Johanna Svanelind: ”Jag har alltid  haft starka  åsikter”
Johanna Svanelind. Foto: Karen Kalou & Josette Youssef.

Johanna Svanelind: ”Jag har alltid haft starka åsikter”

Sedan barnsben har intresset för rättvise­frågor väglett henne. Johanna Svanelind är en nykter världsmedborgare med rötterna i Stockholm och fötterna i Beirut.
Av: Jens Wingren

Johanna Svanelind läser i menyn, men hittar inte det hon söker.

– Har ni foul? frågar hon på klingande arabiska.

Hon är på Sverigebesök och i full gång med piffa till sin lägenhet. Tre fingrar på höger hand är tejpade efter ett missöde med tapetkniven.

Rötterna har hon i Bandhagen och Stureby i södra Stockholm. Från det palestinska kaféet på torget i Bandhagen kan hon peka ut var hennes mamma, mormor och kusiner bor. Men idag är hennes vardag i Beirut, Libanon, där hon arbetar för Svenska kyrkan. Engagemanget fick hon med modersmjölken. Båda föräldrarna är politiker.

– Första gången jag engagerade mig för något var i mellanstadiet när vi skulle vara med i en schackturnering och det moderata kommunstyret hade bestämt att vi inte skulle få ha finalen i Blå Hallen i Stockholms stadshus, säger hon.

Johanna faxade in ett klagomål till stadshuset. Det var första steget på en resa som skulle ta henne till Västsahara, Palestina och slutligen Libanon.

 

För Johanna Svanelind har nykter­heten varit självklar. I tolvårsåldern började hennes vänner lyssna på hardcoreband som Minor Threat och Refused och tog till sig bandens straight edge-­budskap. I tonåren började vännerna falla ifrån. Men hon höll fast vid straight edge.

– Det var aldrig någon som tjatade på en att dricka om man var straight edge. De flesta verkade acceptera det ställningstagandet. Att vara straight edge var en tydlig identitet. Jag minns en gång i högstadiet när några killar lurade i mig ett nikotintuggummi och hur de skämdes efteråt, säger hon.

Även efter att hon slutade lyssna på hardcorepunk och måla svarta kryss på händerna så har drogfriheten hållit i sig. Under gymnasietiden på Globala gymnasiet följde hon gärna med sina vänner på fest, men alltid nykter. Att dricka lockade aldrig.

– Jag har alltid haft starka, principfasta åsikter, och varken velat ge pengar till ett sånt system eller påverka mig själv på det sättet.

Det var också under den här tiden som intresset för globala frågor började växa. Istället för att engagera sig i föräldrarnas ungdomsförbund satsade Johanna Svane­­lind på enskilda frågor och volontär­arbete, snarare än kampanjer. Den första internationella fråga som väckte hennes intresse var ockupationen av Västsahara.

– Min mamma var engagerad i frågan och första gången jag reste dit var med henne.

Johanna Svanelind. Foto: Foto Karen Kalou & Josette Youssef.

Besöket gav mersmak och 23 år gammal gjorde hon ett avbrott i studierna vid School of Oriental and African Studies i London, och reste med två vänner till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Lägren har funnits på samma plats i generationer.

– Man tänker ju ofta på tält när man tänker på flyktingläger, men mer permanenta läger blir mer som stabila städer. Men de här lägren har stått i snart 40 år och består fortfarande mest av tält. Vissa bygger lerhus, men vart femte år kommer stora regnoväder och då förstörs lerhusen, säger hon.

Johanna Svanelinds förhoppning om att få till en utbildning i arabiska i lägren gick inte att genomföra under de veckor hon var där. Men hennes engagemang för den västsahariska frihetskampen och mänskliga rättigheter har fortsatt även efter resan.

 

Studierna i London innebar även ett år som utbytesstudent på universitet An Najjah i Nablus på Västbanken. Nablus är en gammal stad vars förorter letar sig upp längs de bergssluttningar som omger staden. Israels ockupation gör sig vanligtvis inte påmind här, mer än via de lågflygande stridsflygplan som kan passera under vilken tid som helst på dygnet. Och i stadens utkant ligger två av Västbankens största flyktingläger, Balata och Askar.

– Jag tillbringade en hel del tid på ett kvinnocenter i Balata och började intressera mig för nagelkonst och hennatatueringar, säger hon.

På den vägen kom hon också in på det ämne som skulle bli fokus för hennes uppsats under tiden på Västbanken, nämligen hur skönhetssalonger kan bli en plats där kvinnor kan finna styrka och ekonomiskt oberoende.

– Arbetslösheten är jättehög på Västbanken och trots att kvinnorna är väldigt välutbildade så jobbar de väldigt lite. Skönhetssalonger ger både försörjning och ett eget rum där kvinnor kan prata med varandra.

