Jag reser till mitt andra hemland Frankrike och till Paris å yrkets vägnar flera gånger om året. Senaste gången jag var där hade det gått precis en månad sedan tolv personer mördades på den franska tidskriften Charlie Hebdo.
Jag mötte en märkt stad. Med vännen och kollegan Carin åkte jag upp till redaktionen på rue Nicolas-Appert och la en blomma bland de andra.
Dagen innan hade hon och jag, i vår forskargrupp på Sorbonne-universitetet, lagt fram en första idé till ett projekt om vilka strategier franska författare tog till för att uttrycka tolerans under renässansens religionskrig. En extremt mörk tid då man brände författare och förläggare på bål, med deras böcker som bränsle. Då fanns varken yttrande- eller religionsfrihet i Frankrike. Men de var bland de första att införa det! 1598 kom Nantes-fördraget, västvärldens första försök till religionsfrihet. Och med franska revolutionen kom yttrandefriheten.
Jag har grubblat mycket över skillnaderna mellan Frankrike och Sverige. Under de fyra perioder av mitt liv jag bott i Paris har jag försökt förstå den flera hundra år gamla traditionen med en satir som inte väjer för att publicera provokativa teckningar och texter.
Tidningarna sparkar alltid uppåt och har särskilt utsett politiska makthavare, religiösa ledare och andra framgångsrika personer/maktinstitutioner som måltavla för sin satir. De är lika vidriga mot alla. En färgad minister tecknas som en apa. En berömd fotbollsspelares mamma beskrivs som prostituerad. Det är gränslöst, ofta smaklöst, alltid djupt provocerande.
De som arbetar med denna satir får ofta frågan om de inte skulle kunna vara litet varsamma när de ger sig på personer, ikoner och fenomen som är känsliga och heliga för så många. Men detta att ge sig på allt och alla med hjälp av upprörande satir, det är en viktig del av den franska ifrågasättande själen, och därmed av den värnade demokratin och yttrandefriheten.
Finns det då någon gräns för vad man förväntas tåla som människa? Och vad betyder ordet tolerans? Det frågade de franska poeter jag forskar om, de som samtidigt var soldater, de som satt på slagfältet efter stridens slut och skrev i blod och lera sedan kristna slaktat kristna, dag ut och dag in i Guds namn under 1500-talet.
Människan är uppenbarligen ungefär likadan i dag.
Den franska filosofen (med mera) Julia Kristeva skriver så här i den franska tidningen Figaro den 30 januari: ”La tolérance n’est que le degré zéro du questionnement, qui ne se réduit pas au généreux accueil d’autrui des autres, mais les invitent a se mettre en question eux-mêmes”.
Det vill säga att toleransen inte är något annat än ifrågasättandets nollpunkt. Den låter sig inte reduceras till ett generöst mottagande av den andres ståndpunkter, utan bjuder endast in till ett ifrågasättande av sina egna. Eller, som Voltaire uttryckte det i sitt Traktat om tolerans, på 1700-talet: Tolerans betyder att lyssna på någon som jag anser har fruktansvärt fel. Och samtidigt ifrågasätta sina egna åsikter. Vem av oss klarar detta?