På senare tid har det talats allt mer om medberoende och hur viktigt det är att vi vågar prata om det. Varför är det viktigt tror du?
– Ordet medberoende har seglat upp senaste tiden i media. Själv har jag valt att skriva om anhörigskap i vid mening. Vad innebär det att vara anhörig till en person man älskar men som lever i beroendeproblematik? Anhörigfrågorna är så klart viktiga eftersom det nära varje beroende människa sannolikt finns flera mer eller mindre olyckliga anhöriga som far illa på olika sätt. Våra erfarenheter måste ju få existera lika mycket som den beroendes.
– Det är också spännande att genom litteraturhistorien super män grandiost. Missbrukaren står i fokus, medan till exempel kvinnorna gestaltas som medberoende oavsett klasstillhörighet. Men på senare år har barn och andra anhöriga till alkoholister och narkotikamissbrukare trätt fram och vittnat om en tillvaro av tillitsbrist, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld, saknad, sorg, skam. Samma tendens finns inom musiken. Jag tror allt detta bidrar till att vi diskuterar anhörigperspektivet mer och mer, det är välkommet. Varje gång drogrelaterade frågor diskuteras bör anhörigperspektivet finnas med lika naturligt som barnperspektivet ska finnas med när vi planerar städer.
På vilket sätt tror du att din bok ”April i Anhörigsverige” kan bidra till att lyfta den här frågan?
– Den tycks ha öppnat en slags sluss. I alla fall har jag redan fått mängder med brev, de kommer från människor som känner sig sedda, som också har erfarenhet av anhörigproblematik. Svårt att säga på vilket sätt boken kommer att bidra, men säkert kommer den att läsas av många. Det är min känsla. Jag vet att vi är många. Hur många alkoholister det finns i världen? Lägger vi till narkotikamissbruket så blir siffran antagligen outhärdlig. Att ens försöka se de anhöriga kring totalsumman är plågsam.
Var det din avsikt att lyfta den här frågan när du skrev boken – eller hade du andra drivkrafter också?
– Som författare har jag inga andra avsikter än att skriva så bra jag förmår om angelägna ämnen. Jag utgår från att det som är angeläget för mig också är det för andra. Men så klart hoppas varje författare att böckerna vi skriver blir lästa. I ”Oktober i fattigsverige” dök jag djupt i frågor om social utsatthet/fattigdom. I ”April i Anhörigsverige” borrar jag i anhörigfrågorna. Att djupborra som jag gör i ämnen hoppas jag visa på komplexiteten i frågan. Det är aldrig så enkelt som man tror. Det var också viktigt för mig att skriva en körsång, det vill säga föra fram mångas röster i anhörigfrågan, inte bara min egen.
Hur har din uppväxt med missbrukande föräldrar påverkat dig som person? Hur märker du av det i din vardag/ i dina relationer?
– Vi är många som har erfarenhet av att levt nära familjemedlemmar som är sjuka i eller av beroende. Vi blir lika varandra. Det är det jag försöker skriva fram i boken. Alltså detta, att vi kan som nioåringar och femtioåringar utveckla samma slags erfarenheter. Också jag blev en människa som avvecklade egna behov, levde med skam, blev tyst och väldigt ledsen och fick svårt med relationer eftersom jag var så inställd på att jämt bli sviken. Men det går att läka. När vi läker kan alla ”dåliga sidor” utvecklas till fina och bra egenskaper.
Många barn som växer upp med missbruk går under. Du överlevde. Varför?
– Många går under, ja, eller börjar själv missbruka, men absolut inte alla. Det går dessutom att vända skutan innan man går under. Personligen var jag rädd för droger, det gav mig möjlighet att söka vägar på andra håll. Jag hade nog en slags inre kompass som hjälpte mig att söka mig åt håll där jag kunde utvecklas. Jag ville leva, tror jag. Det har förstås också inneburit terapi, anhörigbehandling med mera.
Hur ser ditt eget förhållande till alkohol ut?
– Utnämner mig i boken till ”måttlighetens drottning”. Har alltid tyckt om att vara närvarande, därför har alkohol/droger aldrig varit viktigt för mig. Många år, till exempel när mina barn var små, har jag avstått alkohol helt, men numera dricker jag gärna vin till en god middag.