När vi samlade alla våra distrikt i Lund tidigare i höstas, för att prata framtid och för att få en försmak av nästa års kongressort, utmanades förbundsstyrelsen av våra distrikt: Vi skulle anta en s.k. Confetti Challenge. Den innebar att vi skulle samla styrelsen, kasta konfetti över oss, filma detta samtidigt som vi lovade att skänka pengar till Världens Barn-kampanjen, och så lägga ut den lilla filmen på nätet. Våra distrikts Confetti Challenge kan ses som en blinkning till andra utmaningar av det här slaget som dykt upp under hösten.
Sociala media har de senaste månaderna fyllts av kommentarer som med kraft fördömt två fenomen. Det ena fenomenet som retat gallfeber på folk nyligen är Ice Bucket Challenge: en kampanj som går ut på att vi skall utmana varandra att uppmärksamma sjukdomen ALS (amythropic lateral sclerosis) genom att lägga ut filmer på nätet där vi häller en hink isvatten över oss, men också lovar sätta in pengar till ALS-forskningen.
Det andra är en Facebook-kampanj som innebär att tjejer lägger ett rött hjärta i sin statusrad för att uppmärksamma de som drabbats av cancer. Kampanjen är upplagd som ett kedjebrev.
Dessa två kampanjer har fördömts mycket hätskt, med formuleringar som ”sluta tramsa och gör något på riktigt i stället” eller ”jobba för f*n en natt på onkologen i stället för att lägga upp hjärtan och kattungar på Facebook”.
Detta gör mig betänksam. Hur gjorde jag själv när jag blev utmanad inom Ice Bucket Challenge på Twitter tidigare i höst? Jo, jag ignorerade det. Jag blev illa berörd eftersom en av sonens vänner har en far som nyligen gick bort i ALS. Hade pappan velat att jag hällde en hink vatten över mig? Nej, han ville att vi skulle öppna dörren för hans son så att W fick stimulans på fritiden när hans pappa orkade mindre. Dessutom byggde jag mitt beslut på undanflykter: jag var tokförkyld och kunde inte se en tidpunkt inom de stipulerade 24 timmarna då jag kunde tänka mig att dränkas i isvatten. Och det var mitt i den hysteriska terminsstarten på jobbet. Så jag twittrade tillbaka till min utmanare och sa: nej tack.
(Det som helt undgått mig var att min utmanare var Per Ledin, Luleå Hockeys anfallsspelare som jag djupt respekterar för hans engagemang, bland annat som nykterist. Jag hade också missat att han valt att utmana just mig för att han ville uppmärksamma just de frågor som jag själv brinner för. Och då ändrade jag mig igen. Fast försent. Samt kände mig som ett pucko som sagt nej).
Jag förstår att man tycker att denna typ av utmaningar är fåniga. Inte minst för att det också, när det gäller fallet hjärtan för cancer på Facebook, finns en knepig genusaspekt på det hela eftersom det bara är tjejer som adresseras.
Men det jag inte kan förstå är varför dessa kampanjer fördöms så FRUKTANSVÄRT hårt. Kan man inte tänka att de trots allt är ett uttryck för engagemang? Och kanske ibland ett engagemang hos människor som möjligen är litet nyvakna när det gäller påverkansarbete och kanske inte är så vana att jobba politiskt eller idéburet på andra sätt? Och skulle inte denna typ av engagemang kunna leda till annat? Att man märker att människor hakar på, vill göra gott, vill hjälpa till? Och då engagerar sig på riktigt, för något som gör skillnad.
Ibland skulle jag önska att människor som så stenhårt underkänner det andra gör, i stället skulle berätta vad de själva gör i det stora och det lilla för att förändra världen, i stället för att ägna sin kraft åt att kritisera andras initiativ.
Dessutom behöver det ena inte utesluta det andra. I Norge i våras gick en liknande utmaning ut på att man skulle bada i det iskalla havet för att uppmärksamma cancer. Den kampanjen resulterade i 50 miljoner EXTRA norska kronor till cancerforskningen. Utöver det som Norsk Kreftforening samlar in annars. Ja, det är kanske tramsigt att hoppa i det kalla havet. Men om initiativet gör 50 miljoner extra till forskningen så vi kan besegra cancer, då är jag supernöjd.
När det gäller engagemang tycker jag att en tillåtande attityd är sexig. Tusen blommor får gärna blomma. Att man gör något som kan uppfattas som ytligt eller tramsigt behöver inte betyda att människan bakom inte har ett genuint engagemang och gör nytta på alla möjliga sätt som vi kanske inte ser vid första påseendet. Dessutom beror det på vad man jämför med. Vi lever i en fruktansvärd tid där Sverige inte har varit så här kallt och brunt sedan 30-talet. Jag lägger hellre min kraft på att bekämpa främlingsfientliga mörkermän än att systematiskt skälla ut tjejer som lägger ett rött hjärta på Facebook.