Kongressen är så mycket mer än förhandlingarna. Hur ska vi förvalta kongresstraditionen i framtiden? Hur får vi nya medlemmar att känna sig hemma?
Jag minns min första kongress inom rörelsen. Den var i Karlstad och jag var 16 år. Jag minns sena nätter, nya vänner, en fin kärlekshistoria. Och jag minns UNF:s förhandlingar. Jag var inte ombud, så jag satt längst bak i lokalen. Jag minns att jag satt och skrev brev, för att se upptagen ut. Jag begrep absolut ingenting av vad som pågick. Men jag förstod att det som hände var viktigt. Och jag insåg, instinktivt, att förhandlingarna var kongressens hjärta. Och att kongressen var organisationens hjärta. Detta ville jag vara en del av.
Vi är ganska unika inom IOGT-NTO-rörelsen eftersom våra kongresser är så mycket mer än själva förhandlingarna. De är också nattcaféet, utflykterna, verkstäderna, seminarierna, festerna, familjelägren och barnpassningen. De är nära umgänge över generationsgränserna och de betyder så olika saker för olika medlemmar. Det finns en viktig poäng med att personer som inte är ombud kan gå in i förhandlingslokalerna, ta del av diskussionerna och besluten, kanske bestämma sig för att nästa gång vilja bli ombud. Kongressens funktion som demokratiskola kan inte nog skattas.
På förra kongressen i Göteborg diskuterade vi de framtida formerna. Vi kom överens om att kongresserna även i fortsättningen skall ligga på sommaren, arrangeras på olika ställen varje gång och innehålla ”både arbete och fest”. Vi vill att kongressen skall vara en samlande punkt för organisationen, en gigantisk mötesplats. En fråga vi bör återkomma till är om vi skall fortsätta som idag, då ett av våra distrikt arrangerar, eller om vi skall gå mot en modell där förbundet arrangerar.
Våra kongresser betyder mycket olika saker för olika medlemmar. Jag kommer ihåg i Göteborg, då flera talare gick upp i talarstolen och berättade gamla minnen och hur viktigt är med kongresstraditionerna – ja, ungefär som jag gör i början av den här krönikan. Men i Göteborg var det flera ombud som kom fram till mig efteråt och sa att de hade svårt att förhålla sig till alla önskemål om att kongressen skulle se ut som den alltid gjort, eftersom detta var deras första kongress och de gärna ville vara med och forma framtidens kongresser men att de inte riktigt kände sig inkluderade när det blev för mycket nostalgi i talarstolen. Tankeväckande.
Jag är övertygad om att sommarens kongresser i Åre blir ett äventyr, oavsett vad du kommer dit för att uppleva: Det kommer att bli kamp och kärlek, arbete och fest, party och politik. Jag hoppas att vi ses på sommarens kongress. Blir det din första?
Anna Carlstedt