Tsunamin den 26 december 2004 lamslog stora delar av Sri Lankas östkust. Landet hörde till de värst drabbade. Hela byar utplånades, människor förlorade sina hem och anhöriga. 35 000 personer miste livet. Men redan timmarna efter katastrofen var räddningsarbetet igång. IOGT-NTO-rörelsens partnerorganisation på plats, Forut Sri Lanka, som sedan årtionden arbetat på ön, kunde snabbt sätta in resurser, eftersom man hade en god lokal förankring med ett väl uppbyggt nätverk av personal, kontor och lokala samarbetspartners.
Också IOGT-NTO-rörelsen i Sverige var snabba på att mobilisera kraft, pengar och resurser för att hjälpa de drabbade – och mer biståndspengar än någonsin tidigare kanaliserades via rörelsens nätverk.
Strax efter tsunamin genomfördes en resa och en film spelades in från Jaffna i norr till Hambantota i söder. Fyra av de områden där IOGT-NTO-rörelsen arbetade med återuppbyggnad besöktes, liksom människor vars liv omkullkastats.
När katastrofen var ett faktum reste sig hela nykterhetsrörelsen med gemensamma krafter för att hjälpa till.
– Redan den 28 december fick vi två miljoner kronor från SIDA för katastrofhjälp, säger Sara Heine, som vid den här extraordinära händelsen dels var tillförordnad generalsekreterare för IOGT-NTO rörelsens internationella institut – och dessutom projekthandläggare för Sri Lanka.
Hon avbröt julfirandet för att gå in och styra upp allt arbete kring tsunamins följdverkningar. Utöver SIDA-pengarna tillfördes 300 000 kronor från IOGT-NTO, Junis och UNF till Sri Lanka. Med 2,3 miljoner bara dagar efter tsunamin kunde personal på Forut Sri Lankas kontor i Colombo bland annat börja packa paket till nödställda. De arbetade dygnet runt för att så många som möjligt skulle få snabb, akut hjälp.
Under tiden samlade medlemmar från IOGT-NTO in ännu mer pengar. Bland annat samlade IOGT-NTO i Västernorrland 100 000 kronor på några dagar.
I den här första, akuta fasen, handlade allt om att hjälpa människor att överleva dagen. De behövde bland annat tak över huvudet, mat, rent vatten och mjölkersättning, då ammande mödrar, på grund av traumat, förlorade förmågan att producera mjölk.
– Väldigt mycket hände på kort tid. Några medlemmar med kontakter i branschen ordnade så att vi fick vattenreningsutrustning skickat till oss och vi fick ett helt vattenreningsverk från Sundsvall, som var på plats inom några dagar. Vi fick möjlighet att kostnadsfritt fylla fem flygplan med vattenreningsutrustning och första hjälpen. Alla ville hjälpa till. Folk gick man ur huse för att ställa upp med pengar och resurser.
– På något sätt blev tsunamin ”vår” katastrof, eftersom så många svenskar drabbades, fortsätter Sara Heine. Och eftersom IOGT-NTO länge funnits på Sri Lanka var engagemanget hos våra medlemmar stort. Många har varit där och känner för landet.
Ett hundratal nya biståndsorganisationer kom till ön för att hjälpa till efter katastrofen. Men eftersom de inte hade några upparbetade kontakter hade de svårare att få igång ett effektivt arbete. Det orsakade ibland mera kaos än nytta.
Carin Jämtin, som då var biståndsminister, hyllade Foruts snabba insatser och tilldelade därför IOGT-NTO huvuduppdraget att bygga upp det som förstörts på Sri Lanka. I februari 2005 fick IOGT-NTO 45 miljoner kronor från SIDA för återuppbyggnad under tre år.
– Vi hade bättre förutsättningar än andra organisationer som kom ner. Vi hade lokalkännedom och kontakt med myndigheter, säger Sara Heine.
Senare, när den akuta fasen ebbade ut, uppstod behovet av att bygga upp tältläger och provisoriska boenden. Den sista fasen handlade om återuppbyggnad av hus och infrastruktur. De fiskare som förlorat sina båtar behövde nya för att kunna försörja sig och sina familjer.
Men allt gick inte enkelt. Särskilt inte när den första, akuta, fasen var över.
– Vi ställdes inför olika dilemman. Skulle alla fiskare få nya båtar? Hur kunde vi veta vem som hade ”rätt” till en ny båt och vem som bara tog tillfället i akt att få ytterligare en båt? Vi ville inte heller bara jobba med enskilda boende, utan med hela byn och området. Skulle vi bara bygga hus? Eller hela samhällen?
