Intressant seminarium om journalistrollen (och dess upplösning) på JMK idag. Har bara tid och ork för en några korta kommentarer nu – det har varit en lång dag – men får säkert anledning att återkomma. Men något om innehållet och diskussionen:
- Anders Mildner pratade om att journalistrollen håller på att förändras på ett ganska dramatiskt sätt. Om den tidigare idealrollen var en skarp och orädd granskare som avslöjar makten så är dagens journalistroll mer diffus och splittrad.
- En av de stora förklaringarna till förändringarna ligger i utvecklingen av ny teknik och sociala medier – vem är journalist när alla är både konsumerar och producerar beskrivningen av verkligheten?
- En tänkvärt men ganska okontroversiellt tes kan tyckas – men oj så provocerande. Helena Giertta, chefredaktör för Journalisten (ja, hon är faktiskt syster till Cecilia Giertta, vd för Sveriges Bryggerier) verkade tolka Anders Mildners föredrag som ett frontangrepp på hela journalistiken och drog genast både en och två lansar till dess försvar.
- Helena Giertta menade också (på fullt allvar) att man inte kan nå ut med nyheter via sociala medier på samma sätt som via massmedia. (”För på Facebook har man ju bara några hundra vänner.”)
Om jag tolkar Anders Mildner rätt så menar han att vi journalister hittills tagit oss en roll mellan makten och folket. Som ett slags filter och som en garant för att makten inte ska ta sig friheter på folkets bekostnad. ”Utan oss skulle ni inte ha en aning om vad som händer”.
I dag har vi journalister inte längre monopol på den rollen.
I och med att tekniken för att publicera sig för en stor publik blivit tillgänglig, dessutom i princip utan kostnad, ändras förutsättningarna i grunden. Vi är många som idag får minst lika mycket av vår dagliga nyhets- och informationsdos via andra kanaler som från traditionell media.
Så vad är journalistens roll i den nya världen? Anders Mildner menar att det är dags att kliva ner från den höga hästen och börja samtala. Arbeta tillsammans med läsarna. Kanske inte skapa allt själv utan samla och aggregera innehåll från många.
Traditionell media har fortfarande en uppgift. Tittar man på det som diskuteras i sociala medier är det enkelt att konstatera att mycket har sitt ursprung i tidningar, radio eller teve. Att tro att man enkelt kan ersätta allt detta med sociala medier är att göra det väl enkelt för sig. Det man dock måste ha helt klart för sig: Idag är vi journalister inte ensamma om att vara varken nyhetsskapare, granskare eller reportrar.
Vid vår sida finns alla från Emelie som skrev en bloggpost om sin utförsäkrade mamma (och blev läst av miljontals svenskar) till Mark Klamberg, juristen som grävde fram fakta om FRA-lagen som de traditionella medierna missade helt. Här finns de som twittrar från demonstrationerna i Tunisien och Egypten. Här finns de miljoner som dagligen beskriver sina upplevelser på Facebook.
I mitt flöde från allt detta – jag följer kanske 400 bloggar förutom ett antal intressanta människor på Twitter och Facebook – hittar jag verkliga guldkorn. Varje dag.
Jag får sällan samma känsla när jag läser DN.
Uppdatering: Fredrik Strömberg har kommenterat diskussionen – man kan väl säga att frustrationen lyser igenom ungefär lika mycket i kommentaren som i hans kroppsspråk under gårdagens seminarium: ”För det tredje – den okunskap om begrepp som nätverkseffekt och digital utveckling som råder i Åsa-Nisseland är sorglig. Det känns säkert alldeles utmärkt att på ett trevligt förbundsmingel hänvisa till att ”ja, men person A har ju ändå bara 2400 följare på Twitter, det är inte mycket”. Nej, men Person A känner Person B – som också har 3000 följare. Och så vidare. Att journalister inte kan räkna är en skön gammal sanning – det finns få anledningar att ändra på den bilden nu.”
Nu har också Brit Stakston kommenterat (långt och klokt). Läs!