Ilskan gav Therése Eriksson drivet att starta organisationen Maskrosbarn
Therése Eriksson har startat organisationen Maskrosbarn. Foto: Jonas Eriksson

Ilskan gav Therése Eriksson drivet att starta organisationen Maskrosbarn

Therése Eriksson växte upp med en missbrukande förälder. Ilskan över att de vuxna inte brydde sig gjorde att hon och en kompis startade organisationen Maskrosbarn.
Av: Nathalie C. Andersson

Hur var din uppväxt?

– Jag växte upp i en villaförort där det var norm att må bra. Min mamma var alkoholist och bipolär. Hon kunde stå inne på Konsum i lilla samhället och vara skitpackad. Alla visste att min mamma var sjuk, men ingen pratade med mig om det. Min pappa jobbade dygnet runt för att inte vara hemma och tog aldrig något vuxenansvar i vår familj.

 

Var det någon som frågade hur du mådde?

– Jag hade en lärare i högstadiet som hette Ingrid. Hon var den enda. Hon frågade alla sina elever hur de mådde. Hon fick fråga mig varje dag i ett år och jag sa att det var bra, sedan sa jag ”min mamma dricker för mycket”. Då tog hon mig i handen och tog med mig till kuratorn.

 

Du startade Maskrosbarn tillsammans med Denise Madsen. Hur blev ni kompisar?

– Vi lärde känna varandra på en teaterkurs när vi var 15 år. Jag såg att hon klädde sig som jag och tänkte att vi kanske kunde vara kompisar. Så då testade jag henne – jag berättade om min uppväxt för att se om hon pallade att vara min kompis. När jag hade berättat började hon berätta. Så båda visste från dag ett vad den andra hade varit med om.

 

Hur kom ni på idén?

– Vi blev arga på att de vuxna inte såg och tänkte att barn inte ska behöva ha det så. Vi ville starta en stödgrupp för barn som har det jobbigt hemma. Det gick jättedåligt … Det var inga ungdomar som hörde av sig. Men jag är stolt över att vi inte gav upp. Vi analyserade varför det blivit som det blivit och kom på att vi själva inte heller hade gått med i en sån här grupp. Vi kom på att vi var tvungna att sprida vårt budskap, minska tabun och få unga att våga berätta. Så vi skrev till typ alla medier i hela Sverige och till slut fick vi göra ett radioprogram i P1. Efter det ringde socialtjänsten från Spånga-Tensta och vi fick åka dit och föreläsa. Det var första gången jag berättade min historia, rakt upp och ner. Det var så mycket känslor. Publiken typ satt och grät.

 

Du jobbade väldigt mycket under några år. Sa inte kroppen ifrån?

– Jo, men jag lyssnade inte på kroppen på den tiden. Sedan 2005 när vi startade har vi jobbat dygnet runt. Gör man det i många år blir det jävligt tungt. Många vuxna jag träffade sa ”brinn inte för fort”. Men konsekvensen jag fick av min uppväxt var att jag var en duktig flicka – höll ihop, jobbade, körde. I dag när jag ser tillbaka kan jag tänka ”herregud, varför gjorde jag allt samtidigt?”. Då trodde jag att om jag inte säger ja till allt så kommer vi inte komma framåt.

 

Är du nykterist?

– Ja. Jag drack själv alldeles för mycket som tonåring och upptäckte redan då att jag drack för att döva känslor. Jag tänkte ”om jag fortsätter så här så kommer jag bli alkoholist”. Så det enda jag kan göra för att inte få problem är ju att inte dricka. För mig är det ju politiskt på ett annat sätt i dag. Jag tycker om att provocera, tycker om när folk blir obekväma av att jag inte dricker.

 

Vilket har varit din största kamp?

– Min största kamp har varit mitt eget mående. Att tillåta mig själv att vara snäll mot mig själv. Jag har kämpat jättemycket med att få ihop bilderna av duktiga starka Therése och den Therése som är ledsen och behöver lika mycket stöd som alla andra … Att våga lita på andra, be om hjälp, inte klara allting själv, ringa en vän och gråta och säga ”jag behöver dig nu”. Det har varit en kamp. Men nu är det bättre.

 

Vilka julminnen bär du på från din barndom?

Therése Eriksson. Foto: Jonas Eriksson

Therése Eriksson. Foto: Jonas Eriksson

– Mina barndomsjular kantades av min mammas missbruk men också hennes psykiska sjukdom. Alla jular såg olika ut beroende på om hon var full, manisk eller deprimerad. Julen var en väldigt jobbig tid eftersom jag hade jättestora förväntningar och förhoppningar om att det skulle vara bra. Jag försökte på alla sätt se till att mamma skulle hålla sig nykter genom att hjälpa till med alla förberedelser och leta upp hennes vinflaskor. Jag trodde att alla andra barn hade det bra då och jag kände mig väldigt ensam. Jag ljög mycket för mina kompisar om hur det hade varit hemma hos oss. Julen blev för det mesta en stor besvikelse men jag försökte alltid hålla skenet uppe för mina släktingar.

 

Vad tycker du om IOGT-NTO-rörelsens kampanj Vit Jul?

– Jag tycker att kampanjen är otroligt viktig! Tänk om alla vuxna oavsett om de har problem med alkohol eller inte, kunde vara nyktra under julhelgen. Julen är barnens högtid och jag tycker att alla vuxna ska ställa upp på det. Många fler barn skulle då kunna få fina minnen av julen.

Dela artikeln:
0