fördel.

– I Nigeria har en av Heinekens konkurrenter, SAB Miller, skrivit utkastet till landets alkoholpolitik. Där betonas individen ansvar; ett vanligt trick för att komma undan skatter och licenser.

Deras vildaste drömmar blir sanna.

För marknadsförare är Afrika kontinenten där deras vildaste drömmar blir sanna, anser Olivier van Beemen.

– Det finns TV-shower där alkoholreklamen syns hela tiden, inte bara under en kort reklampaus utan bokstavligen under hela showen. Det finns hela kvarter som är målade i ett ölmärkes färger. Jag har sett ett öls logga målad på en polisstation och på en skolbuss, säger han.

Det saknas också regler för hur reklamen får utformas.

– Man påstår att det ger styrka, manlighet och social status att dricka ett visst ölmärke. Det är fritt fram att påstå att det är bra för hälsan. Även i Europa råkar vi ut för att forskare, betalda av industrin, presenterar studier som visar att öl är nyttigt, men inte på samma sätt som i Afrika. Jag har sett rekommendationer i Nigeria om att man bör dricka 2,5 flaskor öl per dag för att hålla sig frisk. Och då pratar vi om flaskor som innehåller 0,6 liter.

Råden är ren marknadsföring.

– De är inte framtagna i en akademisk kontext. Det är bara en annonskampanj. Öl lanseras som en del av en hälsosam livsstil, säger han.

 

Sexuella trakasserier är en del av jobbet.

Många kvinnor råkar illa ut.

– Dels pågår en massiv marknadsföring gentemot kvinnor. De har traditionellt inte druckit alkohol, men det börjar ändras radikalt. Dels anställs de på barer och pubar för att öka försäljningen eller lansera nya märken. Det är en tuff arbetsmiljö där sexuella trakasserier är en del av jobbet. Kvinnorna instrueras att avvisa kunder artigt.

Prostitution förekommer också.

– Lönerna är låga och många tvingas ha sex med kunderna för att dryga ut inkomsterna. De kan också vara tvungna att ha sex med någon för att få jobb eller för att behålla jobbet.

Enligt Olivier van Beemen uppskattar Heineken själva att det rör sig om 4 000 kvinnor i 13 länder som arbetar under de här villkoren.

– De har varit medvetna om problemet sedan 1990-talet utan att något hänt. Och sedan påstår de sig vara filantroper. Deras slogan är ”Brewing for a better world”. Heineken ger stöd till skolor, men lägger väldigt lite pengar på varje skola och målar sin logga på den.

 

Han säger att Heineken också tar emot stöd.

– De får stöd av skattepengar för att använda lokala grödor i produktionen. Målet, 60 procent lokalproducerat, ger bra publicitet, men sådana program brukar rinna ut i sanden. Om priset på världsmarknaden sjunker så köper de billigare råvaror från något annat land.

 

Jag trodde sådant bara kunde hända i Afrika.

Heineken har också skolprogram.

– De besöker skolor och talar om riskerna med att dricka alkohol. Jag trodde sådant bara kunde hända i Afrika, men nu har jag förstått att det även sker i andra delar av världen.

– Ja, till exempel här i Sverige, inflikar någon i publiken, och syftar sannolikt på materialet Prata om alkohol som är ett läromedel, framtaget med medel från Sprit- och vinleverantörsföreningen och Sveriges bryggerier.

 

Olivier van Beemen berättar om hur alkoholföretaget Heineken arbetar i Afrika. Foto: Nathalie C. Andersson

Olivier van Beemen anser att Heineken gör allt för att stimulera högkonsumtion av alkohol i Afrika.

– De säljer till exempel öl i jättestora flaskor. Sedan skyller de på att afrikaner är mer sociala än vi och att de delar på flaskorna. Men är man på en afrikansk bar ser man att det inte stämmer. Det står en flaska framför varje person.

Afrikaner är extra utsatta, enligt Olivier van Beemen.

– Det finns knappt någon beroendevård. Det finns religiösa kliniker som ska driva ut det onda, men inte så mycket medicinsk expertis.

 

I Burundi har Olivier van Beemen sett hur Heineken samarbetar med diktaturen.

– I ett land på gränsen till inbördeskrig, där man ständigt bryter mot mänskliga rättigheter, drar Heineken in pengar till regimen. Heineken är ett stort företag som betalar stora summor i skatt. Pengarna går till polis och militär som begår brott mot den egna befolkningen. Om Heineken skulle sluta brygga öl skulle nationen kollapsa.

Inte bara ekonomiskt är Heineken länkade till regimen.

– Den mäktigaste domaren i staten är också ordförande i Heinekens styrelse i Burundi. De ägnar sig nu åt att lista vilka personer i företaget som är hutuer och vilka som är tutsier.

 

Mönstret är detsamma även i andra länder.

– I Kongo fick en grupp arbetare sparken för att de ville ha anständiga löner.

I Nederländerna har Heineken ett mycket gott rykte.

– De är bra på att marknadsföra sig och odla sin image som ett företag som satsar på hållbarhet och tar socialt ansvar. De kör ut sin öl med elbilar och har byggt ett vindkraftverk. De har en uppförandekod, men det viktigaste verkar vara att det ser bra ut på papperet. Det är inte så noga med efterlevnaden.

Han berättar om ett TV-inslag där en reporter ställer frågor till Heinekens Afrikachef.

– Reportern bad om ursäkt för att han frågade om barflickorna. Men det börjar anas en ändrad syn. En nederländsk bank, som bara har etiska fonder har beslutat att inte längre investera i Heineken. Men Heineken har starka band till regeringen även i Nederländerna, till exempel har en av premiärministerns rådgivare fått jobb på Heineken.

 

Det finns ingen anledning att tro att Heineken skulle vara värre än någon annan.

Någon lust att gå vidare och titta närmare på andra producenter har Olivier van Beemen dock inte.

– Det är bättre att lära känna ett bolag ordentligt. Förhoppningsvis skrämmer mitt arbete andra till att sköta sig bättre. Det finns ingen anledning att tro att Heineken skulle vara värre än någon annan alkoholproducent.

Per-Åke Andersson, verksamhetsutvecklare på IOGT-NTO och värd för seminariet, tackar Olivier van Beemen och uppmanar publiken att inte misströsta.

– Det är en tuff utmaning vi har framför oss, som när David mötte Goliat, men för 20 år sedan var David endast ett litet embryo. Nu är han åtminstone född. Vi har byggt upp flera alkoholpolitiska allianser i Afrika och hittat forskare att samarbeta med. Nu när IOGT International också blivit officiell partner till WHO finns det ingen anledning att ge upp, säger Per-Åke Andersson.

I början av nästa år kommer Olivier van Beemens bok Heineken in Africa ut på engelska.

Dela artikeln:
0