Patrik Skog: ”Jag trodde att mitt liv var slut”
Patrik Skog. Foto: Lisa Olaison

Patrik Skog: ”Jag trodde att mitt liv var slut”

När hans femåriga son Kevin dödades trodde Patrik Skog att livet var slut. Uppvuxen i en dysfunktionell familj låg missbruket nära, men IOGT-NTO och musiken blev räddningen.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Den värmländska orten Arvika är för evigt förknippad med lille Kevin, som 1998 dödades av två andra barn vid en sjö. Det ovanliga och brutala dådet hamnade på löpsedlarna och Kevins pappa, Patrik Skog, sjönk ner i en djup depression. Men han lyckades klamra sig fast vid livet genom att komponera den vackraste, sorgsnaste musik han förmådde. Tonerna blev hans dagbok och sorgesång.

– Nej, sorgen efter Kevin går aldrig över. Men jag har lärt mig att leva med den, säger Patrik, som i dag arbetar som vaktmästare på en skola i Arvika.

Han stortrivs och tycker att jobbet har fått honom att öppna upp och bli mer social.

– Jag är i grunden en ensamvarg och i början höll jag mig för mig själv, men nu gillar jag att vara bland människor. Jag har förändrats mycket.

Han har varit Arvika trogen genom åren och tycker att Karlstad – där vi träffas för intervjun – känns stort och stimmigt.

 

Det var i Arvika som Patrik 2010 kom i kontakt med IOGT-NTO. Han erbjöds arbetsträning och hjälpte bland annat till med att fotografera av gamla bioaffischer. Snart blev han medlem. Dels för att han mår dåligt av alkohol, dels för att hans far var alkoholist.

Att Patrik själv inte blev missbrukare är något av ett mirakel med tanke på hans dramatiska livshistoria. Han är medveten om den potentiella risken att börja dricka som vuxen när föräldrarna är alkoholister och barnen tvingats kliva över stupfulla människor i hemmet. Så var det för Patrik och hans syskon när de växte upp i Kramfors. Mamman drack inte, men led period­vis av depressioner.

– Jag såg aldrig någonsin pappa nykter. Jag och min bror Tomas, som är den av mina syskon som jag står närmast, fick klara oss mycket själva. Som tur var hade vi alltid varandra. Det har skapat ett särskilt band mellan oss som fortfarande är starkt. Tomas är min bästa vän, säger Patrik och tar en klunk svart kaffe.

Oron över att något skulle hända pappan var konstant. När mamman mådde dåligt placerades barnen tillfälligt i fosterhem. Hos några familjer fungerade det, hos andra inte alls. Men Patrik hade något som gjorde att han lyckades uthärda och överleva, han hade musiken.

Musikaliteten har han ärvt från sina föräldrar. Pappan spelade dragspel, mamman gitarr och morfar var musikdirektör.

– Vi var en musikalisk familj och när jag var sju år började jag spela orgel. Jag flydde in i musiken när mina föräldrar grälade. Tonerna dämpade min rädsla, min oro och mina tankar. Musiken fungerade som ett mjukt duntäcke. Jag kände mig tryggare och lugnare när tonerna strömmade ur orgeln, säger Patrik.

 

Foto: Lisa Olaison

Foto: Lisa Olaison

Under åren som följde använde han musiken som ett sätt att kanalisera de känslor han inte kunde sätta ord på. Inspiration hämtar Patrik från sitt inre och han berättar att många upplever hans musik som sorgsen.

– Så var det då och så är det fortfarande. Jag tycker att det är lättare att skapa utifrån sorg och vemod än ur glädje och lycka, säger Patrik, som fram tills helt nyligen har hållit musiken mest för sig själv.

Han har inget behov av att nå ut eller bli känd. Han skapar musik för att må bättre, för att bearbeta smärta. Musiken är ett måste i hans liv, utan musiken är han ingenting, tycker han. Han skulle förtvina själsligen.

På senare tid har han så smått börjat sjunga igen. Han sjöng en del innan Kevin dog. Efteråt tappade han förmågan, viljan, rösten. Nu har han påbörjat ett sam­arbete med andra musiker och sjunger även duetter med en av sina döttrar. Mest på skoj, för att se vart det leder. För första gången i livet ingår han i ett större musikaliskt sammanhang.

Han talar entusiastiskt om sitt skapande och kärleken till musiken i nästan varje andetag. Jag får lyssna på några av hans låtar i mobilen och han ber om ett omdöme: vad tycker du?

Lyssna på Patrik Skogs musik (öppnas i nytt fönster): Welcome

Det är drömskt, vackert, känslosamt, och jag slås av kontrasten mellan Patriks något slitna yttre och den krispigt klara klangen och det själsliga djupet i hans låtar. Han bär inte bara på en historia, utan många. Och de vill bli berättade och vill beröra.