I tsunamins kölvatten ökade också alkoholkonsumtionen i flyktinglägren. Försäljningsställen dök upp och det rapporterades om lastbilar med alkohol som kördes in i lägren.
– Därför kändes det angeläget för oss att under återuppbyggnaden också arbeta med de frågorna. Förutom att utbilda människor i hur man skaffar sig en ny inkomst, utbildade vi dem också om alkohol och andra droger i workshops. Dessa frågeställningar vävdes in i samtalen och blev en viktig del av återuppbyggnadsarbetet och utgör i dag en av de viktigaste frågorna vi arbetar med på Sri Lanka i samarbete med organisationen ADIC, Alcohol and Drug Information Center, säger Sara Heine.
När hon nyligen besökte ön, nästan tio år efter tsunamin, kunde hon konstatera att mycket har blivit bättre. Forut Sri Lanka jobbade med fyra geografiska områden. Nu tio år senare har några av projekten blomstrat. Familjerna har i vissa fall fått ett bättre liv än innan katastrofen. Andra projekt har – bland annat på grund av kriget i norr – helt fallit.
Ett av de mest lyckade projekten som Forut Sri Lanka genomförde handlade om 101 familjer som fick nya hem och blev en del av ett nyuppbyggt samhälle. Så här berättar Sitha Pathmini Ranweera, mamman i en av de drabbade familjerna, för Sara Heine:
– Vi sålde kläder, men den här dagen, den 26 december 2004, var det helgdag och vi hade åkt till Hambantota för att lämna kläder till min mans bror som skulle sälja dem på marknaden.
Familjen skulle sedan ta bussen vidare till huvudstaden Colombo, för vård av sin dotter som led av njursvikt.
– När vi passerade Tangalle såg vi hur havet betedde sig konstigt. Vågorna var höga och ljudet från havet öronbedövande. En polisbil stod vid sidan av vägen och polismännen skrek att vi skulle vända om. Att något hänt. Chauffören ropade tillbaka att det inte var någon fara, att vi kunde komma fram trots vattnet som nu täckte vägen. Det har hänt förr att stora vågor slagit in mot land, sa han och fortsatte att köra, berättar Sitha Pathmini Ranweera.
Då såg passagerarna hur en våg tog tag i bussen framför dem och svepte den ut i havet.
– Vi ställde oss upp i vår buss och några passagerare hoppade ur. Jag såg hur vattnet strömmade mot oss. Hur hus försvann.
Deras chaufför kunde inte vända bussen, men backade den och stannade en bit bort.
Passagerarna sprang ut och Sitha Pathmini Ranweera och hennes familj lyckades få tag i en taxi som kunde köra dem hem. Där delade familjen ett hus med Sithas mans familj. Sitha, hennes man och dotter bodde i köket.
Delar av huset stod kvar, men köket var bortsvept och havet hade rensat hemmet på alla deras ägodelar. Möbler och kläder hade försvunnit, men dotterns födelsebevis låg på marken utanför huset. Sithas svärföräldrar överlevde, men makens bror som skulle sälja deras kläder dog i Hambantota.
– Under en period fick vi bo hos vänner, men det är svårt att tränga sig på hos någon för lång tid. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Vi hade förlorat allt vi ägde, säger Sitha Pathmini Ranweera
Efter en tid bestämde sig familjen för att försöka flytta tillbaka till sitt gamla hus.
– Vi kom dit på kvällen, men hade inte ens mattor att sova på. Området var inte säkert och människor drog runt huset och kände på låset för att se om det fanns något att hämta. Vi vågade inte sova, utan satt upp hela natten mitt på det tomma golvet i vardagsrummet. Jag hade min dotter sovandes med huvudet på mitt knä. Först när jag hörde att fåglarna sjöng utanför och visste att solen var på väg upp kunde jag tillåta mig att sluta mina ögon en stund.
Morgonen efter Sithas natt i sitt gamla hus, kom en kvinna och frågade om de ville flytta till ett nytt hus. Familjen tackade ja. Den 18 januari 2006 stod deras nya hem färdigt.
I dag livnär sig Sitha som skomakare. Hon har gått i yrkesträning och har en egen verkstad i ett av rummen. För henne har livet efter tsunamin blivit lättare. Hon känner sig trygg i den nybyggda byn och alla som bor här är vänliga mot varandra.
Några stängsel runt tomterna behövs inte, som på så många andra platser. Byn blev ett lyckat projekt på det stora hela. Men visst finns här fortfarande en del saker som kan förbättras.
– Det krävs att man arbetar mera med de sociala frågorna, med utbildning och med att skapa möjligheter för dem som bor här att få en inkomst, säger Sara Heine.