Kring millennieskiftet kastade NSF-scouten och numera ledamoten i IOGT-NTO:s förbundsstyrelse, Per Eriksson, ankar efter en långseglats. Nu är det dags igen. I dagarna kastar 43-åringen loss för åter att ge sig ut på en ensamseglats på världshaven.
Varför ger du dig ut på en ny resa?
– Jag har jobbat väldigt hårt de senaste åren och var nära att gå in i väggen. Jag valde under lång tid att ignorera signalerna. Jag tänkte att sedan, när det här projektet är över, då ska jag ägna mig åt mig själv. Men sedan kommer aldrig. Jag insåg att det inte längre fungerade att skjuta mitt välmående på framtiden. Jag började fundera på vad jag ville med mitt liv. Vad engagerar mig? Hur hittar jag en mening? Och kom fram till att jag vill ge mig ut på en långsegling igen. Jag köpte en 10 meter lång segelbåt och har hållit på hela vintern med den så att den nu ska vara klar för avfärd.
När reser du?
– Vilken dag som helst nu, jag är redo. Under vår vackra nordiska sommar ska jag stanna i Bottenviken och segla uppför norrlandskusten och sedan nerför den finska kusten. Jag har aldrig sett Finland, så det blir intressant. I augusti hoppas jag befinna mig på västkusten och därefter seglar jag troligen uppåt Norges kust. Möjligen stannar jag i Norge och jobbar över vintern. Eller så drar jag ner till Portugal och så småningom Medelhavet. Jag tänker också segla till Svarta Havet. Det blir ett annorlunda sätt att se och uppleva de länderna.
Blir det att korsa Atlanten efter det?
– Ja, troligen. Jag planerar att vara borta i ett par år, så jag har gott om tid. Jag räknar med att stanna lite längre på några ställen och jobba innan jag drar vidare. Jag har sparade pengar som bör räcka i tre år, men det är ju inte fel att dryga ut kassan. Jag räknar med att spendera cirka 50 000 kronor per år.
Känns det inte läskigt att segla helt ensam?
– Nej, jag tänker inte så. Jag trivs ensam och vet att jag klarar det. Men det finns ju inget egenvärde i att vara själv hela tiden. Jag hoppas på att jag delar av resan ska få sällskap av några som vill följa med. Men visst, om det händer något så är man ju ganska utelämnad, då gäller det att ta tag i saker. Mina anhöriga är väl lite oroliga, men mest av allt delar de min glädje. Det här ska bli ett härligt äventyr och en stor personlig utmaning förstås.
Kommer du att blogga om resan?
– Ja, kanske så småningom. Men jag får se upp så att det inte blir för mycket. Själva poängen med resan är ju att inte omge sig med en massa måsten. Vi får se hur det blir.