Karin Risberg: ”Countryns texter rör min själ”
Karin Risberg. Foto: Anna Simonsson

Karin Risberg: ”Countryns texter rör min själ”

Sångerskan och IOGT-NTO-medlemmen Karin Risberg har tagit countrymusiken till sitt hjärta. Nyss hemkommen från Nashville planerar hon redan nästa resa dit.
Av: Eva Ekeroth

Karin Risberg är trött och lider av jetlag − säger hon. Det märks inte. Hon ser hur pigg och glad ut som helst. Men gitarren och cowboybootsen i hallen, och den stora resväskan som står framme, vittnar om att det faktiskt var så sent som igår hon kom hem från Nash­ville. Där har hon tillbringat tio veckor i countrymusikens värld, och är uppfylld av sina upplevelser.

− Tänk dig själv att få spela något som gör dig gott och sedan få applåder för det − varje dag dessutom, säger hon.

På en ställning i sovrummet hänger en lång rad med scenkläder, främst i countrystil. Karin Risberg älskar country. Det har hon gjort länge.

− Jag är uppväxt med Gunnar Wiklund, Ann-Louise Hansson och Siw Malmkvist, som faktiskt sjöng country på svenska av storheter som Jim Reeves, Lynn Anderson, och Bobby Gentry. Jag älskade det redan som liten, säger hon.

 

Till Nashville åkte hon första gången för ett drygt år sedan.

− Det har alltid varit en dröm att få komma dit och inspireras av musiken och energin som bor där.

I Nashville var det precis så fantastiskt som hon drömt om, med spår av kända namn som Johnny Cash, Loretta Lynn och Dolly Parton.

− Jag gick där på Lower Broadway och musiken strömmade mot mig från alla håll. Överallt fanns musiker som spelade och sjöng. Jag hamnade på Roberts Western World, ett Honky-tonk-ställe (en bar där det spelas countrymusik) och hörde Rachel Hester and the Tennessee Walkers. Det var så fantastisk så jag gick dit nästan varje kväll. Jag blev uppbjuden på scenen och fick sjunga med dem.

 

”Det är berättelserna om det vardagliga livet, som inte väjer för det svåra. De kan vara så sorgliga, men tillsammans med musiken blir det magi.”

 

Via musikern och producenten Thomas Haglund som spelat i Nashville under flera år, och vars band Karin Risberg turnerat med 1995−1998, fick hon kontakt med bandet The Time Jumpers.

− De är verkligen de allra bästa musikerna, gräddan av gräddan: Vince Gill, Paul Franklin och Kenny Sears med flera. Jag sjöng  ”If you’re gonna do me wrong, do it right” av Verne Gosdin. Dawn Sear, som är en stor förebild för mig, brukade sjunga den i bandet. Hon gick bort 2014 så det var speciellt, särskilt att få sjunga tillsammans med Vince Gill.

I Nashville besökte hon museet Country Music Hall of Fame.

− Jag var där i flera timmar för att inte missa en enda detalj. Det var så starkt och jag blev så otroligt berörd. Jag kände så tydligt att det här är en del av mitt liv, säger hon.

Det är främst texterna som berör henne.

− Det är berättelserna om det var­dag­liga livet, som inte väjer för det svåra. De kan vara så sorgliga, men tillsammans med musiken blir det magi. Lyssna till exempel på Merle Haggard, säger hon lyriskt.

I november fick hon en inbjudan att komma tillbaka, och nu är hon alltså hemma även från den resan. Sannolikt blir det inte den sista.

Foto: Anna Simonsson

Under den senaste resan medverkade hon i radiokanalen For the people WSM.

− Det är den största countrykanalen. Jag blev intervjuad och fick spela live. Och så sjöng jag på olika musikställen, säger hon.

Hon beklagar att countrymusiken inte är mer kommersiellt gångbar i Sverige trots att det finns mängder med country-­klubbar och föreningar över hela landet. Själv har hon sjungit country sedan 1990-talet. Sjungit har hon dock gjort jämt.

