Överlevaren Leif Andrée
Foto: Kristina Sahlén

Överlevaren Leif Andrée

Leif Andrées uppväxt präglades av fattigdom, alkohol och våld. Men han har alltid varit en överlevare, och hittade i unga år in i skådespeleriet via NBV:s teaterverkstad.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Applåderna tycks aldrig ta slut när den folkkäre skådespelaren Leif Andrée en regntung söndagskväll avslutar sin föreställning Leif på Stockholms stadsteater. Han står kvar i dunklet på scenen och tar emot publikens hyllningar. Några kommer fram och tackar för att han bjuder på sig själv och sin hisnande livshistoria, som rymmer så mycket mörker, men också ljus och skratt.

– Jag står alltid kvar på scenen, så att de som vill får komma fram. Många är väldigt berörda, säger Leif Andrée medan han med flinka fingrar dukar fram udda koppar och fat, té i kanna, hembakat kumminbröd, ost och smör.

Han sitter inte still många sekunder utan far fram och tillbaka mellan köksbordet och den röriga diskbänken. Drar ofta händerna genom sitt burriga hår som tenderar att falla ner i pannan, och låter orden flöda fram i kaskader av utvikningar. Han pratar fort och lite andtrutet, som om orden inte alltid håller jämna steg med tanken. Leif Andrée är mycket, både i sin fysiska uppenbarelse och som person. Bullrig, varm, pratglad, bohemisk. Det står kaxigt Leif på t-shirten han bär. Naglarna är hårdrockigt svartlackade. Frågan måste ställas.

– Åh, det är för Leif. Ingen idé att ta bort mellan föreställningarna, säger han med ett snabbt leende.

Så här i backspegeln är han glad att han vågade tacka ja till att göra Leif. Men det var ingen självklarhet. Idén kom inte från honom själv, utan från regissören Lucas Svensson, som tyckte att skådespelarens brokiga livshistoria var så fascinerande att han ville skapa en teaterföreställning utifrån valda minnen från framför allt uppväxten. För Leif Andrée var det viktigt att det inte blev sentimentalt. Därför finns humorn med för att balansera svärtan.

– För mig har det varit en process och en inre resa. Jag har ju ägnat många timmar åt att berätta. Gamla minnen har väckts till liv. Vissa saker känns fortfarande jobbiga att prata om trots att jag nu gjort föreställningen massor av gånger. Som misshandeln av min mamma. Det berör mig illa varje gång, säger han sakta.

Foto: Kristina Sahlén

När Leif Andrée var 14 år träffade hans mamma en man med psykopatiska drag. Mannen var lynnig och elak och hans humör kunde skifta på en sekund. En falukorvsskiva som inte stekts enligt hans önskemål kunde utlösa knytnävsslag och blodvite. Mamma Margit var ofta blåslagen, men bortförklarade skadorna med att hon gått in i ett skåp eller ramlat.

– Hon erkände aldrig hur hemskt det hade varit. Hon förnekade våldet och sa att han möjligen gett henne en puff, men att det inte var så farligt. Först mot slutet, innan hon dog, medgav hon att det nog inte var så smart att bli tillsammans med honom.

Leif Andrée suckar och skakar på huvudet.

Mamma Margit dog 2015 och kanske var hennes bortgång en bidragande orsak till att Leif Andrée kände sig redo att berätta sin livshistoria – som på många vis är sprungen ur hennes val. Hon var en mamma som på samma gång älskade sina barn, men inte tog hand om dem . Leif Andrée stod henne nära, men beskriver henne lakoniskt som ”strulig”.

Gamla minnen har väckts till liv. Vissa saker känns fortfarande jobbiga att prata om.

Hon fick första sonen Lasse med sin ungdomskärlek och några år senare sonen Leif med en ny man. Men relationen tog slut och Margit klarade inte av att ta hand om sina söner. De fosterhemsplacerades och Leif Andrée hamnade som treåring hos ett barnlöst par som fäste sig mycket vid honom. Efter att han kom hem igen höll de kontakten och han var ett efterlängtat sommarbarn hos dem under hela barndomen. Senare kom Lasses pappa åter in i bilden och familjen utökades med ytterligare två pojkar. Men Leif Andrées biologiska far blev aldrig en del av sonens liv.

– Vi har väl träffats sammanlagt nio gånger. Det är en sorg att jag aldrig fick lära känna honom.

Leif Andrée berättar att barndomsåren efter att Lasses pappa blev hans styvpappa, var lyckliga. De var en familj som alla andra. Men visst dracks det en del, alkoholen var alltid närvarande vid begravningar, festliga tillfällen och högtider.

– Det finns alkoholism på bägge sidor av släkten och bland annat min morfar dog av sjukdomen. Men vi hade inga sociala problem. Livet var gott fram tills min styvpappa dog av cancer. Då rasade allt för mamma och hon sökte tröst i flaskan, säger Leif Andrée.

Min tränare blev en förebild och simningen höll mig borta från alkohol och sniffning.

