För Jan-Ove och Gunilla Ragnarsson i Linköping har ordet förtroende gått som en röd tråd genomhela deras föräldraskap. I dag är döttrarna vuxna och mer eller mindre utflugna. Kajsa är 19 år, Jenny 22 och Anja 24. Alla tre är nykterister, precis som sina föräldrar.
”Jag kan fortfarande känna mig förvånad över att alla tre valde att bli nyktra. Jag hade nog trott att åtminstone en av dem skulle dricka lite grann. Men det hade inte varit något nederlag i så fall. Det är ju deras val, så länge det inte går överstyr, konstaterar Gunilla som i likhet med Jan-Ove har varit nykter sedan tonåren. De träffades via UNF och har hållit ihop sedan dess. Genom åren har de varit mycket aktiva inom nykterhetsrörelsen och haft olika förtroendeuppdrag.
– Jag tror att vårt engagemang och våra värderingar präglat våra döttrars val. Vi har knappast förväntat oss att flickorna skulle festa med mängder av alkohol. Förväntar man sig att barnen kommer att dricka, kanske för att man själv gjorde det som tonåring, så är risken större att de faktiskt gör det, tror Jan-Ove och får medhåll av Gunilla.
Hon berättar att barnens tonårsperiod var ganska lugn. Ingen av flickorna hade något svårt tonårsuppror. Tur eller skickliga föräldrar?
Gunilla skrattar.
– Klart att vi har haft tur. Att flickorna är lugna och ordentliga och det är ju inte enbart vår förtjänst utan handlar också om deras egen medfödda karaktär och förmåga. Men jag tror att vårt öppna samtalsklimat hemma, att vi har kunnat prata om allt, och att vi visat flickorna förtroende att kunna ta egna beslut, har bidragit till att det gått så smidigt. Vi har aldrig talat om för dem vad de ska göra, utan visat oss själva som exempel. Vi har varit tydliga med var vi står och förmedlat det på ett konsekvent sätt. I dag har flickorna själva skapat sitt engagemang för de här frågorna.
Att visa sina tonåringar förtroende och att man litar på dem är väldigt viktigt menar Gunilla och Jan-Ove. Flickorna har fått vara ute och festa – men har alltid knackat på sovrumsdörren när de kommit hem och berättat att ”nu är jag hemma”.
– Vi har inte frågat ”har du druckit?” utan ”har du haft kul?” säger Gunilla och fortsätter:
– Det handlar om att man visar att man bryr sig och ser sina barn. Vi har alltid ställt upp med skjuts om det blivit sent och det har aldrig varit något tjafs om det. Vi har också krävt att om man blir sen så ringer man! Jag tror att om man bygger en relation på öppenhet och förtroende så känner man av om något är fel. Vi har alltid pratat med varandra i vår familj. Däremot vill vi inte vara kontrollerande och straffande föräldrar. Det här med förtroende är något man måste börja med tidigt. Det bygger på att man väljer att lita på sina barn. Då tror jag också att risken för destruktiva beteenden minskar.
En ”morot” har familjen Ragnarsson dock använt sig av i ambitionen att få döttrarna att tänka en extra gång innan de tackar ja till alkohol.
– Varje dotter har på sin 13-årsdag fått 10 000 kronor som satts in på ett sparkonto. Om de på sin 18-årsdag inte har smakat alkohol eller andra droger har de pengarna i sin hand, säger Jan-Ove.
Yngsta dottern Kajsa säger att hon än så länge inte rört pengarna, de ska sparas ett tag till. Men visst är hon glad att ha dem! Att vara nykter är inget hon funderar på till vardags, utan en självklarhet. Det har sina fördelar när hon är ute på krogen. Då är det hon som får köra kompisarna hem. Säkert har det underlättat att de äldre systrarna också är nyktra. På så vis har hon bara ”glidit med”. Anja, den äldsta, testade UNF som ett av flera fritidsintressen – och fastnade. Hon banade vägen för de andra och visade att man kan ha kul utan alkohol.
– Barnen har också hängt med till alla kongresser under alla år och haft jätteroligt där. Vill man få med barnen i nykterhetsrörelsen så är kongresserna ovärderliga, anser Jan-Ove.
Maria Zaitzewsky Rundgren