Politik

Portugal: Vård istället för fängelse

År 2001 avkriminaliserades bruk och mindre innehav av narkotika i Portugal. Samtidigt tredubblades budgeten för vård, behandling och utbildning. Resultatet är tvetydigt. De narkotikaberoende får mycket bättre hjälp, men antalet som använder narkotika har inte minskat. Dödstalen bland narkomaner har stigit.

För att förstå bakgrunden till de narkotikapolitiska reformerna i Portugal måste man gå tillbaka i historien.

– Fram till 1974 hade vi diktatur i Portugal. Vi var ett stängt samhälle. Ingen reste hit eftersom vårt land hade så dåligt rykte. På den tiden hade vi inga drogproblem, berättar João Goulão.

Han är beroendeläkare och chef för IDT, det statliga institutet för narkotika och narkotikaberoende, och även nationell narkotikasamordnare.

– När friheten kom började vi resa utomlands. Vi träffade folk från andra länder. Tusentals soldater återvände från våra afrikanska kolonier som nu blev självständiga – Moçambique, Angola, Guinea-Bissau – med vana att använda marijuana. De tog hit tonvis av det. Att röka marijuana var associerat med frihet. Strax efter kom heroin och även kokain. Våra unga förstod inte hur farligt det var och antalet heroinnarkomaner ökade snabbt.

João Goulão berättar att 1 procent av befolkningen, runt 100 000 personer, hade ett problematiskt droganvändande i början på 90-talet, mest av heroin. Man såg det främst som ett polisiärt problem medan narkomanvården var dåligt utbyggd. Inte förrän 1986 startade det första statliga behandlingscentret. I övrigt fanns ett fåtal privata kliniker – för dem som hade råd. En opinionsundersökning 1997 visade att narkotikaproblemen var den fråga som bekymrade portugiserna mest. I nästan varje familj fanns det, eller man kände till, någon, som var missbrukare. Aids kom också in och spreds som en präriebrand, bland heroinmissbrukarna. I det läget samlade regeringen nio experter från olika håll för att utarbeta ett förslag på ny drogpolitik. En av de nio var João Goulão.

– Vi föreslog en avkriminalisering för allt innehav och fastställde vilka mängder som gäller för att slippa åtal. Drogberoende är patienter, menade vi. De är folk som behöver hjälp mer än de behöver gå i fängelse.

Visserligen dömdes missbrukare sällan till fängelse, men problemet enligt Goulão, var att de hamnade i kriminalregistret och att de inte fick vård. Det var samhällets syn på missbrukarna som reformen ville ändra på. Missbrukarna tvekade å sin sida att söka vård av rädsla för att bli anmälda.

– Det går tillbaka till tiden för 1974 då staten var en fiende, säger Goulão. Missbrukarna var rädda att hamna hos polisen, vilket i och för sig var ren inbillning. En läkare skulle aldrig anmäla en patient.

Förslaget trädde i kraft 2001. En viktig del av reformen var kraftigt ökade resurser för vård, behandling och utbildning. Utgifterna ökade från ungefär 25 miljoner euro per år i slutet av 90-talet till 75 miljoner 2010.

FN:s narkotikakontrollstyrelse, INCB, inspekterade vid flera tillfällen och kom fram till att åtgärderna var i linje med de internationella narkotikakonventionerna eftersom det inte var någon legalisering.

När politiken utvärderades 2009 i en rapport av advokaten Glenn Greenwald på uppdrag av det drogliberala Cato Institute i USA, hamnade Portugal i blickpunkten. Greenwalds slutsats var att drogproblemen hade minskat tack vare att narkotikan blivit mer tillåten. Fler länder borde göra samma sak. Budskapet trummades ut över hela världen och massmedia nappade på kroken. Portugal betraktades plötsligt som ett föregångsland när det gäller narkotikapolitik.

João Goulão håller inte riktigt med om Greenwalds slutsats.

– De goda resultaten, menar João Goulão, beror på hela paketet med utökad vård och prevention. Det finns inget orsakssamband mellan avkriminalisering och minskade problem.

Om man nu ska kalla det minskning. Många fler får vård och färre unga provar narkotika. I övrigt stiger siffrorna över användning och drogrelaterad död.

En viktig ingrediens i den nya politiken är inrättande av ”avrådningskommissioner”, en slags civila domstolar för alla som gripits av polisen för narkotikaanvändning och mindre innehav.

Nuno Portugal Capaz är sociolog och vice ordförande i kommissionen för Lissabon. Det finns ytterligare 19 i hela landet.

– Om någon åker fast för polisen med narkotika i fickan så tas den personen till stationen, berättar han. Det skrivs en rapport till oss och sedan ska han eller hon infinna sig här. Ofta senast dagen därpå.

De gränser för innehav som gäller för att slippa vanlig rättegång är högst tio dagars förbrukning: 5 gram för hasch, 25 för marijuana (den större mängden beror på att marijuanan i Portugal är av låg kvalité), 1 gram för heroin och 2 gram för kokain, 10 tabletter eller doser LSD och samma mängd för ecstasy. Försäljning är dock alltid brottsligt.

Kommissionen ska först ta reda på om personen tillhör kategorin narkoman eller tillfällig konsument. För tillfälliga användare utdöms inga sanktioner första gången. Däremot blir det en varning och ett allvarligt samtal om konsekvenserna av fortsatt bruk. Personen blir registrerad internt, men hamnar inte i något offentligt register. Minderåriga under 18 måste ha någon förälder med sig. Det finns ingen undre åldersgräns för att hamna hos kommissionen. Den som åker fast på nytt döms till någon sanktion till exempel böter, samhällstjänst, indraget körkort eller förlorad yrkeslegitimation.

Narkomaner som hamnar inför kommissionen måste redan första gången gå in i vård eller bevisa drogfrihet, i annat fall utdöms sanktioner. Sammantaget har 15 procent av de runt 6000 personer som årligen ställs inför kommissionen fått någon form av straff.

– Det är egentligen inte så stor skillnad jämfört med före reformen, säger Capaz. Det är inte längre ett brott att använda narkotika, men det är olagligt.

– Många inom polisen trodde att det skulle bli en stor omvälvning, men det blev det inte, säger João Figueira, kriminalkommissarie på nationella enheten mot narkotikasmuggling. Före lagändringen var det så låga straff för enbart narkotikainnehav att ingen blev anhållen. Det togs fingeravtryck och foto och skrevs en rapport sedan släpptes personen.

Äldre poliser var ofta skeptiska till avkriminaliseringen, men Figueira tror att kritiken har lagt sig. Visserligen missar man lite information vid småhandel jämfört med tidigare eftersom det numera bara sker ett kort förhör.

– Fast vi har aldrig varit så ivriga att ingripa mot smålangare, säger han. En positiv sak är att polisens förståelse för narkomaner och deras problem har ökat.

Text och foto: Pelle Olsson

Mer från Accent