Världens barn

Här lever drömmen om ett bättre liv

På landsbygden i Tanzania rymmer många barn hemifrån. En resa som ofta slutar på gatan. Accent besökte Upendo center i Iringa som får stöd av IOGT-NTO och Världens barn för att ge gatubarnen en andra chans.

Bahati Msmule bara bestämde sig. Han skulle rymma hemifrån. Han lämnade mamma och två småbröder, klev ut genom dörren och började gå. Stannade vid busshållsplatsen, bad om skjuts till stan och så var han i väg. På väg. På väg någon annanstans.

– Jag letade efter ett bättre liv, säger Bahati Msmule, 14 år.

Han kommer från en by långt borta, berättar han. Hade det fattigt, hade aldrig gått i skolan, bara läst böcker hemma. Men nu skulle allt bli bättre. Bussen stannade i staden Iringa i de tanzaniska bergen.

Men jakten efter det bättre livet slutade inte alls som han tänkte:

– Jag var i stan, jag bara gick runt och runt där. Jag hittade burkar utanför hotell och sålde dem. Jag kände mig ensam. Ingen kände mig. Det fanns många människor runt omkring, men de var inte mina släktingar.

Han tittar ner i marken, gömmer sig lite under sin hoodtröja. Marken är rödgul sand och dammar om man sparkar på den. Men Bahati Msmule sparkar inte. Han tittar upp. Han bor inte längre på gatan. Runt omkring honom nu är byggnader i sten, lera och tegel. Byggnader med korridorsrum, matsal, skolsal, träslöjdssal, syslöjdssal. Det är det här som är Upendo center, Bahatis nya hem sedan fyra månader. Här kommer han bo tills han är redo att flytta hem till sin familj igen.

– Jag gillar att bo här, för sättet de ordnar utbildning. Jag får gå i skolan. Jag får tid att spela fotboll och varje fredagmorgon klockan 8–10 får vi leka, säger han.

Eftermiddagssolen lyser ner på bänken där han och läraren Isabella Mahembe, 69 år, sitter. Träden kastar skuggor. Lugnet har precis infunnit sig, skolan är över för dagen. Ändå ser Bahati Msmule lite ledsen ut. Vad gör honom glad?

– Jag skulle bli glad om jag fick en läsk, säger han.

Någon läsk blir det dock inte i dag. Det är snart middag och som vanligt serveras majsmjölsgröten ugali och bönor och grönsaker. Läsken sparas till särskilda högtider som julen, och serveras 2–3 gånger om året på Upendo.

Som tur är finns det även andra saker som gör Bahati Msmule glad.

– Jag blir också glad när jag får lära mig nya sånger, säger han.

Sånger är gratis, och drömmar likaså. Även om allt inte blev som Bahati Msmule hade tänkt sig bär han i alla fall med sig hoppet om en bättre tillvaro – och drömmen om framtiden. Och drömmen har blivit tydligare:

– En dag vill jag bli lärare. Jag vill lära ut det jag kan till andra barn.

En dröm är också en förhoppning inför framtiden. Och hopp är något som behövs, säger Lige James Masanja. Hon är ansvarig för gatubarnsprojektet på Upendo center.

– De flesta gatubarnen har förlorat hoppet om framtiden. Vi försöker hjälpa dem att hitta något som kan ge dem hopp, som kan få dem att gå i skolan och få dem att känna att de är en del av samhället. När de är på gatan så anses de vara ingen. De hör inte till någonstans. Folk tittar konstigt på dem och tror att de är tjuvar. Det kan kännas ensamt, säger Lige James Masanja.

Upendo center drivs av organisationen IDYDC i Iringa, Tanzania. Målet är att minska mängden gatubarn. Organisationen samarbetar med IOGT-NTO-rörelsen sedan 2011 och får pengar via rörelsen och Världens barn-insamlingen.

– Det är ett bra samarbete. IOGT-NTO bidrar med pengar och kunskap. Gatubarn är ett stort problem i Tanzania. Om föräldrarna inte gör sitt jobb så finns det inte alls något skydd från samhället. Föräldrar och barn vet inte om barnens rättigheter och då kan de inte följa dem, säger Lige James Masanja.

Anledningarna till att barn hamnar på gatan är många. Många familjer är fattiga, föräldrar kan ha dött i aids, barnen kan ha blivit misshandlade och rymt.

Även alkohol är ett stort problem. Alkoholkulturen är stor och det händer att spädbarn matas med sprit för att de ska somna.

