I rörelse

Nytt hopp för Roslagens hopp

I mars framträdde en engagerad och entusiastisk ordförande i tidningen. Tre månader senare är han uppgiven och vet inte ens om föreningen kommer att överleva. Förhoppningsvis kan föreningen få hjälp att hitta en väg ur krisen.

På ett uppslag i Norrtelje tidning den 31 mars berättar Thomas Sving, ordförande i IOGT-NTO-föreningen Roslagens hopp, om sina visioner för föreningen och lokalen i centrala Norrtälje. Artikeln var samtidigt ett upprop för att stärka nykterheten i Norrtälje.

Tre månader senare träffar Accent Thomas Sving i högsommarvärmen utanför hans arbetsplats, Länna kyrka, där han är kantor.

– Det har inte riktigt blivit som jag hoppats. Just nu har luften gått ur och jag vet inte om föreningen kommer att överleva. Jag ville göra ett upprop och få fler att tycka att vi måste göra något, men jag känner mig väldigt ensam. Jag funderar faktiskt på om jag verkligen orkar fortsätta med det här, säger han.

Thomas Sving berättar att han själv vuxit upp i ett helnyktert hem. Föräldrarna var pingstvänner, vilket innebar att de inte drack, men en av familjens nära vänner, som ofta var på besök, hade problem med alkohol.

– Det ledde till en skräck för alkohol att se hur han förvandlades när han var full, men ändå fanns det en skärpa och intelligens hos den mannen som gjorde att jag ändå beundrade honom, säger Thomas Sving.

Ur erfarenheten växte ett engagemang för nykterhet.

– Jag tycker att vi måste våga sticka ut hakan mera och tala om nykterhet och alkoholens konsekvenser. Inte långt från vår lokal sitter folk och dricker på parkbänkarna. Vi borde be dem komma in till oss istället, bjuda dem på en tallrik soppa eller en ostsmörgås. Jag skulle vilja få igång ett samarbete med socialtjänsten, säger han.

IOGT-NTO:s lokal i Norrtälje ligger centralt alldeles intill ån som flyter genom staden.

– Läget är jättebra. Jag skulle önska att den utnyttjades mer. Det är inte bara en byggnad. Den ska fyllas med människor också. Min dröm är att få igång dagträffar, en gång i månaden eller så. Några pigga pensionärer kunde ha hand om träffarna. De skulle inte nödvändigtvis behöva vara medlemmar, säger han.

Idag har föreningen kulturträffar sista fredagskvällen i månaden under skolterminerna.

– Vi har haft Roslagens Elvis på besök, kyrkokören sjöng in våren, kulturpersonligheter som Esse Jansson (tidigare kulturredaktör på Norrtelje tidning) och Bengt Ericsson (Kultur- och fritidsnämndens ordförande). Då har vi alltid kaffeservering. Det brukar komma mellan 25 och 60 personer. Ungefär en tredjedel av de som kommer är medlemmar, säger han.

Det är inte de enda aktiviteter som försiggår i lokalen.

– Vi hyr ut till Viktväktarna och till en squaredans-klubb. Nattvandrarna utgår också härifrån eftersom en av våra medlemmar är aktiv där. Ändå hoppas jag mest på att vi själva ska få igång fler verksamheter, säger han.

En medlem hörsammade uppropet i Norrtelje tidning.

– Hon anordnade en zumba-kväll. Det var en prova-på-kväll och det kom någonstans mellan 40 och 50 personer. Till hösten hoppas vi få igång en zumbakurs i samarbete med NBV, säger han.

Han ser också framför sig aktiviteter som bordtennis, brädspel eller bridge.

Vad är det som hindrar er?

– Ingenting, egentligen, säger Thomas Sving med ett lite generat leende, men vi har inte hittat formerna hur vi ska arbeta och inte personerna heller, säger han.

Trots att det bara är tio mil till Stockholm tycker han att avståndet känns stort.

– I Stockholm förstår de inte att vi har svårt att hinna med. Vi förväntas åka dit på kurser och utbildningar och vara med på olika saker, men vi måste fundera över hur vi kan jobba i Norrtälje stad. Vi är en liten stad med stora behov, säger han.

Du har inte varit i kontakt med Stockholmsdistriktet för att se om de istället kan vara en resurs?

–Nej, det har jag faktiskt inte. Tänk om de kunde komma hit och prata med oss och lyssna på våra behov. Det vore en lättnad att hitta former för verksamheten som passar oss. Om vi kunde få hjälp och stöd skulle det kännas bättre och inte så ensamt, säger han.

Föreningen har haft det motigt.

– Erik Jansson, vår ordförande, omkom i en bilolycka 2010. Då gick luften ur föreningen och vi hade ingen verksamhet ett tag. För tre år sedan tog jag över. Jag hoppas verkligen att vi kan få fart på verksamheten igen. Det kanske är enklare än vi tror – om vi bara börjar.

Vilken hjälp kan en förening få?

Andrea Lavesson. Foto: Nathalie C. Andersson
Andrea Lavesson.
Foto: Nathalie C. Andersson

– Distriktet kan vara en resurs här; att distriktskonsulenten eller någon i styrelsen åker upp och pratar med dem. Utvecklingskonsulenten här på förbundet kan också hjälpa till med idéer och nya infallsvinklar, säger Andrea Lavesson, chef för engagemangsavdelningen på IOGT-NTO.

Anna Elgh, distriktskonsulent i Stockholm dit Norrtälje hör, bekräftar att distriktet kan vara en resurs.

Anna Elgh. Foto: Eva Ekeroth.
Anna Elgh. Foto: Eva Ekeroth.

– Det är vårt uppdrag att hjälpa och stötta föreningarna, men de måste höra av sig till mig och berätta att de har problem. I princip kan man få hjälp med det som behöver redas ut, säger Anna Elgh, konsulent i Stockholmsdistriktet dit Norrtälje tillhör.

Hon säger att det för vissa föreningar bara rullar på, medan andra kan behöva sätta sig ner med någon utifrån för att komma loss. Då kan hon vara en resurs.

– Enklast är det kanske för de nischade föreningarna, som till exempel den relativt nystartade IOGT Atlet. De tränar tillsammans. I större städer kan man ha föreningar som riktar in sig på en typ av aktivitet, men på mindre orter är det inte lika lätt. Där alla är hänvisade till samma förening kan det vara svårare att komma fram till vilken verksamhet man ska ha. Då kan jag fungera som bollplank. Jag kan också hjälpa till att reda ut formaliafrågor och tipsa om hur man kan söka pengar, säger hon.

Läs mer i Accent om hur IOGT-NTO ska jobba för att behålla medlemmar.

Mer från Accent