Stizu: ”Idag kan jag säga nej till droger”
Foto: AnnaCarin Isaksson

Stizu: ”Idag kan jag säga nej till droger”

En flytt på nästan hundra mil gav rapparen Dioniso ”Stizu” Intchasso kraft att lämna droger och våld och starta på nytt. I dag finner han inspiration i lugnet i norrländska Älvsbyn.
Av: Maria Bard

Ljuset från den stigande morgonsolen reflekteras i ett tunt lager frost som lagt sig över hus och gator i Älvsbyn i Norrbotten. Luften är hög och klar och det är helt tyst. Här finns ett litet centrum för de 5 000 invånarna, samt omgivningar med milsvida skog och hisnande natur. För Dionisio Intchasso, som är uppvuxen i Skogås söder om Stockholm, är en livsstil som präglas av skog och friluftsliv något helt nytt. Som barn och tonåring vistades han i princip aldrig i naturen. Men här är det omöjligt att inte bli påverkad

– Det är sällan jag ger mig ut i skogen på eget initiativ, och jag kommer nog aldrig att bli en ”naturmänniska”. Men jag spelade in en av mina musikvideos på Hundberget här i Älvsbyn. Jag ville ha den fantastiska vyn som man har där uppe. Och jag har faktiskt lärt mig mycket ”naturgrejer” bara genom att umgås med folk här, som att göra upp eld till exempel, säger han.

Jag har faktiskt lärt mig mycket ’naturgrejer’ bara genom att umgås med folk här, som att göra upp eld.

I ett trevåningshus intill vägen som går genom byn bor han med sambon Helena Ohenoja. Tillsammans har de 7-åriga dottern Jasmine, ett sprudlande energiknippe. För tillfället råder en sömndrucken söndagsstämning hemma i trerummaren, men på måndag tar Dionisio Intchasso bilen de få kilometrarna till industri­området där han jobbar som montör. Till en början saknade han storstadens utbud och tempo, men i dag vet han att Älvsbyn med största sannolikhet blev hans räddning. Flera av hans gamla vänner har dött på grund av sitt drogberoende.

– Det blev tyngre droger för varje år som gick. I dag kan det räcka med att jag åker ner till Stockholm och hälsar på, så kan jag känna vibben från förr. Det är bara det att jag har blivit så stark att jag kan säga nej. Hade jag inte varit här de här åren, hade jag kanske inte kunnat bygga upp den styrkan.

Foto: AnnaCarin Isaksson

I Skogås bodde han med sin pappa. Mamman bodde kvar i Guinea i Afrika. Dionisio Intchasso hade många vänner och under barndomen var fotboll hans stora passion. Pappan jobbade långa dagar och hade svårt att hantera sonens sökande tonårsjag. Dionisio Intchasso minns att han ofta kände sig övergiven och fick dålig självkänsla. I skolan såg han upp till de tuffa, äldre killarna, och ville gärna bli en del i deras gäng. Där kände han sig sedd.

– Jag hamnade i ganska dåligt sällskap. Men de här killarna tog in mig i sin gemenskap och jag trodde att jag var mig själv med dem. Och så började jag hålla på med det som de höll på med. Sakta men säkert smög sig drogerna in, berättar han.

För att bli accepterad i gänget upplevde Dionisio Intchasso att han var tvungen att vara någon annan än den han var. Det blev en ond cirkel. För att passa in var han tvungen att vara tuff, kall och aggressiv – men för att klara av att vara den personen var han tvungen att ta droger.

– Så fort drogerna inte var i mig var jag en helt annan människa. Till slut var jag väldigt förvirrad av alltsammans och fick mycket ångest av sådant som jag gjorde. Vem var jag egentligen?

Under påverkan av drogerna blev våld och kriminalitet ett en del av vardagen. Men trots att han mådde allt sämre hade han inga tankar på att ge upp sitt destruktiva liv. Slutligen, 21 år gammal, dömdes han till ett fem år långt fängelsestraff för grov misshandel och narkotikabrott. I fängelset fanns alla möjligheter att fortsätta en kriminell karriär och att ta droger, vilket mycket väl hade kunnat bli fallet. Men då hände något som förändrade allt.

