På kongressen i Umeå 1989 spelade Sveriges coolaste band som heter Euskefeurat. Bandet vill inte skryta för mycket om att det kommer från Piteå men beskriver den genre de verkar i som ”folkpunk”. Euskefeurat har sedan dess fått alltfler beundrare i IOGT-NTO-rörelsen, och många sörjer nu med bandet eftersom en av medlemmarna nyligen gått bort och höstens turné ställs in.
Deras namn skulle översatt från pitemål till svenska kunna bli – ungefär – ”utskamfilad”. Gruppen, vars frontfigur Ronny Eriksson också gjort succé på egen hand, återförenades 2005 efter 11 års uppehåll. Deras ömsinta, humanistiska texter med vass politisk udd om avfolkning, kärlek, skotrar, lingonplockning, EU, älvar och annat livsviktigt har följt många med mig som gamla vänner. Och har man svårt med dialekter norrifrån brukar det gå bra när man läser texterna, alltid lika underfundiga och med glimten i ögat och roliga även när de bits.
På kongressen i Umeå hade de påpassligt bytt namn till Evangeliska Godtemplarkören och har berättat att de var lite fundersamma på hur deras låt ”Vad jag är bra” skulle få för mottagande. Texten utgör fin satir över människor som får för sig att de är lite bättre än alla andra för att de inte har några laster, ägnar sig åt klädsam välgörenhet och inte bryter mot några normer. Men det visade sig att den nyktra publiken i Piteå begåvats med självdistans och det blev stående ovationer.
På deras senaste spelningar har vi kunnat konstatera att ovanligt många låtar – fortfarande med stort hjärta – handlar om alkoholens baksidor. De kallar sångerna ”moderna IOGT-låtar”. En av dem, ”Det mesta rår nog spriten för”, kunde vi avnjuta i en coverversion med duon Visavi på kongressen i Borås i somras (eller på nätet för den som vill!):
Jag har en minneslucka som står lite grann på glänt
så därför kan jag inte riktigt säga vad som hänt men…
– det står en skördetröska på trottoaren här utanför…
Det är klart det kan vara slumpen men…
– det mesta rår nog spriten för
Nu när Euskefeurat mist en av sina fina bandmedlemmar, Stefan, tänker jag också på alla deras sånger som tröstar oss. När vi längtar hem, när vi förlorat någon, när vi inte vet åt vilket håll vi skall gå. Med vemod och lust sätter de ord på så’nt som är svårt. Som i ”Det är hit man kommer när man kommer hem”:
…men hur det än blir så ska gudarna veta att de finns inga bojor eller band, som kan hindra mina tankar att färdas norrut på våren som en flygande and:
Det är här man känner vars stigarna går, och man vet vem som är släkt med vem. Det här man vet var gäddorna står, ja det är hit man kommer när man kommer hem, du vet, ja det är hit man kommer när man kommer hem…
Den bästa spelningen jag minns med Euskefeurat var sommaren 1990. Som överambitiös sommarreporter på tidningen Nya Norrland hade jag övertygat redaktionschefen om att ett reportage skrivet av moi från deras spelning i Konvaljeparken utanför Sollefteå var absolut nödvändig. Efter ett par låtar slog blixten ned, strömmen försvann och den utrustning som inte förstörts av blixten dränktes i ett skyfall. Men jag var så nöjd när jag fick klämma in mig i deras turnébil för en i alla bemärkelser intim intervju. När solen kom fram igen genomfördes konserten akustiskt vid elden där kolbullarna grillades.
Jag hoppas Euskefeurat får kraft att fortsätta spela tillsammans och att många fler får chansen att upptäcka dem. De är hälsokost för själen.