Hos IOGT-NTO:s teatergrupp ”Tro, hopp och kärlek” i Umeå är alla välkomna. Teatern ger röst åt de utsatta och ger deltagarna möjlighet att växa.
Det är ett taggat teatergäng som den här tidiga fredagsmorgonen samlas utanför Bakfickan i IOGT-NTOs ordenshus i centrala Umeå. Tore och Sören är bland de första på plats. Sören är glad som en sol och visar upp en ficklampa han har med sig, samtidigt som han skrattar så att han nästan kiknar. Han vänder och vrider på lampan.
– Ficklampa! Ficklampa, säger han och fnissar igen.
Efter en stund droppar Christopher, Mathias, John-Olof, Ingemar, Anne-lie och Lars-Gunnar in en efter en, liksom pjäsförfattaren, regissören och journalisten Leif Stenberg. Snart ska de alla hoppa in i en minibuss för avfärd mot Returmarknaden, en bit utanför stan, där de ska repetera en scen ur pjäsen ”Verandan” inför publik. Pirrigt?
– Nej. Jag har inga repliker, jag spelar bara schack. Jag har så dåligt närminne. Du kan säga en mening tre gånger till mig men jag glömmer allt med en gång, förklarar Tore utan krusiduller.
Väl framme vid Returmarknaden – som är en samlingsplats för människor som på olika vis hamnat utanför samhället – blir det snabba ryck. Klockan nio är det tänkt att den korta föreställningen ska starta och det krävs både rekvisita till scenen, som är förlagd till ett hörn av matsalen, och till skådespelarna. Christopher, som spelar kvinna i denna mycket mansdominerade pjäs, klämmer in sin voluminösa kropp i en orange klänning. På huvudet placerar han en blond peruk och voilá: förvandlingen är klar. Sören, som spelar polis, viftar skrattade med en vit batong och ser helfestlig ut i svart hatt och knallgul rock.
Utanför rummet där ensemblen byter om, börjar publiken samlas. Skådespelarna är peppade och vill börja så snart som möjligt.
Leif Stenberg, regissören och eldsjälen som har arbetat med den här gruppen i två år, öppnar föreställningen genom att berätta att det hela började för sex år sedan. Inspirerad av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson började han leda existentiella samtal på Bakfickan med människor som hamnat på sned. Missbrukare, kåkfarare, utvecklingsstörda och psykiskt instabila.
– Det var många ”busar” som kom och ville vara med och herregud vilka samtal vi hade! Om längtan efter kvinnor, vänskap, om relationen till föräldrar och barn och om ofattbart svåra upplevelser. Ur deras berättelser växte så småningom idén att bilda teatergruppen ”Tro, hopp och kärlek”. Tanken är att alla som vill får vara med efter förmåga. Här frågar vi; vad kan just du tillföra? Pjäsen ”Verandan” bygger på skådespelarnas egna berättelser och erfarenheter ur livet, säger Leif och tillägger att pjäsens karaktärer utvecklas och växer under arbetets gång. Poängen med det här projektet är vägen mot målet, inte målet i sig. Att deltagarna ska få ett ökat självförtroende och ha ett sammanhang att växa i är centralt.
– Men vi har sagt att 2014 ska vi vara klara att framföra pjäsen. Då är det kulturår i Umeå och vi har en verklig chans att visa vilka vi är och göra våra röster hörda inför politiker och etablissemang. Vi är en teatergrupp direkt från gatan och vill inte att någon ska tycka synd om oss, vi vill ha respekt!
Leif berättar att teaterprojektet sponsras av bland andra NBV, ABF, kommun, landsting och stat. Man tampas med problem som en ”vanlig” teatergrupp inte har. Många av skådespelarna saknar tänder, vilket försvårar deras artikulation. Många har svårt med tider och att anpassa sig till scheman och regler av olika slag.
– Man kan inte forcera fram resultat. Det är en balansgång mellan att inte kräva alltför mycket och driva gruppen framåt, annars blir det ju ingenting. Och jag upplever att många av deltagarna har utvecklats enormt positivt under de år vi har hållit på. ”Verandan” har vi börjat repetera nu under hösten, men dessförinnan har vi satt upp den bejublade föreställningen ”Varghajen och Rödluvan”.
Leif poängterar vikten av att inte bara sträva mot ett färdigt resultat, utan mer se till gruppens välmående under arbetets gång. Man träffas då och då och repeterar, här handlar det inte om någon kadaverdisciplin, utan om att ha kul ihop! Men han håller daglig kontakt med de flesta, telefonledes. Han är en skön blandning av kompis, coach, pappa, ledare och regissör.
Och jo, skådespelarna verkar onekligen ha kul på ”scen”. Christopher, som spelar Lola, en omvänd alkoholist med bibeln i högsta hugg, river ner skratt med sin tordönsstämma. Hon vill få alla nyktra, vilket inte visar sig vara så enkelt. Scenen tar en kvart att spela upp och replikerna sitter som en smäck, även om en och annan kräver en puff i sidan för att leverera.
Christopher, som är den som synts och hörts mest på scenen, är stolt över att spela kvinna.
– Det är en tragikomisk roll. Jag tycker den har djup. Och jag tycker det känns roligt att spela kvinna och få utforska min egen fantasi, säger han och river av sig peruken.
Det är ett uppsluppet gäng som åter äntrar minibussen för avfärd mot ordenshuset. Leif är lika glad han. För honom är den här teatergruppen en livsstil. Han har alltid drivits av ett socialt patos i sitt arbete som frilansjournalist och brinner för att ge de utsatta i samhället en röst. Han har bland annat gjort radiodokumentärer åt Sveriges Radio. Han är oerhört mån om sina adepter och skyddar dem som en hök mot alltför stor medial exponering.
– Jag är rädd för att det ska bli någon sorts socialporr av detta. Vi har viktiga saker att berätta och vill tas på allvar. Det upplever vi också att vi gör här i Umeå. Politikerna lyssnar och är intresserade. Det känns unikt. Men målet för oss är ändå främst gemenskap, glädje och skratt.
Maria Zaitzewsky Rundgren