– En dag fick jag ett samtal om att jag skulle bli pappa. Då hade jag ett skäl att lägga ner, det var något som var större än mig själv.

Nu såg han en chans till att leva ett annat liv. Han började tänka på killen som han var innan drogerna kom in i hans liv, pojken som älskade fotboll. Det var den killen han ville hitta tillbaka till. Som pappa ville han inte missa chansen att ge sitt barn det han själv saknat – en närvarande förälder. När barnets mor flyttade till Luleå, valde Dionisio Intchasso därför att förlägga sista delen av straffet på ett behandlingshem i närbelägna Älvsbyn.

– För att kunna gå framåt var jag tvungen att acceptera att jag måste ta hjälp. Jag tog de sista fyra månaderna av straffet på behandlingshemmet, men valde sedan frivilligt att stanna ett helt år.

Foto: AnnaCarin Isaksson

Med behandlingspersonalens stöd vande han sig vid sitt nya drogfria liv i lagom takt. Han började i folkhögskolan i Älvsbyn och fick hjälp med att skaffa lägenhet. Han hade inte bott ensam tidigare, men personalen ställde upp med allt, från skjuts om han behövde
åka någonstans, till att hjälpa honom med bankärenden.

– Hade jag åkt tillbaka till Stockholm direkt efter behandlingen hade risken varit stor att jag gått tillbaka till mitt gamla liv. Där hade jag ingen lägenhet och ingen som kunde hjälpa mig med saker. Det är nog det som många gör fel. De kommer ut i samhället direkt och har ingen trygghet. Det blir så pass jobbigt att man går tillbaka i samma hjulspår.

Det är tydligt att familjen är en stark drivkraft i Dionisio Intchassos liv. Ibland händer det att han tänker att det skulle vara kul att ta en öl, men han skulle aldrig riskera att förlora det som har tagit honom så många år att bygga upp. Han har ju facit på hand. Sambon Helena Ohenoja vill göra allt hon kan för att
stötta. De har bott tillsammans sen Dioniso Intchasso kom ut från behandlingshemmet, och hon minns första gången som de träffades på ett gym i Älvsbyn. Han var rolig och charmig och hon föll direkt. Att han var öppen med sin bakgrund och sin historia var inget som avskräckte henne.

– Jag var kär helt enkelt. Och det gick ju bra. Min magkänsla var ju rätt, säger hon.

En annan stark drivkraft är musiken. Genom den kan han bearbeta tankar och känslor. Och det har börjat hända saker. Under hösten hamnade hans låt Hojta på mig i topp på listan P3 Osignat, och därefter har skivbolag hört av sig. Replokalen ligger bara ett kvarter från bostaden.
I källarlokalen ryms  trummor, gitarrer, en soffa och fåtöljer. När dottern har somnat på helgkvällarna sitter Dioniso Intchasso gärna vid datorn och mixerbordet i replokalen fram till midnatt.

Att han i musikbranschen riskerar att komma i kontakt med alkohol och andra droger är inget som oroar honom.

– Det många inte förstår är att det finns väldigt mycket droger i omlopp även på fängelserna. Kunde jag säga nej till folk som höll på med grejer där, så kan jag göra det nu. Jag måste inte göra saker för att folk ska tycka att jag är häftig eller så, säger han.

Familjen är viktig för Dionisio Intchasso. Som pappa vill han ge sina barn det han själv saknat. Foto: AnnaCarin Isaksson

Dionisio Intchassos nyktra liv avspeglas även i låttexterna. Under ungdomstiden handlade musiken till största del om att vara någon, och om att sticka ut. I dag kommer den från hjärtat.

– Förr tyckte jag att hiphop handlade om att vara tuff, att prata om droger och kvinnor. Men jag tror att många såg igenom det. I dag skriver jag om sådant som jag ser och känner som en nykter person. Som en farsa, och som någon som älskar sin nästa. Skriver jag om sådana saker så blir det bra.

Dela artikeln:
0