− Första gången jag stod på en scen var på ungdomsgården Kåken hemma
i Skelleftehamn när jag var 13 år. Lions fick höra talas om mig och lät mig uppträda på olika evenemang. Bosse Löfbom från IOGT-NTO i Skellefteå körde ett evenemang som hette Kul på torget där jag också fick sjunga, och han erbjöd mig att medverka i Skellefteå nyårsrevy. Det var min första kontakt med nykterhetsrörelsen, säger hon.

Hon ville satsa på musiken och beslöt sig för att flytta till Stockholm.

− Det var 1982. Jag var 18 år och grät varje gång jag satte mig på planet eftersom jag saknade mamma och pappa,
men jag hade bestämt mig, säger hon.

I Stockholm bodde hon granne med nattklubbarna Baldakinen och Aladdin.

− Jag brukade gå dit när de hade countrykvällar. Jag hängde där och lärde känna musikerna. När Elisabeth Andréasson fick förhinder en kväll fick jag hoppa in.

 

I tio år var hon med i bandet Lonnie & The Lonesome Riders. Under en period jobbade hon i Frankrike med producenten Jacques Morali. Han gav henne artistnamnet Angel Blue. I höstas fick det bli namnet på hennes senaste skiva

− Titellåten har jag skrivit själv. De andra är sådana jag tycker om att sjunga. På ett av spåren sjunger jag duett med Tommy Nilsson, som är en god vän till mig.

Honom lärde hon känna i samband med att hon deltog i melodifestivalen 1986. Där medverkade hon med låten Stopp, stopp, stanna.

− Tommy Nilsson körade på baksides­låten på den singeln. Sedan dess är vi goda vänner, men det här är första gången vi jobbar ihop.

 

”Nykterheten har bidragit till att jag idag fokuserar mer på att lyssna inåt.”

 

Foto: Anna Simonsson

Efter att hon flyttat till Stockholm kom hon också i kontakt med Ingemar Nilsson som drev arrangemangsservice i IOGT-NTO:s regi.

− Han höll på med en musikalisk saga för barn: Rock’n’troll. Janne ”Loffe” Karlsson var uppläsare, Örjan Englund och Lalla Hansson var troll, och jag var den lilla flickan, säger hon.

Sedan hjälpte hon till med administrationen av de julkonserter som IOGT-NTO var först i landet med att anordna, och som nu blivit något alla artister vill göra.

− Men först nyligen blev jag medlem. För fem år sedan slutade jag dricka alkohol. Jag skilde mig och min alkoholkonsumtion blev mer destruktiv. Alkohol förstärker ju den sinnesstämning man är i. Om man är deppig när man börjar dricka blir det inte bra.

Hon började gå i kognitiv beteende­terapi, KBT.

– Terapeuten erbjöd mig att träffa en alkoholterapeut. Det tyckte jag var konstigt. Jag var ju inte beroende, men jag är nyfiken av mig och öppen för det mesta så jag gick dit. Hon fick mig att inse att även om man dricker små mängder kan man ändå få problem, säger hon.

I terapin ingick att hon skulle avstå från alkohol helt under tre månader.

− Efter det såg jag ingen vinst med att börja igen. Tvärtom har nykterheten bidragit till att jag idag fokuserar mer på att lyssna inåt. För tre år sedan började skriva egna låtar. Det hade jag inte gjort tidigare. Jag stängde dörren till det gamla och klev in i det nya. Att skriva egna låtar har fått mig att höra musiken på ett annat sätt.

Att hon är nykter hindrar henne inte från att delta i fester.

− Jag tycker fortfarande om att gå ut och dricka öl, fast numera är den alkoholfri. Jag har också märkt att det smittar av sig. Mina vänner beställer oftare alkoholfritt, i varje fall när jag är med, säger hon med ett leende.

Dela artikeln:
0