 

Johanna Svanelind. Foto: Foto Karen Kalou & Josette Youssef.

Det är inte lätt att få tag på alkohol på Västbanken. Men den som vet att leta kommer att finna. I Nablus vet de flesta att man kan bestiga det södra berget Gerizim för att köpa alkohol av samariterna, en liten kristen grupp som lever avskilt på berget. Det var också dit som de flesta av Johanna Svanelinds klasskompisar begav sig på helgerna under det år då hon bodde i Nablus. Själv var hon mer intresserad av Västbankens första skateramp i Qalqilya, precis vid muren mot Israel.

Att vara nykter som vuxen uppfattar hon som svårare än när hon var tonåring.

– Det är på något sätt mer provocerande för folk nu. Jag orkar inte ha den diskussionen varje gång någon frågar om jag vill ha alkohol. Men det kommer ju upp så fort jag träffar nya människor.

 

Även efter året som utbytesstudent i Nablus har hon återvänt till Palestina.
Då genom följeslagarprogrammet EAPPI i de östra delarna av Jerusalem. Sedan sexdagarskriget 1967 är Jerusalem en delad stad. De östra delarna står under palestinskt styre, men bosättare ocku­perar ofta bostäder i östra Jerusalem. Just den sommaren var det många palestinska hus som revs av den israeliska militären i området kring östra Jerusalem.

– Folk kunde ringa oss fyra på morgonen och berätta att någons hus höll på att rivas, säger Johanna Svanelind.

En natt ringde det vid fem på morgonen och hon skyndade sig till ett hus i när­heten med sina kollegor. När de kom fram var bulldozern redan i full fart. När rivningen var över stod hon framför resterna av huset och såg på medan en katt letade efter sina ungar som dött under husmassorna. Barnen i familjen sprang runt och letade efter sina saker bland bråten.

– Jag kände mig väldigt maktlös, och jag bad mannen i familjen om ursäkt för att vi inte kunde göra något. Men han sa att det enda han ville var att vi skulle åka hem till Europa och berätta om vad vi sett. Då kändes det lättare.

 

Jag tror att det är jätteviktigt att inkludera religion både i försoningsarbete, fredsarbete och samhällsarbete.

 

Med erfarenheterna från Västsahara och Palestina blev hennes nuvarande jobb i Libanon en naturlig fortsättning.
Svenska kyrkans samarbetspartners är både religiösa organisationer de jobbat med länge, och yngre organisationer
med fokus på mångfald. Många projekt fokuserar på att få till en interreligiös dialog mellan Libanons många olika religiösa grupper.

– Det handlar om att göra medborgarskapet inkluderande för alla, säger Johanna Svanelind.

Arbetet omfattar även Irak, men under hösten har säkerhetsläget inte tillåtit henne att resa dit för att besöka kyrkans samarbetspartners. Beirut upplever hon däremot som väldigt tryggt.

– På många sätt känns det säkrare än Stockholm, säger hon.

Men Libanon bär fortfarande spår från inbördeskriget.

– Man har inte haft någon försoningsprocess och inte bearbetat det som hände under kriget. Så det finns så mycket öppna sår i människor som man kan se i form av splittringar mellan grupper, även i vardagslivet. Man håller sig gärna till sin egen grupp.  Jag tror att det är jätteviktigt att våga inkludera religion både i försoningsarbete, fredsarbete och samhällsutveckling.

Att vara religiös har varit en starkt bidragande faktor till Johanna Svanelinds engagemang.

– Det är väldigt skönt för mig. Jag tror att alla som har tro tvivlar när de går igenom saker. Men man måste inte alltid motivera allt man gör. Jag tror på det här, och jag tror på människors värde och att vi ska ta hand om vår jord. Jag behöver inte försvara det mer än så, säger hon.

 

Hon ser framför sig att hon kommer bli kvar i Beirut i några år till.

– Jag trivs jättebra, jag älskar att jobba i mellanöstern. Men jag kommer säkert tillbaka till Sverige någon gång. Jag skulle gärna bli präst.

 

Konflikthärdar

Västsahara ockuperas av Marocko sedan 1975. Området har en av världens största fosfatfyndigheter och flera andra naturtillgångar.
Hundratusentals västsaharier lever i flyktingläger i Marocko, Algeriet och Mauretanien.

Västbanken är ockuperat av Israel sedan 1967. Västbanken är sedan Osloförhandlingarna uppdelat i tre typer av områden, a, b och c. Område c, 61 procent av Västbanken, kontrolleras helt av den israeliska militären och palestinska hus i dessa områden kan rivas med kort varsel.

Libanon skakades av inbördeskrig mellan 1975 och 1990. Ett krig som fördes mellan landets många olika folkgrupper och som beräknas ha krävt 100 000 liv.

Dela artikeln:
0