Änkepensionen spenderades på Systembolaget och de fyra barnen lämnades ofta vind för våg. I sin föreställning berättar Leif Andrée hur hans mamma periodvis försvann i flera dagar. Då var det upp till honom att se till att småbröderna fick mat och kom iväg till skolan. Han täckte upp för sin frånvarande mor och ljög för lärare och andra för att skydda henne och familjen. Brodern Lasse var redan då ute på hal is. Han skulle senare hamna i ett missbruk som tog hans liv när han var 49 år.

Till frukost, lunch och middag serverades många gånger gröt i olika varianter – pengar till riktig mat fanns inte. Leif Andrée började dela ut reklam och tidningar i Östberga, där de bodde, för att dryga ut hushållskassan. Han slet dygnets alla vakna timmar med jobb, skola och med att ta hand om syskon och mamma. Han hatade hennes drickande och avskydde att komma hem från skolan och hitta henne berusad tillsammans med grannfruar. Det festades och söps helg som vardag och ibland ringde grannarna polisen, när fylleslagen blev högljudda.

– Det var fanimej inte kul. Det hände att jag tömde pavorna i vasken i ett försök att få stopp på mammas supande. Men det hjälpte ju inte, säger Leif Andrée och rycker på axlarna.

Vanmakten och oron var hans ständiga följeslagare. Men som den överlevare han är fann han snart en livlina att greppa tag i – simträningen.

– Den blev min räddning. Jag blev snabbt duktig och den gav tillvaron struktur. Min tränare blev en förebild och simningen höll mig borta från alkohol och sniffning som många i min ålder ägnade sig åt, säger Leif Andrée, som också fann tröst i musiken, punk och David Bowie.

Leif Andrée, skådespelare, fotograferad i sitt hem på Södermalm i Stockholm. Foto: Kristina Sahlén

Men så gjorde en ny styvpappa entré. Kanske skulle det nu bli bättre hemma, tryggare?

– Vi var glada för mammas skull. Men han var butter och bestämd. Efter tre veckor small det för första gången. Sedan gick det bara utför. De drack tillsammans, han och mamma, och i fyllan blev det ofta slagsmål. Han var en skrämmande oberäknelig typ, hotfull och grym. Man visste aldrig var man hade honom. Jag sökte hjälp hos skolans kurator men hon frågade mig bara om jag hade pratat med honom, säger Leif Andrée och skrattar torrt.

Efter två outhärdliga år av våld i hemmet tog han chansen och flyttade till Sundsvall med sin simtränare och två lagkamrater. Då hade det gått så långt att styvpappan hamnat på sjukhus efter att storebror Lasse slagit en yxa i huvudet på honom.

Leif Andrée tar ett djupt andetag. Den här vidriga scenen finns med i föreställningen, eftersom han inte vill hymla om hur illa det faktiskt var.

– Det var i oktober 1978. Vi kom hem och hittade mamma svårt misshandlad, det var blod överallt i lägenheten. Då rann det över för Lasse. Han hämtade en yxa och slog honom i skallen med den trubbiga änden. Han hamnade på sjukhus och Lasse i fängelse. Lägenheten fick vi renovera, så förstörd var den. Men efter den händelsen rann förhållandet faktiskt ut i sanden.

Efter flytten till Sundsvall vände det sakta för Leif Andrée. Men det var tungt i början. Han hade halkat efter i skolan på grund av hemförhållandena och hade svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro som inackorderad hos en frireligiös familj. Han kände sig ensam och tvingades bli vuxen snabbt. Av en slump fosterhemsplacerades småbröderna i Sundsvall efter misshandeln, så de hade i alla fall varandra.

Jag har gjort en klassresa. Men ångesten finns där ändå.

Leif Andrée i pjäsen Leif

Leif Andrée hann bli 24 år innan han flyttade tillbaka till Stockholm. Under en period försökte han sig på att jobba som snickare tillsammans med Lasse, men insåg att han helst av allt ville bli skådespelare. Han kunde nämligen inte glömma sitt första möte med teatern. Åtta år gammal var han med i en skolpjäs – och blev förtrollad.

Så i stället för att fortsätta slipa trösklar började han på NBV:s teaterverkstad, och därefter hamnade han på teater Galeasen. Resten är historia. Han hör i dag till de mest respekterade inom sitt yrke och älskar sitt jobb. Men han har haft en tendens att ta på sig för mycket, kanske som ett sätt att hålla ångesten, som han har dragits med hela livet, stången.

Han har medverkat i filmer, tv-serier och teaterproduktioner, ofta samtidigt. Periodvis under livet har han självmedicinerat med alkohol. Efter skilsmässan från sin första fru föll han ner i ett svart hål. Han flydde till flaskan och medger utan omsvep att han drack alldeles för mycket. Men han skötte alltid jobbet och höll fasaden uppe – precis så som hans mor alltid gjort.

Händerna borrar sig återigen genom hårmanen. Blicken fastnar i taket innan han fortsätter:

– Jag går hos en terapeut vid behov, det är jätteviktigt att prata. Jag vet att jag har mycket att vara tacksam över. Jag har en underbar familj, ett jobb jag älskar och jag har gjort en klassresa. Men ångesten finns där ändå, troligen som en konsekvens av min uppväxt. Jag hoppas att jag genom min föreställning kan stärka andra som liksom jag har haft en utsatt barndom.

Dela artikeln:
0