– Härifrån och bort till de där husen äger vi, säger ordförande Anna Fält, och pekar genom glasdörrarna.
Långt där borta syns några hus längs med Faluån. Hon vänder sig om och fortsätter rundturen genom Gamla Elverket. Huset är IOGT-NTO:s lokalförening 92:s huvudlokal och ligger mitt i centrala Falun i Dalarna. Här anordnas föreläsningar, spelningar, konferenser, och på onsdagar är här språkkafé för nyanlända tillsammans med föreningens veteraner. Sedan februari har föreningen också öppnat dörrarna för allmänheten genom att servera sopplunch på vardagar för en billig peng.
– I snitt har det varit 30 personer här varje dag och ätit lunch. Vid konferenser har vi haft 110 personer, men vi hoppas givetvis på fler. Här sätter vi ju värdegrunden först och främst, men vi måste också bära alla kostnader, säger Mats Zettergren, matansvarig för både Gamla Elverket och stödboendet Svartnäsgården.
Sopplunchen lagas av de anställda i föreningens sociala företag. Målet är att skapa arbetstillfällen som gör det möjligt för människor att ta språngbrädan ut i arbetslivet.
– Vi vill vara en trampolin till nästa steg, säger Anna Fält.
– Tanken är att de som jobbar på Gamla Elverket så småningom ska söka sig vidare. Många trivs så bra att ibland måste man stödja dem i tanken på att lämna oss: ”vad vill jag göra? Vad blir mitt nästa steg?”.
I köket har det precis lugnat ner sig efter dagens lunchservering och Karina Hartmeyer plockar undan disk.
– Karina är en sån där solskenshistoria, säger Mats Zettergren.
Vår idé är hållbarhet i livet, att vara fri från droger och kunna försörja sig själv.
Karin Hartmeyer bara ler. Hon berättar att hon är nykter alkoholist, och att hon är medlem i IOGT-NTO sedan ett och ett halvt år. Ett år har hon varit på Gamla Elverket, och innan det bodde hon ett år på Svartnäsgården.
– Det här är en bra verksamhet där man får stöd och hjälp. Jag får träffa mycket folk, det är bra social träning. Jag får öva mitt tålamod. Och så tycker jag om att laga mat och baka, det är min passion, säger Karina Hartmeyer.
– Vår idé är hållbarhet i livet, att vara fri från droger och kunna försörja sig själv. Genom åren är det många som varit hos oss som sedan fått jobb, berättar Anna Fält i bilen medan hon svänger ut från Gamla Elverkets parkering.
Sedan ett år tillbaka är hon ordförande för IOGT-NTO Lf 92, Faluns IOGT-NTO-förening. Innan dess var hon ordförande för föreningens aktiebolag Vildhjärta, som driver stödboendet Svartnäsgården.
– Jag har sagt att jag är ordförande ett år till, sedan hoppas jag att någon yngre förmåga tar över. I det här fallet innebär yngre någon under 60.
Foto: Nathalie C. Andersson.
Anna Fält svänger in på en grusväg, och tar snart av till vänster. På en falurödmålad husvägg står det Lilltorpet, på en annan sitter affischer för olika dansband som ska komma till Faluns egen folkpark.
– Varje år kommer tusentals människor hit och dansar, för att de vet att det är nyktert. När Bo Kaspers Orkester var här förra året så hade vi 1 400 i publiken.
Lilltorpet köptes av Faluns SGU-förening (den tidens motsvarighet till UNF) 1931. Då var stället ett sommarhem. 1999 blev Lilltorpet medlem i Folkets hus och parker, och blev officiellt en folkpark. Lilltorpet drivs ideellt av IOGT-NTO-föreningen, och all verksamhet är fri från alkohol och andra droger.
– I går var första gången på fem, sex år som vi behövt avvisa någon. Det var någon som hade lyckats med konststycket att komma hit via båt och ha med sig öl, berättar Jesper Ekstrand.
Jesper Ekstrand är ordförande för Lilltorpskommittén och bor på Lilltorpet.
– Det bästa med att ha ett sånt här ställe är det engagemang som blir. Vi är 50–60 personer som är här varje sommar och hjälper till. Det finns alltid något att göra. Man kan städa, stå i kaféet eller vara vakt vid evenemang. Plus att det ger pengar till föreningen, säger han.
Genom bilfönstren syns gröna skogslandskap. Anna Fält har kört den här vägen från Falun till Svartnäsgården många gånger.
– När vi var på Gamla Elverket för några år sedan såg vi att ”herregud, en del av de som hänger här behöver en bostad”. Vi såg ett behov, och då ville vi lösa det. Vi hade medlemsmöten och pratade om hur vi skulle göra, och på midsommarafton 2011 drog vi igång.
Ett av kraven var att boendet skulle ligga mitt ute i skogen.
– Vi tänkte att det är svårt att gå sex mil till Systemet för att köpa alkohol, säger Anna Fält.
Sonny Pettersson tittar ut genom fönstret. Också han har åkt den här bil-sträckan många gånger. Nu jobbar han med att servera på Gamla Elverket, men tidigare var han boende på Svartnäsgården. Han berättar att han började ta droger när han var 15 år, och när han var 16–17 år blev det värre.
Jag vet inte vad det var, men det bara klickade rätt.
– Jag hade ett ganska tungt missbruk. Sedan gick jag på subotex, men nu tar jag ingenting. Det var en jävla resa för att komma hit till den jag är i dag, men nu funkar det.
Innan han kom till Svartnäsgården hade han testat olika behandlingar och varit på olika hem. Men inget fungerade.
