Sångerskan Jasmine Kara är en person som inte går obemärkt förbi. Av många anledningar. En är förstås hennes distinkt grafiska look och starka utstrålning. Svart/vitt hår, där färgerna skiljs åt med hjälp av en knivskarp mittbena, rak lugg, kajalkantade strålande ögon, en stor svart hatt och väldigt små fötter, storlek 33. En annan är hennes bestämda åsikter och bubbliga skratt som ständigt lurar under ytan. Man kan inte låta bli att le tillbaka. Vilket är en av hennes målsättningar.
– Jamen, jag vill ju vara en glädjespridare! Jag är en väldigt glad och öppen person som gärna sprider min glädje till andra. Ett litet leende mot en främling på stan eller en oväntad komplimang gör världen så mycket bättre, säger hon och tillägger att förutom sprudlande och livsglad är hon också mycket driven och envis. Annars hade hon aldrig nått dit hon är i dag.
Just nu är hon på ständigt resande fot – lägenheten i Stockholm har hon sagt upp – och i pirrig väntan på att alla dokument ska bli klara inför den förestående USA-flytten.
– Jag flyger till LA så snart jag får klartecken. Jag är redo och supertaggad. Jag har redan etablerade kontakter där som tror stenhårt på att jag har en karriär i USA. Och det tror så klart jag också. Jag har kanske inte mest talang. Men jag är envisast och med viljan kommer man väldigt långt. Musik är det enda jag vill hålla på med. Utan den är jag ingenting, säger Jasmine Kara.
Just nu jobbar hon med både en ny skiva och en ny bok om musikbranschen. Hon är en riktig arbetsmyra och tycks uppfylld av en aldrig sinande energi. De musikaliska inspirationskällorna heter Aretha Franklin och Tupac.
Men för tiotalet år sedan såg livet helt annorlunda ut. Då hade hon nyligen tagit sig ur en mycket destruktiv relation med en kille som slog henne, förtryckte henne och som använde droger. Om relationen och sina erfarenheter skrev hon senare boken ”Hälsa henne att hon ska dö” – och det är också ur den erfarenheten som hon hittar till svärtan i sina sångtexter.
– På ett sätt är jag tacksam över att ha haft den erfarenheten och att jag lyckades bryta mig loss. Jag har sett vad droger kan göra med en människa. Det har format mig och har gjort mig starkare. Därur kommer drivkraften att vilja berätta och förmedla till andra vad jag har upplevt. Både genom min musik och genom mina böcker, säger Jasmine Kara sakta.
Sexton år gammal började hon uppträda på karaokebarer, eftersom hon redan då visste att det var sången och musiken som gällde. Hon drack ganska mycket alkohol för att döva ångesten och obehaget när hon uppträdde inför berusade personer. Det blev ett sätt att orka, skärma av och göra sin grej. Genom att själv vara lite berusad kunde hon skratta åt de dumma kommentarerna, i stället för att ta åt sig.
– Jag hade börja dricka tidigare i tonåren, men nu ökade konsumtionen. Barägarna ställde alltid fram en Red Bull och vodka till mig, eftersom de visste att jag ville ha det. Jag kan inte säga att jag blev alkoholist. Men visst drack jag för mycket och för ofta. Dessutom rökte jag. Jag är en allt-eller-inget-person, en beroendetyp, och det var den insikten som till slut fick mig att ta beslutet att sluta dricka, säger Jasmine Kara, som funderade på att bli nykter i flera år innan hon till sist bestämde sig.
På midsommarafton 2008 började hennes nya liv som nykterist.
– Jag valde just midsommarafton, eftersom det är ett tydligt datum att minnas. Jag kände starkt att jag ville ge all min energi till musiken. Alkoholen sög så mycket kraft och energi att jag inte kunde prestera på topp. Och eftersom jag gör allt till hundra procent, så kändes det självklart att sluta dricka helt. Någon annan hade kanske klarat att dra ner på drickandet. Men jag fungerar inte så. Det är allt eller inget. Jag går lätt över gränsen.
Vilka reaktioner mötte din nykterhet?
– För egen del kändes det jättebra! Men många i min omgivning tyckte att jag var tråkig som inte ville dricka mer. I dag får jag fortfarande kämpa mot alkoholnormen. En del tycker att jag är trist som bara dricker vatten. Men jag möts också av respekt när jag berättar att jag inte har druckit en droppe på sex år. Då förstår folk bättre varför jag inte plötsligt vill bryta det genom att ta ett glas vin. Dessutom tycker jag inte ens att alkohol är gott! Jag tycker att det går lättare och lättare ju längre tiden går. I dag är nykterheten en självklar del av min identitet och jag berättar öppet om det. Jag är gärna en förebild och kan jag få någon annan att inse att livet blir rikare utan alkohol så är jag bara glad.
Jasmine Karas strategi för att hålla sig borta från alkohol var att helt enkelt att sluta festa.
– Jag gick inte ut alls på ett helt år. Jag valde i stället att fokusera på musiken, säger hon och berättar att artistbranschen är en svår plats att vara nykter på.
– Det är alltid gratis alkohol överallt. Vid gig och efterfester ska det firas med alkohol och alkohol är en självklar del av festandet. Man har mycket extra tid och sover ofta över på orten där man uppträtt och då bjuds det på många tillfällen att dricka. Därför blir många musiker alkoholister, säger Jasmine Kara.
Hon är arg på alkoholnormen i samhället.
– Jag tycker att media har ett väldigt stort ansvar. I tidningsartiklar presenteras vin ofta som hälsosamt och i program som ”Paradise Hotel” flödar alkoholen. Det är en ständig glorifiering av alkohol, samtidigt som problemen och konsekvenserna mörkas. Oerhört många människor har problem med alkohol, även om det inte alltid syns utanpå. Jag anser att alkohol är en drog, även om den tyvärr är laglig.
Allvar och skratt. Sådan är Jasmine Kara. När hennes resväska på hjul ramlar omkull bakom henne brister hon ut i ett pärlande skratt. Hon hoppas på att snart få packa upp och bo in sig någonstans på den amerikanska västkusten.
– Jag har kämpat så länge för det här. Efter gymnasiet reste jag till New York och gick runt och knackade dörr och sjöng. Jag fick många nej, men jag gav aldrig upp min dröm om att bli en stjärna. Och envisheten gav till sist resultat. Nu har jag blivit ganska känd i Sverige, inte minst genom min medverkan i ”Let’s dance”. Men mitt mål har aldrig varit att slå igenom här, utan internationellt. Jag känner mig som världsmedborgare. Kanske hänger det ihop med min svensk-persiska bakgrund, säger Jasmine Kara.
Hon är fast övertygad om att det blir lättare att slå igenom i USA än i Sverige.
– Där finns en större öppenhet och ett större intresse. Jag uppfattas som mer exotisk där än här. Och så är den svenska musikbranschen lite rädd för att testa nytt. Men mitt hjärta och min familj finns förstås i Sverige. Man vet ju aldrig hur det går. Det ska bli spännande. Jag tänker som så att när jag nu satsar hundra procent så vet jag i alla fall att jag gjorde allt för att lyckas. Jag har inget att ångra.