Expedition 50

IOGT-NTO Västerbotten: ”Vi känner oss bortglömda”

Västerbottens IOGT-NTO-distrikt saknar både distrikts- och utvecklingskonsulent, samt styrelse. För närvarande sköts verksamheten av fyra ledamöter i en interimsstyrelse.

Alla förändringar kostar på i form av tid och kraft. Så också processen med IOGT-NTO:s omvandling, Expedition 50. För de distrikt som tycker att allt fungerat bra hittills känns det naturligtvis motigt att behöva lägga tid och kraft på något man inte anser sig få någon nytta av, för andra går det inte fort nog. Skåne och Blekinge har, som Accent skrivit om tidigare, gått före och valt samma styrelse till båda distrikten, och även antagit en gemensam verksamhetsplan.

IOGT-NTO:s nya organisation, där distrikten kan välja att låta sina konsulenter bli förbundsanställda istället för att ha distriktet som arbetsgivare, är ganska långt framskriden, men för nordligaste Sverige är det ännu inte klart.

I Västerbotten närmade sig distriktskonsulenten pensionsåldern. I början av 2017 var det tänkt att hon skulle sluta.

– Vi ville rekrytera en ny konsulent i god tid för att få en bra överlämning, men då fick vi veta att en reform eventuellt var på väg och hon erbjöd sig då att stanna ett år till. Nu har hon slutat, säger Maria Gripenhoftner, ordförande i den nya interimsstyrelsen.

Västerbotten har inte heller haft någon utvecklingskonsulent sedan den tidigare slutade.

– Vi, som varken har utvecklingskonsulent eller distriktskonsulent, har ju det största behovet, men i stället för att prioritera norr låter förbundet oss vänta till sist. Rekryteringsprocessen har tagit allt för lång tid. Vi känner oss bortglömda, säger Maria Gripenhoftner.

Hon har inga förhoppningar om att det ska gå särskilt snabbt att få allt på plats.

– Först ska en teamchef tillsättas och sedan ska resten av teamet rekryteras. Det blir kanske inte klart förrän i höst någon gång, säger hon.

Hur klarar ni verksamheten?

– Det är vi i styrelsen som får gå in och sköta de anställdas jobb. För mig som bor i Umeå är det två timmars bussresa till kontoret i Skellefteå. Det är inte rimligt. Jag har fått be en privatperson att tömma kansliets brevlåda och förmedla det mest akuta till mig. Man tackar ja till ett uppdrag under vissa förutsättningar, säger hon.

Var det orsaken till att ni inte fick ihop en styrelse på distriktsårsmötet?

– Vi har en tillfällig styrelse eftersom ingen var villig att ta på sig uppdraget under de premisser som gavs. Vi har, i dagsläget, ingen valberedning heller eftersom uppgiften att hitta folk till styrelsen verkar för svår som läget är just nu. Konsekvensen blir att duktigt folk försvinner. Det är ett demokratiproblem, säger hon.

Sedan årsmötet sitter fyra personer i interimsstyrelsen. Något nytt datum för extrastämma är inte utlyst.

– Nej, vi avvaktar. Vi vill ge förbundet en chans att lösa problemet. Vi hade ett bra möte med Jonatan Hjort (administrativ chef på IOGT-NTO) och hoppas att det ska komma ut något bra av det. Men det är inget ultimat läge, många har fått ta på sig allt för mycket jobb. Mest är jag orolig för att folk ska tappa glädjen med engagemanget, säger hon.

Andrea Lavesson, chef för engagemangsavdelningen på IOGT-NTO, dit konsulenterna i den nya organisationen hör, kan förstå frustrationen i Västerbotten.

– Men jag ser att också att behovet är stort i hela landet. Alla vill att det ska bli klart snabbt. Jag gör så gott jag kan och jobbar så fort jag hinner med rekryteringarna, säger hon.

Hela hösten har det förts diskussioner om hur övergången skulle gå till.

– Vi hade först en samling för distriktsstyrelser och distriktskonsulenter, som följdes av videokonferenser och januarikonferens. Under hösten har jag intervjuat alla distriktskonsulenter och alla utvecklingskonsulenter, en och en, för att ta reda på hur de såg på sin situation och vad de önskade.

– Ganska sent i höstas blev det klart att vi skulle ta över anställningarna och vilka personer som skulle följa med. Nu rekryterar vi så fort vi kan utan att det blir fel. Det måste fungera rent arbetsrättsligt också, säger Andrea Lavesson.

Maria Gripenhoftner är, trots allt, försiktigt positiv till Expedition 50.

– Vissa delar är väldigt bra och andra mindre bra. Jag var med och röstade igenom förslaget på kongressen. Något måste ju göras, men jag kan oroa mig för att det blir en tjänstemannaorganisation. Vart tar medlemspåverkan vägen? Hittills har vi kunnat sätta press på förbundet i olika frågor. Det kommer att bli svårare nu, säger hon.

Vill du läsa mer om alkohol och andra droger? Prenumerera kostnadsfritt på Accents nyhetsbrev och få veckans nyheter direkt i din mejlbox:

»

Mer från Accent