Tillbaka i Hanoi

För tio år sedan kom Accents chefredaktör Pierre Andersson hem från två års volontärarbete för IOGT i Vietnam. Nu har han varit tillbaka – för att ta reda på vad som hände sen.
Av: Pierre Andersson

– Pierre oi, how are you? Välkommen till Vietnam!

Rösten i telefonen är välbekant, trots att vi inte talats vid på nästan tio år. Mannen i andra änden av luren har en kompis som kör taxi och nu har han ringt chaufförens mobiltelefon för att försäkra sig om att vi har hittat varandra på flygplatsen.

Han heter Thanh och vi jobbade tillsammans i två år, 2003 och 2004. Hans engelska är lika knackig nu som då, min vietnamesiska är dock betydligt sämre. Vi kommer överens om att taxichauffören ska hämta mig vid mitt hotell nästa morgon så att jag kan komma till Thanhs hus.

 

Efter att ha bott och jobbat i Hanoi i två år flyttade jag hem i december 2004. Tio år har gått – och det märks. Vägen från flygplatsen in till stan kantas av bebyggelse som inte fanns här då. Trafiken har förändrats mycket – då kunde man fortfarande se kärror dragna av vattenbuffel ute på stora vägen och trafiken dominerades helt av motorcyklar. De senare finns fortfarande kvar i stora antal, men antalet privatbilar har exploderat.

Inne i stan är det enklare att känna igen sig. Jag har bokat in mig på ett hotell som ligger nära Le Ngoc Han, gatan där IOGT-kontoret fanns. Min lägenhet på ett rum, kokvrå och badrum låg en trappa upp.

Jag är här för att ta reda på vad som hände efter min tid här. Gav projekten några resultat, finns något kvar?

Under två år arbetade jag som volontär inom ett projekt som IOGT-NTO-rörelsen i Sverige drev tillsammans med IOGT Vietnam. Finansieringen kom till stora delar från svenska biståndspengar, tanken var att bygga upp en alkohol- och drogförebyggande verksamhet för unga och att stärka den lokala IOGT-organisationen.

 

IOGT-NTO-rörelsens arbete i Vietnam inleddes 1995 när Internationella institutet blev inbjudet till Hanoi av parlamentets sociala kommitté. Esbjörn Hörnberg, på den tiden generalsekreterare för institutet och med på den första resan till landet, berättar:

– När vi var där reste vi runt och tittade på tre, fyra olika projekt som de gärna såg att vi var med och stödde. Vi valde att gå in som partner i ett projekt i Xuan Thuy. Det innehöll två delar: rehabilitering av missbrukare och yrkesutbildning av ungdomar som ett led i ett förebyggande arbete.

Redan på första resan träffade Esbjörn Hörnberg kvinnan som senare skulle bli inblandad i flera projekt stödda av IOGT-NTO-rörelsen och så småningom komma att grunda IOGT Vietnam: Hao.

 

Vietnam har ingen föreningsfrihet som Sverige har. Att bilda en oberoende, demokratisk och självbestämmande organisation var omöjligt och IOGT Vietnam hamnade under utbildningsdepartementet – mycket på grund av att basen till IOGT Vietnam var en redan existerande organisation för studenter som Hao drev under utbildningsdepartementets tidning som hon då var chef för.

Efter projekten i Xuan Thuy, som fick positiva utvärderingar och spreds till andra provinser, kom ett projekt där man producerade och visade sex filmer om drogproblemen i världen.

Ännu lite senare startades projektet ”Stolen Moments” – ett nationellt tv-program som handlade om alkohol- och drogproblem. Nu är vi framme i början av 2000-talet, precis innan jag flyttade till Hanoi. Parallellt med Stolen Moments växte tanken på en folkhögskola utanför Hanoi fram. Och IOGT-verksamheten inne i Hanoi växte med en rad olika klubbar med framför allt studenter som medlemmar.