– En av anledningarna till att barn blir hemlösa är att föräldrarna dricker alkohol. De slår barnen och alkoholen påverkar ekonomin så att familjen inte har råd att köpa mat och kläder och så att barnen inte kan gå i skolan, säger Lige James Masanja.

Som någon slags lösning försöker barnen hitta en bättre tillvaro någon annanstans genom att rymma. Många kommer från byar på landsbygden, de tar sig till stan i Iringa och blir hemlösa. För en del går resan hela vägen till storstaden Dar es Salaam, men utgången är ungefär densamma.

– Situationen för gatubarn i Tanzania är dålig. De sover i gränder och på bussterminaler. Ibland sover de på marknaden, för då tänker de att de vaknar upp i marknaden och kan göra något direkt på morgonen för att få pengar, säger Julius Mhagama, socialarbetare på Upendo.

IDYDC försöker hjälpa barnen genom att leta upp dem och låta dem komma till Upendo center, där de får mat, utbildning och någonstans att bo. Det svåra är att få barnen att följa med till centret. Barnen har vant sig vid att vara fria och att klara sig själva.

– Vi besöker dem och försöker bygga en relation. Om de inte vill prata med oss just då frågar vi när det passar att komma tillbaka. Vi kan inte tvinga dem att prata med oss, för då kan de slå oss eller sno något. Ibland använder de alkohol, cigaretter och marijuana. Då är det svårt att arbeta med dem. Då pratar vi med dem och får dem att sluta, säger Julius Mhagama.

När barnen har kommit till centret börjar rehabiliteringen. Att få dem att sluta använda alkohol och andra droger, och hjälpa dem ta igen den utbildning de har missat. Centret tar också kontakt med barnens föräldrar eftersom det ultimata målet är att barnen ska flytta hem till sin familj igen. Men det är inte alltid så lätt.

– Om de vill förenas med sin familj så ordnar vi det. Utmaningen är att ibland när barnen återförenas med familjen så märker vi när vi gör uppföljning att barnen har flyttat hemifrån igen, säger Julius Mhagama.

Trots att det inte alltid blir rätt första gången säger Lige James Masanja att projektet spelar stor roll för att gatubarnsproblematiken i Tanzania.

– För barnen gör Upendo stor skillnad. Det gör skillnad eftersom barnen får hopp. De kan lära sig att tjäna egna pengar i stället för att tigga, säger hon.

Ari Maftah rappar på swahili. Foto: Malin Huusmann
Ari Maftah rappar på swahili. Foto: Malin Huusmann

Den rödgula sandplanen på Upendo har precis förvandlats till en scen. På scenen står den framtida rapstjärnan Ari Maftah, 13 år, och rappar på swahili. Det börjar långsamt, nästan lite blygt, men sedan börjar orden flöda, fortare och fortare. Rytmiskt. Hela tiden ökande i styrka, till slutcrescendot kommer. Och några enstaka applåder.

– Jag rappar om hur viktigt det är att hjälpa föräldralösa barn, säger han.

Hans egen mamma är död, men pappa lever. Pappan är affärsman, och det är han som har lärt Ari Maftah att rappa. Nu har Ari Maftah bott på Upendo i mer än ett år, och han vill fortsätta bo kvar.

– Jag tycker om att vara här på Upendo. Jag vill bo kvar och gå i skolan och utveckla min talang. Jag vill klättra och bli rockstjärna, säger han.

Hoppet är det inget fel på. Det kan även läraren Isabella Mahembe intyga. Hon har jobbat på Upendo i tolv år.

– Varje år tar folk examen här. De dansar och sjunger för att de har gjort det, de har klarat sig igenom. De har lärt sig saker så att de kan tjäna pengar och göra något med sina liv, säger hon.

Isabella_Mahembe
Isabella Mahembe.

Hon säger att det är viktigt att vi i Sverige bidrar med pengar till centret.

– Vi behöver hjälp. Det är trevligt att vara lärare här, men ibland har jag inte tillräckligt med material. Inga övningsböcker, inga pennor. Barnen tappar bort sina pennor för de har inga påsar att ha saker i. Ibland är folk sjuka och behöver behandling. Hundra barn är en stor utgift … Det vore bra med bättre tvättmöjligheter också. Barnen får en bit tvål varje lördag och onsdag. När de kommer hit är de sunkiga, men de lär sig att tvätta sig och städa. Det är ett steg i utvecklingen.

Framför allt är det viktiga att barnen får en chans till ett bra liv, enligt Isabella Mahembe:

– Många har gått ut skolan här och fått utbildning. De här barnen hade tidigare inte en chans att gå i skolan, men här får de möjlighet att klara sig.

Mer från Accent