Läser Riksdag & Departement och konstaterar att Gunilla Carlsson nu mycket tydligt går emot den breda överenskommelsen mellan givar- och mottagarländer som brukar kallas för Parisagendan. Där kom man överens om att det är centralt att det är mottagaren som har det avgörande inflytandet över vad biståndsmedlen ska användas till. Detta för att undvika att en myriad av biståndsgivare ska gå in i ett land och var och en ha en egen agenda, egna krav och synpunkter.
Internationell forskning visar att budgetstöd, där mottagarlandet har inflytandet och där den egna administrationen hanterar pengar och projekt, kan vara mer effektivt än stöd som styrs av givaren. Men Gunilla Carlsson har i praktiken stoppat nästan allt svenskt budgetstöd.
Istället vill regeringen kanalisera mer bistånd via ”företrädare för det civila samhället och näringslivet”.
Innan jag blev chefredaktör på Accent satt jag ett par år i styrelserna för IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut och för Forum Syd, en paraplyorganisation för svenska organisationer som bedriver biståndsverksamhet i andra länder. En utveckling var oerhört tydlig: Regeringen och biståndsminister Gunilla Carlsson har försämrat förutsättningarna för det bistånd som kanaliseras via det svenska civila samhället – både genom minskade anslag och genom att ställa orimliga krav på revision och redovisning.
Så mycket för satsningen på det civila samhället. Räknar jag rätt återstår bara näringslivet.