87-årige Bengt Svanberg har levt ett långt och innehållsrikt liv. Hemmet är fullt av gamla minnessaker och fotografier från förr. Som den norrbottning han är har han det varmt, snudd på kvavt, inomhus.
– Ett hem ska vara varmt och skönt, säger han och ler pillemariskt.
Han är med i Syskonkretsen i Stockholm och går på alla möten, som infaller varannan vecka. En stor del av hans sociala liv finns inom föreningsverksamheten.
Så var det också när han var ung. Som femtonåring fick han ansvaret att ta över och bygga upp den insomnade 48-49 Fyrbåken i Sangis i Norrbotten, varifrån han ursprungligen kommer.
– Jag var den yngste någonsin som fick bli ordförande i en loge. Men jag hade hjälp av några av mina äldre bröder, säger Bengt Svanberg, som växte upp med mor och far och elva syskon: de var fyra systrar och åtta bröder. Föräldrarna var nykterister, men inte godtemplare. Däremot blev pappan laestadian, vilket var vanligt i Norrbotten på den tiden.
I tio år skötte Bengt Svanberg logen och fick den att blomstra. 87 ungdomar anslöt sig, inte fy skam i en by där hembränning var legio. Men så var den unge herr Svanberg en fena på att anordna roliga aktiviteter.
”Några pengar hade vi inte, men jag såg till att tigga bullar på Konsum och få dagsgammalt bröd av bagaren, på så vis hade vi alltid att äta under våra utflykter.”
– Vi gjorde utflykter i Bottniska viken, grillade korv vid lägereld, sjöng och hade trevligt. Det var viktigt i en by där det inte fanns något att roa sig med för unga människor. Några pengar hade vi inte, men jag såg till att tigga bullar på Konsum och få dagsgammalt bröd av bagaren, på så vis hade vi alltid att äta under våra utflykter. Senare anordnade jag danser också. Det var väldigt poppis, säger Bengt Svanberg och ler år minnet.
När han i 25-årsåldern flyttade till Stockholm för ett jobb, tog en bror över logen. Då hade han, förutom ordförandeskapet i logen, bland annat arbetat som hamnsjåare och skogsvaktare. Som tonåring drömde Bengt Svanberg om att bli sjöman och ge sig ut på haven. Så blev det inte. Däremot blev han vittne till supandet bland sjömännen i hamn – något som gjorde intryck och stärkte honom i hans övertygelse om att alkohol är förkastligt, och att han ville stå upp för sin nykterhet.
”Medlemskapet har gett mig stadga genom livet och en tydlighet i var jag står. Men som ung blev jag ofta smädad av pojkar på bygden som skrek logejävel efter mig.”
– Medlemskapet har gett mig stadga genom livet och en tydlighet i var jag står. Men som ung blev jag ofta smädad av pojkar på bygden som skrek ”logejävel” efter mig. De ville slåss, men jag var stark och kunde slå tillbaka, säger Bengt Svanberg.
Han gifte sig ung och drabbades tidigt av en tragisk förlust, då hans förstfödde dog kort efter födseln. Hans unga hustru blev förkrossad av sorg, men efter några år fick de ytterligare två barn.
– Livet gick vidare. Men jag glömmer det aldrig, säger Bengt Svanberg sakta.
Han har sammanlagt blivit far till sex barn med två olika kvinnor. Men bara fyra barn är i livet. En son dog, bara 21 år gammal.
”Den viktigaste frågan för IOGT-NTO är att bygga upp bra verksamhet för unga människor, så att de håller sig borta från alkoholen.”
Efter flytten till Stockholm började Bengt Svanberg arbeta med studieverksamhet. Han gick också med i Syskonkretsen på Södermalm – en loge han har förblivit trogen genom alla år.
Numera är de flesta medlemmarna gamla, men han minns hur det var en gång. Fart och fläkt, körsång och andra roliga aktiviteter. Med ålderns rätt orkar han inte hålla igång på samma vis i dag. Men har inser värdet av bra verksamhet.
– Det kan jag tycka är den viktigaste frågan för IOGT-NTO. Att bygga upp bra verksamhet för unga människor, så att de håller sig borta från alkoholen.
”Jag har alltid varit orädd. Det har gjort att jag har vågat ta på mig ansvar och pröva nya vägar.”
Även kamratstödsverksamheten tycker han är viktig. Han har själv tidigare arbetat ideellt hos Länkarna med alkoholister och har även varit engagerad i Röda Korset.
Jo, Bengt Svanberg är verkligen en föreningsmänniska ut i fingerspetsarna. Han funderar på vad det är som har gjort att han har haft – och har – ett sådant engagemang för ideellt arbete.
– Jag har alltid varit orädd. Det har gjort att jag har vågat ta på mig ansvar och pröva nya vägar. Det är stark, inre känsla jag har, att jag måste hjälpa andra.