Jag känner mig bekymrad över vad som ska hända i många frågor – inte minst hur det blir med alkoholpolitiken. I första hand för gårdsförsäljning av vin och öl, en fråga som två tidigare statliga utredningar bedömt vara oförenlig med ett bevarat detaljhandelsmonopol. Enligt den senaste utredningen handlar det de facto inte om införande av gårdsförsäljning, utan mer korrekt om fabriksförsäljning. Bilden som målas upp av små röda vingårdar med vita knutar och enstaka mikrobryggerier beskriver inte verkligheten.
Sanningen är att det idag enligt svenska vinodlares förening och LRF finns 4o permanent etablerade vingårdar med tydliga kommersiella produkter. När det gäller bryggerier fanns det för 10 år sedan 3o aktiva bryggerier. Idag är siffran 34o bryggerier med professionell tillverkning, nästan uteslutande mikrobryggerier.
En annan viktig fråga är alkoholreklamen. Vi vill stoppa den helt, eller kraftigt begränsa den, då vi vet att reklamen driver konsumtion, påverkar unga, och är en bidragande orsak till att alkoholnormen upprätthålls. Risken finns att alkoholpolitiken, istället för att vara ett verktyg som används för bättre folkhälsa, blir något som det kan köpslås med.
Jag ser att vi nu går in i en fyraårsperiod där vi som organisation får spänna musklerna ännu mer. Och där vi medlemmar behöver ta ett ännu större ansvar för att beskriva vikten av en restriktiv och solidarisk alkoholpolitik. Vi kommer få in många nya politiker på alla nivåer som behöver kunskap inom det alkoholpolitiska fältet.
Låt oss tillsammans andas djupt, kavla upp ärmarna och gå ut och ta de samtal som behövs – med politiker, vänner, bekanta och arbetskamrater. Allt för att öka insikten om att alkoholen är ett stort problem, men ett problem som det trots allt går att göra något åt.