– Men sen när jag kom till Svartnäsgården … Jag vet inte vad det var, men det bara klickade rätt. Personalen såg mig som person, de såg hur jag var egentligen. Jag har betett mig som ett svin på andra ställen.
Foto: Nathalie C. Andersson.
En del av förändringen skedde i en bil på just den här sträckan mellan Falun och Svartnäsgården.
– Jag och Peter, föreståndaren, åkte mycket bil till Falun, och då satt vi och pratade. Jag såg upp till honom. Han sa: ”Om du vill åka tillbaka till Västerås, sno inte en bil. Säg till mig i stället så skjutsar jag dig.” Ingen hade sagt så till mig tidigare.
Tystnaden lägger sig i bilen. Utanför fönstren är det skog – och mer skog.
Svartnäsgården består av ett par byggnader vid en sjö i utkanten av ett skogsområde. Husen rymmer lägenheter och rum med plats för uppemot 15 boende.
– De som bor här tar hand om huset, jobbar i köket, hugger ved och sånt. Man fyller sina dagar. En del av dem som bor här kommer hit direkt från gatan, säger Peter Ljungqvist.
Foto: Nathalie C. Andersson.
Han är föreståndare sedan två år och visar vant runt i samlingsrum, bastu, bibliotek, biljardrum. I källaren finns hans hjärteprojekt, en stor pelletsbrännare som värmer upp huset.
– Jag har lagt ner min själ i den här. Vi sparar runt 150 000 kronor varje år i uppvärmningskostnader, säger han och visar hur pelletsen matas in via ett hål, och sedan blir till värme i maskinen.
En arbetsuppgift på gården är att skyffla pellets till brännaren.
– Det finns en terapeutisk poäng med att göra en enkel grej gång på gång. Att jobba med händerna. Det är nyttigt. Det är många som glömt det i dagens samhälle, säger Peter Ljungqvist.
Han är övertygad om att det som görs på boendet är viktigt.
– Den här verksamheten har räddat livet på ett flertal personer. Den här är en mänsklig återvinningsstation som vi vill utveckla. Vi vill bli så kända att socialförvaltningen vet vad det är för kategori människor som vill komma hit.
I matsalen har Anna Fält satt på kaffe. Vi pratar om vad som gör att de engagerar sig.
– Det här är ett sätt att leva. Det är inte onsdag 18–21, men vi har ju valt det här som liv. Och det finns en fast kader här som har IOGT-NTO som livsstil, säger Anna Fält.
– För mig handlar drivet om att jag vill betala tillbaka, jag vill ge den hjälp till andra som jag fick, säger Peter Ljungqvist.
Han berättar att han tidigare var bartender, blev alkoholist och kom in på Gamla Elverket via samhällstjänst.
– Jag var inte så sugen på att välja bort nattlivet för att jobba med nördar på IOGT-NTO. Men sen insåg jag ju att det inte var som jag trott. Nu tänker jag att det här med berusning, vad är det att jaga? Det handlar om verklighetsflykt. Jag tycker att man ska skapa den verklighet som man vill ha i stället.
På ett sätt är det också det som föreningen i Falun har gjort, enligt Anna Fält.
– Livet innehåller en rad olika delar, och vi har i en och samma organisation skapat det som behöver finnas, det som människor ägnar sig åt i sin tillvaro; boende, mat, sysselsättning. Vi måste hela tiden hålla fokus och fråga oss ”vad är meningen med föreningen?” För allt vi gör måste kunna gå tillbaka till värderingarna, säger hon.
– Jag tror att en av anledningarna till att jag och Anna har lyckats är att vi har lockat folk att jobba med oss, människor som normalt aldrig skulle varit med i IOGT-NTO, säger Peter Ljungqvist.
Hur de har gått till väga, är väldigt enkelt, säger de. Människor vill bli efterfrågade, och om de känner sig behövda vill de engagera sig.
– Jag har sagt rent krasst till folk att ”jag behöver er”. Man måste visa intresse för människor och ta med dem i gemenskapen. Jag har frågat gamla bekanta och lockat över dem i ett nyktert liv. Man behöver kanske inte de där enstaka glasen öl eller vin om man kan få en gemenskap i stället, säger Peter Ljungqvist.
Det har inte alltid varit frid och fröjd i föreningen och på Svartnäsgården. Många av de som jobbade på stödboendet tidigare hade själva missbruk. Det var problem med häleri och ekonomiska oegentligheter, berättar Anna Fält.
– Det var stormöten, hot, polisanmälningar, allt du kan tänka dig. Men nu har vi inga murar längre. Nu är det föreningens intresse som är A och O, och vi är en rörelse som gör saker tillsammans, säger hon.
Vägen dit var kantad av hårt praktiskt arbete.
– Vi har jobbat målmedvetet för att bli sams. Till exempel så behövdes det göras jobb på den fjällstuga som distriktet äger, man pratade om att sälja stugan. Så då tog vi en buss med folk från Svartnäs, och åkte dit och byggde. Och när de har behövt hjälp på Lilltorpet så har vi kommit. Vi har målat, fixat el och bidragit med det vi kan. Vi har hjälpt varandra, säger Peter Ljungqvist.
Anna Fält säger att hela engagemanget bygger på dem som tidigare arbetat i rörelsen. De som köpte fastigheter och förvaltade och utvecklade för att rörelsen skulle leva vidare. De som skapade kapital och ett gott rykte i hela bygden.
– Det goda renomméet har IOGT-NTO sedan generationer här i Falun, och utan det hade det inte gått.
Vill du läsa mer om alkohol och andra droger? Prenumerera kostnadsfritt på Accents nyhetsbrev och få veckans nyheter direkt i din mejlbox:
Din e-post
»