Björn Wolpher. Foto: Angelica Ogland

”Jag tänker inte skämmas längre”

Björn Wolpher är polismördaren Tony Olssons lillebror. Det är ett tungt liv som ledde honom in i drogerna och ut på andra sidan. Han har bestämt sig för att inte längre dölja sin historia.

Björn Wolpher var 14 år den där majdagen 1999. Han minns att löven hade börjat slå ut och att det var varmare ute om kvällarna. I huset som låg i en liten by långt ute på den svenska landsbygden, satt familjen och tittade på tv. Björn Wolpher, hans mamma, pappa och två systrar. Hundarna hade lagt sig till ro vid deras fötter. Dagen mörknade utanför huset när telefonen ringde.

Hans mamma gick ut i köket och svarade. Hon dröjde kvar där inne. Det var något som inte var som det skulle och han gick dit. Mamman grät, och sa det där som han aldrig glömmer.

– Jag minns att hon upprepade ”Det kan inte vara han. Det kan inte vara han.”

Polismorden i Malexander är ett av Sveriges mest uppmärksammade kriminalfall. För många finns morden i Malexander kvar som ett ärr i minnet, för de anhöriga som ett sår som aldrig läker. Historien har berättats av media i snart 20 år. Men en berättelse har inte berättats. Den gömdes i skam och tystnad. Det är berättelsen om hur livet blir när man är polismördaren och nazisten Tony Olssons lillebror.

Morden i Malexander blev slutet på en lång turné av bankrån, som genomfördes av de organiserade nazisterna Tony Olsson, Andreas Axelsson, och legosoldaten och krigsförbrytaren Jackie Arklöv. Den 28 maj 1999 mördades poliserna Olle Borén och Robert Karlström när de försökte stoppa rånarna på väg från ett bankrån i Kisa, Östergötland. Polismännen sköts med flera skott på nära håll med sina egna tjänstevapen. Det har beskrivits som en ren avrättning. Bankrånen var en del i en långsiktig plan för att finansiera en ny nationalsocialistisk rörelse som skulle ha en militär verksamhet. Efter en tids sökande, greps de tre och alla dömdes till livstids fängelse. 2019 har de suttit i fängelse i 20 år och de har nekats tidsbestämda straff varenda gång de ansökt om det.

Trots att Björn Wolpher sällan träffade sin halvbror, så kom morden i Malexander att påverka hela hans liv. Först kunde familjen inte ta in vad som hänt. Chocken höll i sig i några dagar. De levde som i ett slags töcken och följde nyheterna där man intensivt rapporterade om sökandet efter mördarna.

– I våra hjärtan visste vi att det var sant. Men det kändes för surrealistiskt för att ta in, säger Björn Wolpher.

Han minns att han var arg.

– Det var också mycket sorg. För alla vi syskon hade väl längtat efter Tony. Vi hade lite väntat på att han skulle komma hem snart. Han hade varit på ungdomsanstalter och fängelse så länge.

Efter skotten släcktes allt hopp. Nu satt Tony på livstid och de hade förlorat honom för alltid.

”Det är svårt för mig att inte hata honom.”

Björn Wolpher

Reportrarna ringde på dörren. Polisen hade spaning på huset och smög i skogsbrynet utanför.

– Vi var som fångar i huset. Från den dagen 1999 levde vi under mordhot i flera år. Folk skickade brev där de skrev om hur de skulle döda hundarna och oss barn. Att vi skulle passa oss på väg till skolan. Vi blev väldigt begränsade. Till slut fick jag och mina syskon inte ens gå ut och hämta posten själva.

Han är fortfarande arg för hur deras liv förändrades efter morden.

– Det är svårt för mig att inte hata honom. Jag fick inte längre umgås med min bästa vän och inte med den där tjejen som jag var kär i. Helt plötsligt fick inga jämnåriga umgås med oss. Det var som att föräldrarna trodde att kriminaliteten skulle smitta av sig, säger han.

Björn Wolpher. Foto: Angelica Ogland.

Björn Wolpher har adhd, en diagnos han fick i vuxen ålder. I skolan hade han svårt att koncentrera sig.

– Problemen med skolan var inte enbart relaterade till Tony. Men om lärarna säger att man är dum i huvudet och en bråkstake, då blir man det till slut. Det blir självuppfyllande. Det är lättare än att kämpa emot deras bild av en. Och efter allt som varit med Tony så kunde jag ändå inte motbevisa folks bild av mig.

”Jag har alltid levt med bilden att inget jag gör är bra nog.”

Björn Wolpher

I tonåren började han dricka, och i 20-årsåldern röka cannabis. Men framförallt drack han mer och mer, även om han klarade av att jobba och utåt sett ha ett ”vanligt” liv.

– Jag har alltid mått dåligt. Alkohol och droger var ett dåligt sätt att hantera det. Jag har alltid levt med bilden att inget jag gör är bra nog.  Jag har alltid haft låg självkänsla.

Idag är Björn 33 år och har slutat med alkohol och andra droger. Han är numera stolt medlem i IOGT-NTO och stöttar UNF/IOGT-NTO-föreningen Stockholm Straight Edges antifascistiska arbete och går på deras spelningar.

– Ibland är det fortfarande en kamp att vara nykter, för självkänslan är låg. Jag får ångest över saker jag säger och är ofta rädd för att göra fel. Sånt tänkande är svårt att sluta med. Jag tror också jag är dum i huvudet för det har ju lärare sagt till mig i hela mitt liv, säger han.

Björn Wolpher. Foto: Angelica Ogland.

Förra sommaren gifte sig Björn Wolpher, och han har just kommit hem från en resa med sin fru, som nästan tog dem jorden runt. Resan avslutades i hans barndomstrakter i Örebro där han nu jobbar på ett boende för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, och psykiska sjukdomar. Han läser också upp sina betyg för att kunna utbilda sig till ambulansförare.

Och idag, nästan 20 år efter morden, så börjar skammen släppa en aning. Men han har bestämt sig för att aldrig mer dölja sin historia.

– Jag har aldrig pratat öppet om det här, på det här sättet, förut. Jag har bara pratat om det i nya nära relationer. Att vara bror till honom är som att ha en könssjukdom. Man måste berätta det för alla man kommer nära.

Men Björn Wolpher tycker att det är viktigt att berätta, även om det känns jobbigt.

– Ibland känns det som att nazisterna dödade min bror. Tony skulle kunna ha varit en sådan fin person, så som han var mot oss syskon. Men det var aldrig någon som trodde på honom. Varje gång han sökte stöd och gemenskap hos samhället så blev han nekad. Gemenskapen han sökte fann han istället hos nazister.

– Men jag är också arg för att jag får betala för vad han har gjort. Jag är arg för all nazism överallt för jag vet vad konsekvenserna blir. Hur den kan slita sönder en familj. Hur den dödar. Men jag tänker inte skämmas längre. Jag fattar nu att jag inte behöver stå till svars för hans handlingar. Jag vill också berätta för att visa att det går att få ett bra vuxenliv trots att man haft en trasig barndom.

Intervjun publicerades först i Motdrag nr 2/3 2018.

Mer från Accent