Nykterhetsmannen Alfred Kämpe
Alfred Kämpe.

Nykterhetsmannen Alfred Kämpe

Författaren och tidningsmannen Alfred Kämpe är kanske mest känd för sina statarskildringar – men han dokumenterade ­också nykterhetsrörelsens första tid. Nu ges han ut igen.
Av: Jan-Ewert Strömbäck

I den mån Alfred Kämpe är ett bekant namn i vår tid, handlar eftermälet sannolikt om honom som den förste statarskildraren, en nydanande tidningsman, ett lantarbetarnas språkrör eller som en av de mer radikala rösterna i arbetarrörelsens barndom.

Mindre känt är att Alfred Kämpe (1877– ­1936) dokumenterade den organiserade nykterhetsrörelsens första tid och vigde en stor del av sitt liv åt att få människor att leva nyktert och hälsosamt, för att därigenom inte kunna manipuleras av skrupelfria arbetsgivare. Liksom senare, och även i vår tid, kunde det urskiljas minst två från varandra motsatta ståndpunkter i synen på alkoholmissbruket. Legendariska Kata Dalström skrev 1908 att de stora sociala missförhållandena var orsak till massupandet. Det senare kommer att existera så länge som det nuvarande samhällsskicket existerar, var hennes tes. Alfred Kämpe invände i en skrift att alkoholismen faktiskt är betydligt äldre än kapitalismen. Kämpe kritiserade även August Palm och Hjalmar Branting i nykterhetsfrågorna: den förste gick med sin antiförbudstidning Appell suspekta intressen till mötes och Branting hade enligt Kämpe: ”vuxit fast i storstadens nervösa stimulationskrävande guldkrogskultur”.

 

Nu har Förlaget Murbruk åstadkommit en kulturhistoriskt värdefull insats genom att på nytt ge ut en av denne författares böcker: Den stora strejken om Sundsvallsstrejken 1879, då över 1  000 sågverksarbetare lade ner arbetet i protest mot bland annat sänkta löner. Landshövding Curry Treffenberg satte in militär mot de strejkande och lyckades kväsa protestaktionerna efter knappt tio dagar. Kämpe beskriver på ett mycket pedagogiskt sätt bakgrunden till Sundsvallsstrejken. Det är inte svårt att förstå att boken blev en vägledare för många unga fackligt aktiva när den gavs ut första gången 1929.

 

Författaren, själv statarson, uppvuxen på Fyllingarums gods i Östergötland, skildrade statarnas villkor i skönlitterär form före trettiotalisterna. Ivar Lo-Johansson snarare inspirerades av Alfred Kämpe och lät en av sina noveller, Redaktörens död, handla om föregångaren, som slutade sina dagar som redaktör för fackförbundstidningen Lantarbetaren.

Tidigare hade Kämpe varit chefredaktör för Folket. Som lantarbetarnas företrädare i offentligheten introducerade han en sorts interaktivt förhållningssätt. På varje nummers första sida skrev han under vinjetten Brev till en lantarbetare personligt om aktuella frågor. Inte sällan med ett lätt moraliserande tonfall. Mycket riktigt slutade hans sista brev med uppmaningen ”Envar må tillse att han icke faller”.

 

Den här hållningen var också tydlig i Kämpes böcker om de olika riktningarna inom den internationella nykterhets­rörelsen och då främst mellan de amerikanska hickmaniterna och de engelska maliniterna, motsättningar som hade att göra med att den amerikanska delen av världsrörelsen och dess ledare James J. Hickman ansåg att afroamerikaner borde organiseras i egna sektioner. Kort sagt, denne publicist hade en stark ställning i sin tids offentlighet. När jag gjorde en radiodokumentär om honom i början av 1980-talet, medverkade med glädje Gunnar Sträng som berättade om vännens patos. Och nu i Murbruks utgåva medarbetar LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson med ett hyllande och uppfordrande förord.

Dela artikeln:
0