Gatans röster gör sig hörda
Marcus Berglund värmer upp kören med röstövningar. Foto: Jonas Malmström

Gatans röster gör sig hörda

I våras sjöng körmedlemmarna tillsammans med operasångaren Rickard Söderberg i SVT:s satsning Gatans kör. Nu fortsätter de att göra sig hörda på egen hand.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Det råder lätt kaos när kören Gatans röster (som kören numer heter) en höstlig tisdagsmorgon samlas i en källarlokal i Korskyrkan i Stockholm. Några sitter som tända ljus på sina stolar, medan andra släntrar in i godan ro och ursäktar sig med ett ”det är väl akademisk kvart som gäller, va?”.

Under tiden har körledaren Marcus Berglund kört igång med röstövningar, kombinerade med fysisk aktivitet. Det handlar om att få igång såväl muskler som röst och med sträckta armar, gungande höfter och ett unisont hoi, hoi, hoi och babiba baboba, mjukar kören upp sina stämband och överkroppar.

Gitarristen, sångaren och verksamhetsledaren från Ny gemenskap, Magnus Helmner, undrar om alla nu känner sig redo att sjunga låten Hallelujah. Han får omedelbar respons i form av jubel och leenden. Den här kören sjunger främst melodiösa låtar med hög igenkänning; schlagers, men också allvarligare stycken som alla kan sjunga med i. Vemodiga Hallelujah är uppenbarligen en favorit.

Och visst blir det en riktig halleluja-stämning. Körmedlemmarna reser sig upp, gungar i takt och lever sig in i musiken som om de sjöng för livet. Elsa Karlsson försöker sig på stämsång som skaver sprött mot låtens melodislinga, några blundar och bara njuter av rösterna som stiger mot taket.

– Åh vad fint det var och vad samspelt ni sjöng, berömmer Marcus Berglund, och föreslår att nästa låt blir den betydligt snabbare och gladare 34:an.

Den sakrala stämningen förbyts i ett helt annat gung. Irene Pettersson gillar att stå i rampljuset och tar plats mitt på golvet i ett spontant sång- och dansnummer, ackompanjerat av övriga körmedlemmar.

Det är som att det trasiga och sköra som körmedlemmarna ofta bär på i sina livs ryggsäckar försvinner. I dess ställe framträder individer med röstkapacitet och driv.

Marcus Berglund, körledare. Foto: Jonas Malmström.

Körverksamheten drivs av föreningen Ny gemenskap, och ett villkor när man valde att tacka ja till att medverka i SVT:s serie Gatans kör var att man skulle fortsätta sjunga tillsammans även efter att kamerorna slocknat.

Så har det också blivit. Varje tisdag klockan 10 samlas 20–25 körmedlemmar för att öva inför alla inbokade konserter och uppträdanden. De flesta är hemlösa, men några har ordnade boenden. Nykterhetskrav råder under repetitioner och konserter.

Gatans röster är populära. De har sjungit i Philadelphiakyrkan inför 1 300 åskådare, de har sjungit tillsammans med Carola, Lisa Nilsson och Caroline af Ugglas kör. De har haft konserter på annan ort, vilket har inneburit resor och övernattningar. Ett roligt och inspirerande artistliv som de bara kunde drömma om för ett år sedan.

För flera av körmedlemmarna har medverkan i tv inneburit ett före och ett efter. Nu är de plötsligt halvkändisar, de har fått en annan värdighet och går med stolta steg genom tillvaron. De blir ofta stoppade på gatan av tittare som känner igen dem och som ger dem beröm och kärlek.

– Det har varit en fantastisk resa. Min stora dröm var att få träffa Rickard Söderberg, eftersom jag alltid har sjungit i kör. När jag hittade en lapp om att man kunde anmäla sig till serien och att han skulle leda kören så kände jag bara yes, jag vill vara med, säger IOGT-NTO–medlemmen Birgitta Johnsson, som har ett mångårigt drogberoende bakom sig.

Birgitta Johnsson och Irene Pettersson. Foto: Jonas Malmström.

