Om Sverigedemokraterna: <br
/>Vi har rätt att säga nej
Anna Carlstedt, ordförande i IOGT-NTO. Foto: Pierre Andersson

Om Sverigedemokraterna:
Vi har rätt att säga nej

Ordföranden Av: Anna Carlstedt

Vad betyder det för IOGT-NTO att valet vi just haft innebär ett nytt, komplicerat, politiskt landskap? En sak att glädjas åt i demokratins namn är det höga valdeltagandet. Vad den nya regeringen betyder för alkoholpolitiken vet vi inte än. Men det vi vet är att ett parti som vilar på rasistisk och främlingsfientlig grund nu är landets tredje största.

Det har inte varit så här brunt sedan 30-talet. Det har analyserats av många vad detta beror på. Varför röstade så många av oss på ett parti vars främsta företrädare gärna beväpnar sig med tillhyggen och tar till våld; gärna uttalar sig extremt rasistiskt och nedsättande om sina medmänniskor; gärna skriver förslag i Riksdagen om att konsekvent byta ut ordet ”mångfald” mot ”stark nationell identitet”; gärna försöker tysta kritisk media inför och under sin valvaka? Vi har gott om exempel runt om i världen på hur det gått genom historien när denna typ av organisation fått växa sig stark.

 

Jag har inget svar på varför så många röstade på partiet som ganska nyss demonstrerade sida vid sida med Vitt Ariskt Motstånd. Men jag har starka åsikter om hur jag anser att IOGT-NTO bör ta ställning. Jag har hittills inte skrivit en rad här i min krönika eller på min blogg för att allmänt stötta eller förkasta ett eller annat parti. Däremot har jag kommenterat hur partipolitiken hanterat enskilda sakfrågor som vår organisation driver, och då har alla färger fått sin släng av sleven beroende på ämne. Men det finns gränser.

Vi är ingen myndighet, och inget kommunfullmäktige. Vi som folkrörelse har rätt att säga NEJ till organisationer som är mot mångfald och tolerans, och som så brutalt strider mot våra grundsatser, där den viktigaste skrivningen gäller alla människors lika rätt och värde. Jag anser att vi skall säga NEJ. Vi behöver inte vara överens om vad detta NEJ skall innebära, och vi behöver inte göra samma saker. Men vi måste låta detta ta plats i organisationen. Vi måste prata om hur vi skall göra i vår förening, i vår lokal, i våra nätverk och sammanhang. Har några glömt att över en miljon av oss svenskar helt nyligen lämnade landet och blev invandrare? Hur hade vi känt oss om vi möts av ”åk hem igen, så hoppas vi att du får hjälp där sen”?

 

Hur jobbar vi själva med tolerans i organisationen? Hur möter vi människor som har en annan bakgrund än vår egen, och kanske en helt annan syn på hur saker skall vara och göras? Klarar vi av att leva våra grundsatser – om demokrati, tolerans och nykterhet – i praktiken? Jag tycker själv att detta är jättesvåra frågor att diskutera.

Jag får ont i magen och känner mig ofta som en liten lort, som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta skulle ha uttryckt saken. Jag vet ju också vid det här laget, att så fort jag skriver eller pratar om att vi skall ta strid mot främlingsfientlighet, så kommer ett antal hot och trakasserier. Jag är rädd hela tiden. Men när jag tänker på de människor som grundade vår organisation, och som stred för lika villkor oavsett kön, bakgrund och hudfärg, då blir jag modig och känner att en liten, liten del av deras kurage smittar av sig.

Alla kan göra något. Vad tycker DU vi ska göra?

Dela artikeln:
0