 

Thanh bor nära flygplatsen, alldeles utanför staden Soc Son några mil norr om Hanoi. När jag kommer till hans hus är det fullt med cyklar utanför. Närmare 20 skolbarn är på plats för extraundervisning i engelska – Thanh tar emot två grupper på lördagar och två på söndagar. Till vardags är han lärare i bland annat engelska på den lokala skolan.

Förutom lärarjobbet och extraundervisningen hoppar Thanh ibland in och undervisar på kurser som IOGT Vietnam arrangerar. Och på morgnarna serverar han och hans fru Hanh nudelsoppa med grillat fläsk, Bun Cha, till jobbarna som ska till industrizonen en kilometer bort på morgonen.

– Jag är stolt över vad jag har åstadkommit. När jag och Hanh började jobba på IOGT hade vi ingenting. Nu äger vi en bit land och har det här huset.

Till lunchen har Thanh bjudit in flera kollegor från min tid här. De flesta har jag inte träffat sedan 2004.

Kieu har gjort karriär i grannkommunen Bac Son och är nu någon slags kulturchef där. Trung, sliten och trött, kanske efter gårdagens festande. Han har inget fast jobb, hankar sig fram med påhugg här och där. En fixartyp.

Phu och Lam. Den förre är chef för den lokala skogsvårdsmyndigheten och Lam jobbar fortfarande kvar på IOGT som ett slags allt i allo. Och så Mai. Drivande och positiv, ofta leende. Rolig att jobba med – men redan efter något halvår slutade hon på grund av att hon blivit gravid.

I dag är hon frånskild och lever ensam med sin dotter inne i tätorten Soc Son. Där driver hon flera små butiker, bland annat en framgångsrik klädbutik.

 

Något större nykterhetsengagemang går inte att spåra hos de tidigare IOGT-medarbetarna. I Vietnam finns många som inte dricker alkohol alls – 71 procent av kvinnorna och 52 procent av männen har inte druckit det senaste året enligt siffror från 2010 – men nykterhet på ideologisk grund är helt okänt.

Under lunchen tar Thanh fram två små flaskor med risvin. Flaskorna har inga etiketter.

– Nej, jag har inte gjort det själv, jag köper av en man här borta på gatan som är expert på att tillverka. Men du vet, det här är inte som spriten ni har i Sverige, där företagen stoppar i något som gör att folk blir beroende. Det här är bara gjort på ris.

Den här typen av föreställningar är vanliga. Alkohol är kopplat till starka normer om manlighet (”en man utan alkohol är som en flagga utan vind” är ett uttryck som jag fått höra många gånger) och myterna är många. Som att kommersiell alkohol skulle ha medel tillsatt som orsakar beroende.

Även om nykteristerna är många med svenska ögon sett så dricker andra desto mer. Enligt WHO ligger konsumtionen på 27,4 liter ren alkohol per år bland de män över 15 år som dricker alkohol. (Kvinnor: 0,9 liter per år). Om vi mäter på samma sätt i Sverige hamnar vi på 17,1 liter för män och 8,8 liter för kvinnor.

Samma statistik visar också att konsumtionen ökat kraftigt de senaste åren – sedan 2001 handlar det om en ökning på över 300 procent.

 

De anställda på IOGT Vietnam som jobbade här ute i Soc Son arbetade framför allt med det så kallade mobila teamet – ett alkohol- och tobaksförebyggande arbete i mellan- och högstadieskolor. Metoden byggde på forumteater. Korta scener spelades upp och medlemmar ur publiken fick sedan hoppa in i stället för en av skådespelarna för att försöka lösa situationen på ett annat, förhoppningsvis bättre, sätt.

Mitt jobb handlade mest om utbildning av personalen, föreläsningar på korta kurser för olika grupper, och om att allmänt bistå den lokala organisationen och klubbarna med vad jag kunde.

