Som femtonåring blev min mamma frälsningssoldat. Den främsta anledningen var musiken. Hon älskade nämligen att sjunga och som frälsningssoldat fick hon användning för sin klara röst. Dessutom var hon troende. Den tredje anledningen talade hon aldrig om. Att man som soldat måste vara helnykter.
Inte så att mamma drack, tvärtom. Men hennes far, min morfar, var alkoholist och spenderade periodvis byggarbetarlönen på sprit i stället för på sin lilla familj. Mormor, som var hjärtsjuk och klen, tvingades dela ut tidningar i svinottan för att kunna hålla dottern Sonja med mat och kläder.
Jag tror att mamma drogs in i Frälsningsarmén också på grund av dess nyktra profil. Hon hatade alkoholen och vad den ställde till med. Hade en annan nykter organisation, IOGT-NTO, korsat hennes väg hade hon antagligen gått med där.
Jag tänker på min mamma när jag i olika IOGT-NTO-sammanhang ser vilsna, unga tjejer med piercade ögonbryn, färgat hår och coola tights med hål på ”rätt” ställen. Alla attribut är där. Ändå blir det så fel, för deras blickar är sökande, uttrycket är ”se mig, trots att jag är blyg och knappast klassens snygging”.
Men de är glada över att ha hittat en varm famn och ett sammanhang tillsammans med andra i samma situation. Och kanske också över att ha hittat en alkoholfri zon där de garanterat slipper höra klirret från flaskor och pappas eller mammas tunga steg efter ännu en festlig natt. Precis samma stilla glädje som min mamma antagligen kände där hon sjöng ut om gud och frälsning för den som orkade lyssna.
Maria Zaitzewsky Rundgren, reporter på accent