Expedition 50

Mat och prat: dukat för samtal

Under rubriken Mat och prat samlas medlemmarna i Jämtlands distrikt för att äta tillsammans och diskutera. Vid novemberträffen dominerade frågan om distriktets framtid.

Vintern har kommit till Jämtland denna onsdag. Allt är vitt och vackert, till och med trädens kala grenar. Fast snöat har det inte. Det är den fuktiga luften från Storsjöns öppna vatten som har frusit till stora vita kristaller. Genom dörren till IOGT-NTO:s stora
hus i Brunflo, ett par mil utanför Östersund, kommer Lars Sundh utfarande med några marschaller i handen.

– Jag höll ju på att glömma de här, säger han, och placerar ut marschallerna på trappan strax innan kvällens besökare anländer.

Lars Sundh arbetar som verksam­hetsutvecklare i IOGT-NTO, och är även ideellt engagerad i Brunfloföreningen Vikingafanan. Hela eftermiddagen har han stått i köket och lagat spagetti med älgfärssås och hackat sallad. Nu närmar sig klockan halv sex och medlemmarna i Jämtlands distrikt ska samlas till ännu ett Mat och prat.

”Det blir för långa avstånd och svårt att träffas fysiskt när man ska ha möten.”

Ett tjugotal hungriga deltagare strömmar in och sätter sig runt de dukade borden. Hans-Olof Andersson, även han verksamhetsutvecklare i IOGT-NTO, presenterar kvällens tema: Folkrörelse förr och nu.

– Det är ju ett extra aktuellt ämne nu när vi håller på att omorganisera oss, säger han.

Men så mycket fördjupning i ämnet blir det inte. IOGT-NTO:s förbunds­styrelse har precis beslutat att föreslå nästa kongress att Norrlands fyra distrikt slås ihop till ett enda, istället för två, som utredaren Erik Wagner föreslagit. Och det väcker starka känslor. Den allmänna uppfattningen runt borden verkar vara att förbundsstyrelsen inte förstår hur stort Norrland är.

– De tittar förstås på medlemsantalet, men de förstår inte hur stora avstånden är här uppe. Jag är uppvuxen i Södertälje så jag har båda perspektiven, säger Barbro Ryberg från Odens sal i Östersund.

– Det blir för långa avstånd och svårt att träffas fysiskt när man ska ha möten. Men det är roligare att ses på riktigt, säger Astrid Byqvist från Krokom.

– Man kan ju inte ha en styrelse som aldrig har träffats. Ska man ses får distriktet ha styrelsemöte i Stockholm, men det kräver ju ledamöter som har gott om tid, säger Barbro Ryberg.

Barbro Ryberg, från Odens sal i Östersund, var en av många pratglada. Foto: Anneli Åsén.

Med i diskussionen runt bordet är även Asta Granström från Breidablick i Östersund och Eva Nyblom från Kettil Jamte i Häggenås.

– Min pappa var med och byggde ordenshuset där, berättar Eva Nyblom.

Engagemanget är stort och de flesta föreningarna verkar ordna många olika aktiviteter. Det pratas om stickkaféer och akvarellmålning, matlagningskvällar och fika. Men det gäller inte alla.

– Jag tycker att några föreningar borde slås ihop. Det är kämpigt att dra runt en förening på få medlemmar och kanske ha ett hus att ansvara för. Men även där sätter avstånden käppar i hjulet, säger Ove Byqvist.

Alla intygar att norrlänningar inte drar sig för att resa. Att ha en mil till närmsta affär, tre mil till läkaren eller tjugo mil till Ikea i Sundsvall tycker ingen är något problem. Inte heller drar de sig för att åka sju mil för att få gott fika i Järpen. Men när en kurskurs-helg hölls i Skellefteå 50 mil bort, tyckte Östersundsborna ändå att det var för långt. Även vid bordet intill har man invändningar mot förslaget.

– Jag har sett andra organisationer som försökt genomföra samma sak, men det fungerar inte, säger Helena Åsasdotter Nord.

Hon jobbar på en myndighet som ofta har möten på Skype.

– På jobbet gillar jag det, men på min fritid vill jag möta människor, säger hon.

– Ska man åka hundra mil till Kiruna för ett möte så får man flyga via Stockholm, påpekar Charlotte Henriksson.

Foto: Anneli Åsén.

Efter kaffe och pepparkaka övergår diskussionen från frustration till att fundera över strategi.

– Vi måste gadda ihop oss med de andra norrlandsdistrikten. Det kan ju inte vara möjligt att de ser på det här på något annat sätt än vi, säger Folke Landin, ordförande i Vikingafanan.

– Det finns varken praktiska, geo­grafiska eller ekonomiska förutsättningar för att klumpa ihop halva Sverige till ett distrikt, säger Björn Karlsson, Odens sal, och tillägger:

– Utredningens förslag med två distrikt skulle vi kunna acceptera.

Han säger att de fått höra att två starka distrikt skulle hjälpa upp två svaga.

– Om vi betraktas som starka från centralt håll så undrar jag hur de andra ser ut, säger han.

Björn Karlsson föreslår att en grupp tillsätts som får till uppgift att samla alla synpunkter som distriktsstyrelsen sedan får framföra. Han väcker också frågan om distriktens vara eller inte vara.

– Behöver vi ha distrikten alls? Vi har ju skippat kretsarna, varför inte skippa distrikten också?

Diskussionerna avrundas och deltagarna ansluter till de biografbesökare som kommit för att se filmen Den unga Astrid i biografen i rummet intill.

Fotnot: En kurskurs-helg är ett arrangemang där medlemmarna ges möjlighet att välja mellan en rad olika ämnen vid samma kurstillfälle.

Mer från Accent