Kulturkrockar och språkförbistringar var ständiga hinder i arbetet och en stor källa till frustration. En hierarkisk arbetskultur som är svår att navigera och vänja sig vid. En ständig brist på information – att inte förstå vad kollegorna diskuterar sinsemellan gör att man tappar mycket.

På ett morgonmöte efter ett par månader på plats meddelade chefen för organisationen att man nu skulle starta utbildningen för den nyrekryterade personalen ute på IOGT-centret i Soc Son. Och att utbildningen – som jag skulle vara involverad i – skulle starta dagen efter.

Jag visste att rekryteringen var på gång. Och utbildningen för de nyrekryterade hade nog nämnts, men det här var första gången jag hörde talas om när den skulle starta. Ingen planering fanns. Alls.

Liknande saker hände gång på gång. Jag fick bra träning i att släppa mitt kontrollbehov.

 

Jag träffar den lokala IOGT-chefen Hao i en 400 kvadratmeter stor lägenhet på åttonde våningen i nybyggda ”Pacific Place”. Runt om i lägenheten står flyttkartonger.

– Vi ska snart flytta igen, till något större. Det är min son, han tycker att han behöver mer ytor för att arbeta här hemma.

I lägenheten bor Hao och hennes man tillsammans med sonen, sonhustrun och barnbarnen. Pengarna till hyran kommer framför allt från BHD, ett framgångsrikt medie- och produktionsbolag som Haos sonhustru driver. Sonen är filmregissör och två av barnbarnen är utflugna till New York för studier.

Hon är nu strax över sextio, och inte alldeles enkel att förstå sig på. Bestämd. Temperamentsfull. Har visioner men verkar ofta styras av plötsliga infall.

Hao har rötter i den tidigare samhällseliten – hennes morfar var guvernör i Hue under den siste kejsaren – inte direkt en merit när kommunisterna tog över. Hennes pappa, författaren och poeten, var för frispråkig i partiets ögon och internerades i tio år.

 

Själv är hon journalist i grunden och har jobbat som tolk för utländska journalister i landet i många år, men också i projekt finansierade av svenska Sida, som länge finansierat olika typer av utbildningsprojekt för vietnamesiska journalister.

– Jag vill inte ta emot pengar från min son och sonhustru till mina projekt. Deras främsta ansvar är deras döttrar och deras utbildning och det kostar mycket pengar att skicka dem till New York. Problemet är att folk vet att de driver ett framgångsrikt företag och då tror de att jag är rik också och att jag ska bjuda på allt. De sponsrar mig med en bil och chauffören men det är också allt.

Genom åren har Hao och IOGT Vietnam byggt upp ett utbildningscenter ute i Soc Son. Anläggningen som 2003 bestod av ett hus och ett litet kök nere vid grinden har i omgångar byggts ut med samlingssalar, större kök och enkla övernattningssalar.

– När jag var konsult åt Sida fick jag möjlighet att åka till Sverige. Där besökte jag några folkhögskolor och tänkte genast att jag ville starta en sådan skola i Vietnam. Det har varit min dröm sedan dess.

 

Under min tid i projektet talades det mycket om folkhögskoleidén och lärare från IOGT-NTO:s folkhögskolor har i omgångar varit inblandade i projekten.

Någon folkhögskola har det inte blivit. Inte så konstigt kanske, samhällsstrukturen och de allmänna förutsättningarna är radikalt annorlunda i Vietnam jämfört med Sverige. En icke-formell utbildning för vuxna med ett folkbildningsideal som bygger på demokratiska tankar är svårt att se framför sig här.

Ett utbildningscenter blev det dock. Under 2003 och 2004 arrangerade vi korta kurser, ibland varje vecka. Ofta med studentföreningar eller partiets ungdomsunion som deltagare. Mina bidrag handlade oftast om alkohol, narkotika och tobak. Mycket värderingsövningar. Ofta innehöll också kurserna gruppdynamik och övningar kring samarbete.