Han var bara 18 år när han blev pappa för första gången. Dottern Jessica är i dag 26 år gammal. Men förhållandet med mamman höll inte.

– Jag var för ung, för omogen och för självisk, trots att jag inget hellre ville ha än en fungerande familj. Musiken gick före allt och det är stor anledning till att många av mina relationer har gått i kras. Jag flydde in i musiken i stället för att ta tag i problemen och valde att skapa kaos i stället för stabilitet. Jag återskapade omedvetet det kaos jag hade vuxit upp i, säger Patrik.

 

Under många år gick han in och ut ur olika förhållanden. Han har sammanlagt fyra barn, varav tre är i livet, med fyra olika kvinnor.

Kort efter att han träffade Teres blev Kevin till. Men innan pojken ens hade nått koltåldern hade de separerat. Han hade just fått igång en regelbundenhet i umgänget med sonen när det otänkbara inträffade.

Patrik berättar om dagen han aldrig ska glömma, den 16 augusti 1998:

– När jag per telefon fick beskedet att något allvarligt hade hänt Kevin fylldes jag av en isande skräck. Jag tog mig direkt till sjukhuset i Arvika där Kevin fanns. Då visste jag inte om han levde. Jag och min bror Tomas åkte dit tillsammans. Det var den längsta bilfärd jag varit med om. I väntrummet på sjukhuset fanns Teres och några av hennes släktingar. Alla upprivna och oroliga. Det var Teres pappa som hade hittat Kevin livlös, säger Patrik.

Han tystnar ett ögonblick. Harklar bort det tjocka i halsen och fortsätter.

– Efter en stund kom en läkare ut till oss berättade att upplivningsförsök gjorts, men att Kevins liv inte gick att rädda. Hela min värld föll ihop i det ögonblicket.

Patrik fick gå in till sin son, blytung i kroppen, och såg honom ligga på en brits.

Så här beskriver han i boken Mitt liv, Kevin och musiken (Norlén & Slottner) den sista gången han såg Kevin:

”Jag kände på hans ansikte, som nu var kallt, ögonen var bara halvt slutna. Jag drog handen genom hans hår. För bara några dagar sedan hade han varit en varm, glad kille som förväntansfullt hade legat och väntat på att jag skulle fortsätta att sjunga på hans egen god natt-visa.”

Efter Kevins död flydde Patrik in i en egen värld, där endast skapandet av musik i någon mån förmådde lindra smärtan, saknaden och sorgen. Om Kevin hade dött av en olyckshändelse – som man först antog – hade kanske sorgearbetet kunnat påbörjas.

Men det visade sig snart att polisen misstänkte att Kevin bragts om livet. Och när utredningen så småningom kom fram till att det var två barn som dödat Kevin efter att en lek spårat ur, hamnade de anhöriga i medieljuset. Patrik, som tyckte att journalisterna bara lyfte fram Teres sorg, kontaktade själv tidningar för att få berätta. Det är något han ångrar i dag.

– Jag var som bedövad och borde ha avstått. Senare valde jag att avböja alla intervjuer om Kevin, säger Patrik, som när skriverierna lagt sig helt gick upp i musiken.

Han varken åt eller drack ordentligt och låtarna han skrev var mörka. Än i dag vill han helst inte låta andra lyssna på dem.

– Jag blev besatt av att komponera och stängde ute andra människor, till och med min bror. Jag isolerade mig mer och mer och började ifrågasätta min existens. För mig handlade det om att komponera eller dö. Musiken blev min drog under en lång tid. Besatthet blir ju som ett slags missbruk, funderar Patrik.

Så småningom blev han erbjuden terapi och antidepressiv medicin och med åren lättade smärtan en smula. 2009 träff­ade han Lena, kvinnan som han i dag är särbo med.

Foto: Lisa Olaison

Foto: Lisa Olaison

– Jag var jätterädd att hon inte skulle gilla att jag ägnar så mycket tid åt att komponera. Men jag kände att jag inte ville kompromissa om min musik, så jag gav henne valet att sticka. Hon stannade kvar och hon accepterar mig som jag är. Lena har hjälpt mig att ta mig ur mörkret, hon är min hjältinna!

För några år sedan beslutade sig Patrik för att skriva ner alla sina upplevelser och erfarenheter. Till slut blev det till en bok.

– Den är ett slags bokslut över det som varit. Men jag vill också förmedla hopp och inspiration till framför allt ungdomar. Jag är ett levande bevis på man inte måste bli missbrukare bara för att man växer upp med missbruk, säger Patrik.

Dela artikeln:
0