Hon berättar att hon först tänkte att det kanske skulle vara jobbigt att följas av kameror. Men efter ett tag blev hon van.

– För mig var det en jättestor grej att visa att man kan vända sitt liv. Jag har lärt mig att hantera mitt känsloliv genom tolvstegsprogrammet, men sången har också betytt oerhört mycket. Att sjunga ger endorfiner, det handlar om glädje och när vi sjunger tillsammans finns bara sångglädjen, allt annat försvinner. Att vara med i Gatans röster har fått mig att utvecklas som människa, säger hon.

Hon tillägger att gemenskapen med de andra körmedlemmarna också är viktig. De har blivit ett sammansvetsat gäng.

Irene Pettersson håller med. För henne betyder körsången massor och genom sin medverkan i tv-serien har hennes självkänsla vuxit. Nu njuter hon av att synas och höras; hon har blivit lite av körens teaterapa.

Du lyfter verkligen hela kören med ditt sätt att vara, säger Birgitta Johnsson och ler varmt mot henne.

– Ja, vi är en jättefin kör och alla har slitit mycket. Det är roligt att den nu fungerar så bra, trots att det var rätt rörigt i början. Själv har jag kämpat med min nykterhet och var i början rädd att musiken skulle göra mig alltför känslosam, så pass att jag skulle må dåligt. Men det blev tvärtom. Sången får mig att fly verkligheten och ”glömma” mig själv, men på ett bra sätt, säger Irene Pettersson.

Jag har blottat min själ och är inte anonym.

Tv-inspelningen var bland det roligaste hon varit med om. Hon känner att Rickard Söderberg sådde ett frö inom henne och att det blev ett avstamp mot något nytt.

– När jag sökte till programmet var jag väldigt förvirrad och visste inte vad jag ville. Men nu är det som att jag inte längre har något att dölja. Jag har blottat min själ och är inte anonym, utan en person som kan.

Att sången har fått körmedlemmarna att växa som människor är något som både diakonen Anette Kyhlström och verksamhetsansvarige Magnus Helmner instämmer i.

– Erfarenheten är en resa i personlig utveckling. Körmedlemmarna har exempelvis fått lära sig sångtexter utantill och har fått ta ansvar för sin medverkan. I en grupp måste man ju visa varandra respekt, komma i tid och vara förberedd.  Men visst är det så att folk kommer och går lite som de vill och en del går sina egna vägar i sången och hittar på egna stämmor och slingor, men det är egentligen bara kul, säger Anette Kyhlström.

Människor som är så osynliga i vårt samhälle behöver sin tid i rampljuset.

Magnus Helmner berättar att han funderade ett varv när SVT ringde med sin programidé. Skulle Ny Gemenskap klara av detta? Vad händer med de medverkande när kamerorna slocknat?

– Men samtidigt kände jag att detta stämde väl överens med våra värderingar och efter löfte om att få se alla avsnitten i förväg så tackade vi ja. Jag tycker att det blev jättefint och respektfullt gjort. För de medverkande blev det en upprättelse. Människor som är så osynliga i vårt samhälle behöver verkligen sin tid i rampljuset, säger han.

Han upptäckte under arbetets gång att folk till en början hade förutfattade meningar om kören, att de var en grupp stackare på samhällets bakgård.

– Men när de började sjunga så märkte jag att det hände något med publiken. En känsla av ”oj, vilken häftig grej jag får vara med om”, säger Magnus Helmner.

Han beskriver körgänget som en skör och sprallig skara som verkligen har sin autenticitet kvar när de uppträder.

– De är sig själva till hundra procent och är fantastiska sångare, konstaterar han.

Efter en kort fikapaus stämmer kören upp igen. Nu blir det Cornelis Vreeswijk sånger som framförs med värme och skratt. Återigen träder Irene Pettersson fram ur gruppen och levererar inlevelsefullt några rader solosång innan de övriga fyller på med resten. Det riktigt lyser om henne.

Irene Pettersson sjunger ackompanjerad av Magnus Helmner. Foto: Jonas Malmström.

Dela artikeln:
0