 

I dag har de senare inslagen tagit över helt. Den tillitsbana (med modell efter den som finns på Tollare Folkhögskola) som byggdes 2003–2004 har utökats med övningar från den amerikanska ubåtsflottans träning och alla kurser som arrangeras nu har en tydlig profil på just samarbete och gruppdynamik. Några diskussioner om alkohol eller narkotika i samband med kurserna verkar inte finnas kvar.

På området har närmare tio nya hus tillkommit sedan mitt senaste besök. Ett nytt kök, sovsalar och en enkel samlingslokal som klarar flera hundra deltagare.

Det fuktiga klimatet går hårt åt både byggnader och inredning här. Hao visar runt, stolt över utbyggnaden men samtidigt ursäktande:

– Vi måste trolla för att få till de här husen. Mycket av materialet är återvunnet från andra byggnader, vi har inte resurserna som behövs egentligen.

Stödet från Sverige försvann 2008. De projekt man drivit tillsammans med svenska IOGT-NTO-rörelsen lades ner. Den verksamhet som bedrivs i dag finansieras av deltagaravgifter och en och annan donation från Haos vänner. Och från Haos personliga bankkonto, enligt henne själv.

 

IOGT-NTO-rörelsen har fortfarande ett projekt som åtminstone delvis berör Vietnam. I närmare 15 år har rörelsen nu samarbetat med den sociala kommittén i Vietnams parlament kring alkoholforskning och alkoholpolitik.

Det har varit små projekt sett till omsättningen, men kontinuiteten börjar ändå ge resultat. Ett nätverk har byggts upp mellan alkoholforskare och parlamentariker i regionen. Alkoholfrågor diskuteras på ett annat sätt nu än tidigare och nya lagar har stiftats eller är på gång.

– I Laos och Kambodja har man kommit längre än i Vietnam när det gäller alkoholpolitik, säger Esbjörn Hörnberg.

Där har man den senaste tiden antagit ny lagstiftning. I Vietnam har man bestämt sig för att höja alkoholskatten från 2016, och det var nog delvis på grund av det seminarium IOGT-NTO arrangerade tillsammans med Världsbanken förra året. I övrigt hoppas rörelsen att alkoholpolitiken i Vietnam kommer utvidgas under året så att den täcker mer än bara trafik och våld i familjen.

 

Jag frågar Esbjörn Hörnberg vad han tror: har IOGT-NTO-rörelsens engagemang i landet sedan 1995 gjort någon skillnad?

– Det är klart att vi har gjort skillnad. Ta bara det här att ett ganska stort antal ungdomar har blivit skolade till internationalister genom kontakterna med oss. De har fått möjligheter till kontakter, resor och utbyten – det är i grunden en fredsbevarande uppgift. Vi har också fått ut information om alkohol och andra droger på ett modernt sätt i landet, jag tror faktiskt att vi fick till samtal mellan generationer om de här problemen som inte fanns tidigare. Och så alkoholpolitiken förstås.

 

Själv är jag osäker. Även om de här två åren har betytt mycket för mig personligen är det inte alldeles enkelt att se vad arbetet gav för resultat.

När jag åkte hade jag ambitioner och förhoppningar om att kunna bidra till att överföra någon slags svensk folkrörelse- och folkbildningstradition. Naivt så det förslår kanske – ska man förändra sådana saker krävs nog djupgående strukturella förändringar på en helt annan nivå.

Å andra sidan bidrog jag på ett hörn till att tusentals vietnamesiska ungdomar reflekterat över och diskuterat problemen alkohol och andra droger. Kanske ifrågasatt en och annan norm. Hundratals ungdomar i Hanoi fick en meningsfull och drogfri fritid tack vare klubbverksamheten. Och hos en och annan såddes tankar om både demokrati och folkbildning.

Det är också lätt att se att det har gått bra för dem som var allra mest involverade i projekten vi jobbade med. De allra flesta har gått vidare och har bra jobb, en trygg karriär.

Som Thanh säger:

– Det vi har nu är mycket tack vare IOGT.

Dela artikeln:
0