”Nu har vi varandra”
Illustration: Nathalie Ruejas Jonson

”Nu har vi varandra”

Ett år har gått sedan uppropet #nykterfrizon drog igång. Accent har intervjuat kvinnor ur tre generationer i IOGT-NTO för att höra hur de ser på året som gått – och på framtiden.
Av: Eva Ekeroth

Lovisa Bengtsson, 28 år, är medlem IOGT-NTO Sjumilakliv i Uppsala. Hon gick med i Ungdomens nykterhetsförbund, UNF, när hon var 13.

– De som säger att #metoo och #nykterfrizon har förändrat samhället har både rätt och fel. I rörelsen har en del satts i svallning, men jag kan ändå inte säga att det har blivit någon jätteskillnad, även om några fått lämna sina uppdrag, säger hon.

En stor skillnad upplever hon dock.

– Att vi nu har varandra inom #nykterfrizon. Det är väl det bästa som hänt, att man inte är ensam. Det är en sådan enorm solidaritetsrörelse. Alla har varit med om något, om inte själv så har man någon kompis som varit utsatt och kan känna igen sig i berättelserna.

Lovisa Bengtsson tycker att det är en utmaning att utsatta kvinnor riskerar att möta sina förövare i olika rörelsesammanhang.

Lovisa Bengtsson. Foto: Mai Stensson

– När en förövare dyker upp blir det inte bara ignorans och kränkning av den drabbade, utan av alla som någon gång drabbats. Solidariteten är stor, men det leder också till att det som går ut över en, går ut över alla.

Hon tror ändå att det skett en permanent förändring.

– Jag tror att fler beteenden kan komma att ifrågasättas. Vi var några som ordnade ett event för unga IOGT-NTO-­medlemmar i våras: ”Framtiden tillhör oss”. Där fick de här frågorna en fram­trädande roll. Facebook-grupper har startat, Accent har skrivit om saken, det har ordnats killmiddagar och frågan har varit uppe på olika samlingar.

 

Lovisa Bengtsson påpekar att saker går inte att göra ogjorda.

– Hämndperspektivet är ointressant. Målet måste istället vara att det inte ska hända igen.

Lovisa Bengtsson anser att det måste till en kulturförändring i rörelsen.

– Min mesta tid i rörelsen har jag tillbringat i UNF och jag tror definitivt att mycket av kulturen sätts redan där. Men den göds av den tillåtande kultur och maktkultur som finns i IOGT-NTO, och den faller ännu sämre ut bland yngre.

Är du optimistisk eller pessimistisk inför framtiden?
– Jag måste vara optimist eftersom jag lagt ner så sjukt mycket tid på rörelsen. Men jag brottas mycket med hur mitt engagemang ska se ut i fortsättningen. Hur mycket tid ska jag lägga i otrygga miljöer och situationer?

Att inse omfattningen var svårast med #nykterfrizon.

– Det är inte alla dagar jag känner att alla backar upp det här, inte heller att allt som skulle kunna göras verkligen är gjort. Många har ringt mig med gråten i halsen och undrat varför inte rörelsen gör mer, säger hon.

Lovisa Bengtsson tror inte på någon snabb förändring, och är inte helt säker på att hon vill stanna i rörelsen.

– Det är svårt att veta om jag ska orka jobba vidare och vara kvar i rörelsen. Om mina vänner säger att de inte vill vara kvar undrar jag varför jag ska vara det? Jag måste bemöta sådant här på jobbet varje dag, så jag kanske inte vill möta det på fritiden också.

 

Anette Prim, 53 år, har varit medlem i rörelsen sedan tonåren och är medlem i IOGT-NTO-föreningen Dacke i Växjö.

– Jag har själv inte varit utsatt, så när jag blev med i #nykterfrizon blev jag väldigt förvånad, arg och ledsen över det som skett i vår rörelse. Jag grät när jag läste berättelserna som kom upp, berättar hon.

Anette Prim. Foto: Privat

Även om hon inte sett så många tecken på förändring tycker hon sig märka en ökad medvetenhet.

– Frågan var uppe på distriktsårsmötet och det togs en ambitiös handlingsplan, även om jag inte vet vad som hänt med den sedan dess. Man ser också att förbundsledningen tar det här på allvar. De pratar om frågan och pratar med personer. Det gör mig glad och stolt att min folkrörelse agerar, säger hon.

För henne personligen anser Anette Prim att debatten kring #nykterfrizon har givit henne kunskap och verktyg.

– Jag känner mig tryggare, både vad gäller att upptäcka saker och att våga reagera. Jag har fått verktyg som jag kan använda mig av. Jag kanske är för optimistisk, men jag tror inte att det här är en dagslända.

 

Margareta Svensson, 77 år, är sedan 1972 medlem i IOGT-NTO-föreningen 201:an i Växjö.

– Det var inte alltid så roligt att vara kvinna i rörelsen på 70- och 80-talet. Hade det varit idag hade jag nog anmält flera män. Idag tror jag inte de hade vågat vara så närgångna. Då sa jag inget, utan drog mig mer undan. Idag hade jag inte varit tyst, säger hon.

Hon säger att hon tyckte om att vara med och bestämma och en period satt hon i förbundsstyrelsen.

– Men när jag skulle åka på något uppdrag fick jag alltid minst en man med mig, medan männen fick åka ensamma. De tyckte att de tog hand om mig, säger hon.

Hon hoppas att det är annorlunda idag.

Margareta Svensson. Foto: Estvalls foto

– Jag hoppas att det har ändrats. På den tiden hade man inte så mycket att komma med som kvinna. Det fanns inte ens en tanke på att förbundsstyrelsens ordförande skulle kunna vara en kvinna.

På många vis anser Margareta Svensson att det var en gränslös tid.

– Det var många inom rörelsen som vänsterprasslade. På kurser var det ganska så förekommande. Som ung kvinna kunde det vara smickrande att bli uppvaktad av äldre män med makt. Många var imponerade av de höga herrarna. Jag tycker att de yngre männen verkar mer reko.

För egen del anser hon att det är lättare att vara kvinna idag.

– Men det beror kanske på att jag är äldre. Idag har jag större problem med åldersdiskriminering. Alldeles nyligen fick jag höra att jag borde hålla tyst eftersom jag är så gammal. Jag tycker inte att de äldre männen råkar ut för det på samma sätt.

Även om medvetenheten är större idag är det vissa saker som är svårt att ändra.

– Det är fortfarande vi kvinnor som förväntas koka kaffe och fixa kaffebröd, säger hon.

Dela artikeln:
0